Ladda ner hela tidningen i pdf format - GIH

interaktion som ledarskap innebär, till detallmänmänskliga ansvarstagande somuppkommer, särskilt när man som vuxeneller äldre tonåring har med barn ochungdomar att göra. Många svarade ocksåatt de tar ställning till och ansvar förfrågor och behov som finns bland de barnoch ungdomar de leder utan att varaallmänmänskliga behov, som att takontakt med sociala myndigheter. Till sistfanns det också ledare som svarade attidrotten bör fylla en samhällelig roll ochsom rörelse ta ett samhällsansvar.Det betyder att den sociala dimensioneninte är något man som ledare helt kanvälja bort, och så gott som ingen gör detheller. Det betyder också att ju merexpansiv den sociala dimensionen är,desto svagare stöd får idén om idrottensom fostrande och socialt ansvarstagande.Det här mönstret förstärks av att mångamenar att det råder harmoni mellanidrottsliga och sociala målsättningar. Ärman tvungen att ta ställning till enkonflikt mellan de två målsättningarnabetonar de flesta de idrottsliga målsättningarna.Man skulle kunna uttrycka detså att ledarna menar att den socialadimensionen varken är överordnad ellerlikställd den idrottsliga målsättningen,utan något viktigt som idrottande ochengagemang i en välfungerande idrottsföreningkan leda till.Dessa uppfattningar tycks vara välspridda bland dem som svarat; ålder, köneller funktion spelar mindre roll än detfaktum att man är ideell ledare inom enidrottsförening. Så gott som alla bejakaratt idrottsledarskapet har en socialdimension, men att den är kopplad till detidrottsliga. Det verkar alltså som om detfinns ett sätt att se på den sociala dimensionensom följer med idrotten själv. Mansocialiseras i så fall in i idrottens uppfattningaroch idrottsledarens uppdrag attföreningsfostra och tävlingsfostra formasdärför av idrottens logik. Idrottsledare hardå inte en neutral uppfattning om idrottsledarskapetssociala dimensioner utan deuttrycks i och formas ofta av idrottensegenart.Idrottsliga och sociala dimensionerLåter man de ideella idrottsledarnakomma till tals bekräftar de alltså attbarn- och ungdomsidrotten fyller enfostrande funktion. Så gott som alla ledaresäger att de tar socialt ansvar när de lederoch tränar barn och ungdomar. Mångatycker vidare att man som ledare bör taansvar och att det är självklart att göradet. Det tyder på att idrottsrörelsen harfog för att hävda att barn- och ungdomsidrottenhar en fostrande roll och att dengör sociala insatser. Men om ledarnaförväntas ta ansvar för frågor som liggerutanför de goda sociala relationer somutvecklas när man idrottar är emellertidinte ledarnas svar lika självklart positivt.När sociala insatser och föreningsfostranuppfattas vara främmande eller i konkurrensmed idrottens målsättningar ochlogik uppstår en spänning mellan idrottoch socialt ansvar. Ledarna bejakar alltsåsociala insatser så länge de idrottsliga ochde sociala målsättningarna inte står ikonflikt med varandra. Men är de tvungnaatt ta ställning till denna konflikt väljer deflesta att betona de idrottsliga målsättningarna.Sociala insatser är något gottsom sker inom idrotten och som ennaturlig följd av idrottandet.Det finns givetvis både moraliska ochpolitiska skäl för att hävda att idrotten börta ett socialt ansvar för de många barn ochungdomar som söker sig dit, elitsatsningbland barn och ungdomar kan ju leda tillnegativa och ibland tragiska följder.Barn- och ungdomsidrotten får storastatliga anslag och det torde vara rimligtatt idrotten då tar ett socialt ansvar. Menen slutsats av denna studie är att urmånga ideella ledares perspektiv är intedet sociala ansvaret något som man på ettenkelt sätt väljer om det går utanför ellerstår i konflikt till idrottens egenart.Nu är inte idrottens egenart en naturlag,det är en social konstruktion ochdärför möjlig att förändra. Men då är detviktigt att se att det goda idrotten för medsig av gemenskap, spänning och samarbeteär kopplat till dess tävlan och att alladeltar på samma villkor. Alltså, just detsom gjort att idrott uppfattas som ettviktigt sammanhang för fostran och socialomtanke är kopplat till, eller kanske tilloch med förutsätter, att det är en egenverklighet med sin egen dynamik, en slagsavgränsad verklighet där barn och ungdomarpå stort allvar får leka tillsammans.Referenser1. Riksidrottsförbundet. Idrotteni siffror. 2011.2. Norberg, J. R. Idrottens vägtill folkhemmet. Studier i statligidrottspolitik 1913-1970. 2004.3. Svedberg, L. Jegermalm, M.& von Essen, J. Svenskarnasengagemang är större än någonsin.Insatser i och utanför föreningslivet.2010.4. Peterson, T. Förenings- ochtävlingsfostran. 2007.5. Börjesson, M. & von Essen, J.Det sociala ledarskapet. 2010.Kontaktjohan.von-essen@esh.se1/2012 svensk idrottsforskning 21