Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

na de rätta formerna för att rehabilitera de dömda, med bibehållentrovärdighet i verkställigheten och utan att kraven på samhällsskyddoch rättssäkerhet eftersätts, är den kanske allra största utmaningenför dagens kriminalvård. Mycket av kriminalvårdens arbete med deenskilda intagna präglas av denna målkonflikt och avvägning mellanrisk och behov. Det är alltså ingen helt enkel uppgift att realisera intentionernaom att fler ska få utslussning, men den är central om manska förebygga återfall efter frigivning.Restriktiv tillämpning av utökad frigångDet är naturligtvis viktigt för påföljdernas legitimitet att de som fårlämna fängelset med utökad frigång före den villkorliga frigivningeninte missbrukar denna förmån. Men om kraven på skötsamhet ställsalltför högt minskar å andra sidan utslussningens återfallsförebyggandepotential. Om den beviljade gruppens risk för återfall är mycketlåg är inte utrymmet för att minska risken ytterligare särskilt stort ijämförelse med om utökad frigång beviljas en grupp med något högrerisk. 6 I linje med detta visade Brå:s effektutvärdering att IÖV-utslusshade större effekter på återfall bland dem som hade en eller två tidigaredomar än bland dem som inte tidigare var dömda (Brå, 2005).Att andelen som missköter sig nu (år 2007) blivit så låg som två procenttalar för att ribban för vem som kan få utökad frigång satts förlågt. Enligt Brå:s mening bör fler med en något högre risk för misskötsamhetkunna få chansen till utökad frigång som ett sätt att förberedadem för ett liv i frihet, även om en sådan mer generös praxis kanskeleder till att andelen som missköter sig ökar något.Utslussningstiden för den gamla målgruppen bör varadensamma som före lagändringenEn av ambitionerna med ändringarna i KvaL var att utslussningenskulle kunna pågå under en längre tid än tidigare. Utvärderingen visaremellertid att den genomsnittliga tid som beviljats för utökad frigångi stället har blivit kortare. Det beror sannolikt på det nya sättet attfastställa den möjliga tiden för utökad frigång som fastslagits i lagen.I praktiken möjliggör varje sex månaders straff en månads utslussningmed utökad frigång. Det innebär att personer med strafftider på mellan18 och 36 månader inte kan få lika lång utslussningstid som tidigare.Enligt Brå:s mening finns det inget i de tidigare utvärderingarnaav IÖV-utsluss som skulle motivera att utslussningstiderna för dennagrupp förkortas. Brå föreslår därför att det blir möjligt för Kriminalvårdenatt bevilja samma tider som tidigare i de fall där det nya beräkningssättetleder till kortare tider. Det skulle då se ut enligt följande:6Synpunkter av detta slag har Brå också tagit upp i tidigare utvärderingar av IÖVutsluss(Brå, 2003).10