groove 8 s01 rgb

The KillersMer attityd än OasisFran Healy, sångare i Travis som är aktuellamed samlingsplattan Singles.Vad händer?– Vi sitter i studion och skriver arslet av ossinför nästa album, åtta låtar är inspeladeoch klara. Det känns bra, men det är alltid litenervöst – man vet ju inte hur musiken låterförrän plattan släpps och ni journalister talarom det för oss [skratt].Ni är relativt färska - är det inte lite tidigtmed ett samlingsalbum?– När vi slog igenom för fem år sedan så vardet som att en stor osynlig våg kom och bariväg oss, det gällde bara att hålla i sig i surfbrädanoch inte ramla av. Nu känner vi att detär läge att dra ett streck i sanden och börja påen ny våg. Skivbolaget ville kalla skivan GreatestHits, men vi tänker göra åtta album till.Det vi spelar in nu kommer nästa år, och 2006släpper vi en platta med B-sidor. Vi har säkert100 stycken, det är som ett hemligt liv...Du känner dig inte gammal?– Vänta nu, hörru, jag är bara 31 år... Jesus, jagär gammal. Men jag har fortfarande mycketatt uträtta, jag har inte skrivit världens bästalåt än – om jag inte redan har gjort det utanatt inse det. Dessutom vill vi ha en fet hit påamerikansk radio innan vi lägger av.Vad är det underligaste som hänt hittills?– Vi försöker alltid stanna och skriva autograferefter våra spelningar, fast efter ett gig i USAvar vi sjukt jetlaggade och trötta, så vi smetut bakvägen. Men fansen upptäckte oss, ochvår manager skrek: ”Spring!” Först ropade folkbara trevliga saker, men när dom märkte attvi flydde började dom vråla ”Sons of bitches,vänta era jävla rövhål!”. Jag trodde att domskulle döda oss. Ett fint exempel på hur snabbtkärlek kan förbytas i hat. Numera skriver vialltid autografer.Mattias FalkThe Killers sångare Brandon Flowerslåter närmast som om hans lunch uteslutandebestått av opiater. Det visar sigdock att 23-åringens komatösa tillståndoch bitvis sömniga svar har sina förklaringar.Bandet har avverkat över 200spelningar under 2004, och avslutadejust videoinspelningen till Mr Brightside– andrasingeln från succédebutenHot Fuss. Som grädde på moset ska destrax flyga till London för en tv-inspelning,vilket följs upp av en Europaturné.Tröttsamt? Inte alls.– Vi lever för att turnera. Vi vill lämnaett intryck och väcka känslor hos folk,precis som exempelvis Morrissey hargjort för oss. Dessutom har vi sålt guldi ett gäng länder, och om vi spelar därkanske vi kan fixa så att det blir platina,skrattar Brandon.Om du för två år sedan hade varitklärvoajant nog att sätta en tjuga på TheKillers förestående framgångar skulledu förmodligen läst den här artikelnpå en sandstrand ackompanjerad av enparaplydrink. Hösten 2002 arbetadede framtida bandmedlemmarna sombutiksbiträde, bröllopsfotograf, bud ochhotellportier. Till råga på allt hade BrandonFlowers, den ende med en någorlundaaktiv musikkarriär, just fått sparkenfrån syntpopbandet Blush Response.Detta eftersom han vägrade flytta meddem från Las Vegas till Los Angeles.– Framtiden såg faktiskt inte särskilt ljusut då. Men så gick jag på en Oasiskonsertoch blev inspirerad – och en veckasenare såg jag en annons i tidningen.Det var vår gitarrist Dave Keuningsom sökte musiker till ett band och hannämnde Oasis som influens. Det kändessom att det var mitt öde, så jag svarade,och en vecka senare hade vi skrivit MrBrightside tillsammans.Efter en omfattande audition hadeäven basisten Mark Stoermer och batteristenRonnie Vannucci anslutit.Gruppens namn snoddes från en NewOrder-video och de började smyga ini en musikskola för att repa nattetid.Målsättningen var solklar: att skapa detperfekta bandet. Såväl image och ungdomlighetsom utseende och fantastiskalåtar var en förutsättning.– Image är grymt viktigt. När man serett nytt band så är det inte alltid musikenman lägger märke till först, framtoningenär lika viktig. Beatles, The Cure,Kurt Cobain – alla har haft sin grej.Varenda liten detalj är viktig, såsom attjag har diamanter på min keyboard närvi lirar. Dom människor som kommertill vår show har redan hört skivan ochvill förmodligen ha något extra. Vi gerdom det.Hur påverkas The Killers av att ni barahar känt varandra i ett par år?– Jag tror att det är en bra grej. Vi harbara musiken gemensamt och behöverinte fokusera på något annat. Sedanfinns det ju självklart en viss risk för attvi börjar hata varandra så småningom.Det har inte hänt ännu, men vi har förhoppningsvisgott om tid på oss, skrattarBrandon.Därefter är det dags att lägga på.Brandon har bokat in lite välförtjäntsemester – det är trots allt flera timmarkvar tills planet lyfter mot London...Mattias FalkNo more singer/songwriter bitte!Jag har inte lyssnat på Anna Ternheimsdebutskiva och jag är inte intresserad av attgöra det heller. Det räcker med att veta atthennes musik beskrivs som ”nordiskt vemodig”och att hon i höst ska vara förband åtLars Winnerbäck. I ärlighetens namn räckerdet med att skivan placeras in i facket singer/songwriter för att jag ska dra öronen åt mig.Marknaden är mättad, för att inte sägaövermättad, av dessa så kallade singer/songwriters vars allvarliga uppsyn får migatt åldras i förtid.Jag vill inte höra mer av Ane Brun, JoséGonzález, Kristofer Åström eller Damien Riceoch jag vill definitivt inte höra hur derasefterföljare låter. Pretentiösa, blodfattigapersoner vars uppsyn får mig att stöna av renoch skär uttråkning.För ett tag sedan hade Dagens Nyheteren artikel om att fler kvinnliga musiker tarplats i singer/songwriter-genren och somexempel nämnde de bland annat Anna Ternheim.Att fler kvinnliga musiker tar plats i enmansdominerad bransch är förvisso positivtmen det känns på något sätt typiskt att detär först när de anpassar sig till en manlig,heterosexuell norm som de tas på allvar. Alltsom av tradition är manligt och heteronormativti musikbranschen räknas nämligenautomatiskt som god smak: allvar, vemod,gitarrbaserat och lågmält. Tvärtom räknasallt kvinnligt och gayigt som dålig smak:disco, glättighet, dansvänligt och humor.En heterosexuell man skulle aldrig kunnasjunga en discohit med tramsig text utan attbli stämplad som bög. Jag kan till exempelinte tänka mig en heterokille i hela världensom hade velat göra musik i samma stil somAnnie eller Light Bulb Project.Att det blivit fler kvinnor i singer/songwriterfacketändrar alltså ingenting eftersomde till fullo anpassar sig efter den manliganormen samtidigt som det ”kvinnliga” fårallt lägre status. Ane Brun har i likhet medsina manliga gelikar trista kläder och nästaninget smink och hennes musik är intill dödenseriöst jävla tråkig. Det får nämligen aldrigbli showigt eller publikvänligt om man skapassa in i den manliga genren.Den dagen då discokulor och synkroniseraddans behandlas med samma respektsom gitarr och skäggstubb är jag beredd attsäga att något förändrats. Tills dess: No moresinger/songwriter bitte!!! Excuse me, mendet är faktiskt inte förbjudet att ha roligt.Moa Erikssonmoa@groove.se6 Groove 8 • 2004