groove 8 s01 rgb

Groove 8 • 2004 / övriga recensioner / sida 15är det väl skönt. För här finns en DIY-attityd,en förmåga att inte hålla fingret i luftenoch se vartåt det blåser. Adam F-influensernalyser igenom, kanske främst iinledande Chainsaw-Paradigm, och det orienterardenna skiva mot drum’n’bass,electro och fläskiga ljudskisser. Men riktigtskönt är det inte.Trots allt. För produktionenhåller inte. Visst, det är underground,men även där måste man väl kunna önskasig att det inte låter bängt när musikenströmmar ur högtalarna? Och rappen hållerinte heller. Framför allt i The PerfectSoldier och Balloon Tune knakar det i rapfogarnaoch låter som om de tre små Disney-grisarnarhymar om vargen som ingenär rädd för. Kanske kommer uppföljaren attbli bättre, men det återstår ju att se.Mats AlmegårdTESTBILD!”The Inexplicable Feeling of September”Friendly Noise/Dotshop.seSeptember är just över och ser man tillbakakan man hålla med malmöbandet Testbild!om att det är en månad som genererarganska oförklarliga känslor. Det är denmånad på året då stressen sätter igångigen, efter en loj sommar med semester ochplanlöshet, vilket känns rent fysiskt i låtarsom inledande Another Day och Rain andAir, där gitarrerna jagar på körsången ivärsta gå-till-jobbet-jäktet.Men september är även en månad fylldav skönhet. Kanske den vackraste av allarentav? Träden brinner i rött och gult, himlenär klarblått krispig och lätt att andas,molnen sveper snabbt förbi – precis som ifina Clouds in Transit med framträdandeakustisk gitarr blandat med fältinspelningar.Vemodets månad är den i hög gradockså, september. Eftertankens tid eftersommarens skratt och livsbejakande händelser.September är tiden för långa promenaderi höstlöv och djupa samtal på caféer.Som över tjugo minuter långa Sparks fromExtinct Steelworks som består av ljudinspelningarsom är anonymt abstrakta.Testbild! ger på sitt andra album heltenkelt ett soundtrack till en av årets månader.Det fina är att jag tror att det funkarnästan lika bra hela året. Så vänta inte medatt lyssna i elva månader, bara för att duprecis missat september.Mats AlmegårdTHEE SHAMS”Please Yourself”Fat Possum/BonnierAmigoAtt det kommer nya och unga band från detlegendariska Fat Possum får en att lyfta påögonbrynen. Bolaget har ju annars specialiseratsig på att signa gamla och elaka gubbarmed gitarr.Thee Shams är ett gäng omfem personer från Cincinatti i USA. Somett distat Rolling Stones á la StickyFingers eller en ecstasypåtänd MuddyWaters.Thee Shams premiärskiva får medberöm godkänt för sin energi, respektlöshetoch attityd. Helt enkelt bra rock’n’roll.Per Lundberg GBTHEODORE UNIT”718”Sure Shot/PlaygroundJag trodde att allt i regi av Wu Tang-veteranenGhostface Killah var dömt att lyckas.men i och med hans ihopsamlade gäng TheodoreUnits mixtape 718 har jag insett attså inte är fallet. Det såg ut som ett vinnandekoncept med Method Man,Trife ochCappadonna i spetsen. Det är ingen skitskiva,men med den här lineupen så är jagdefinitivt besviken.Kvaliteten på rapparna varierar kraftigt,något som märks tydligt på Pass theMic där hela crewet deltar. Det är inte alltidett säkert bevis på att man är en brarappare bara för att man är polare medGhostface. Och produktionen är stundtalsriktigt tråkig, med så stela, trista beats, attden lyckas dra ner hela skivan. 718 låterriktigt oinspirerad. Jag hade gärna köpt enskiva med bara Ghost, även om han börjarbli gammal och tappa stinget, så är det heltklart hans egna Guerilla Hood bäst på skivan.Och spåren med honom,Trife och MethodMan The Drummer. De klarar sig bättreutan ett gäng vråliga kompisar i släptåg.Plattan blir tyvärr det senaste tillskotteti högen av oinspirerade gangsterklichéersom släppts de senaste åren.Moa StriddeTIESTO”Parade of the Athletes”Magik Muzik/PlaygroundNär jag i somras satt framför TV:n ochkollade in ett av världens största spektakelslog det mig – vilken tur att det blev Atenoch inte Stockholm! Och det var inte föratt jag skulle störa mig på alla OS-turisterpå tunnelbanan. Nej, det var tur att det inteblev Stockholm, för vem skulle ha spelatmusik för masspubliken? DJ Tiesto ochBjörk? Knappast. I ett land så grundmuratrock- och poppigt som Sverige är skulleman nog ha valt någon slät och etableradrockfarbror som John Fogerty eller kanskeförsökt få Roxette att återförenas?Ja, jag är partisk. Men det jag såg iAten var mindre en invigning av OlympiskaSpelen, utan mer dans-/electronicamusikensstora och breda erkännande. Och tro mignär jag säger att det inte hade hänt iStockholm. Så jag lutade mig tillbaka ochnjöt av att man i Grekland vet att det ärtrance som rockar stadiumarenor och attman vågade bjuda på Björk och inte någotmer slätstruket.Och nu sitter jag här med Parade of theAthletes. Och den är vad den är. Det ärmusik gjord för hela världen samtidigt.Storslagen, pompös och megaloman musiksom inte är så värst kul. Det är trance förmassorna och det är inget fel med det. Mendet är definitivt inget som engagerar. DJTiesto är en DJ av stora mått, men somproducent tycker jag inte att han funkarbra. Precis som med hans Just Be-albumtidigare i år alltså. Samtidigt njuter jagändå. För det är ett dokument över att denOlympiska kommittén valde att satsa pådansmusiken och inte på något annat.Mats AlmegårdCARLA TORGERSSON“Saint Stranger”Glitterhouse/Carla Torgersson har ett mångårigt förflutetsom medlem i The Walkabouts men dethär är hennes första soloalbum. I skivkonvolutetser det ut som om hon inte ändratklädsmak sedan 1992. Med tanke på attnittiotalet så smått börjat komma tillbaka imodevärlden skulle man kunna tolka detsom extremt trendkänsligt, men min intuitionsäger mig att det är precis tvärtom.Musiken låter som en uppvisning i konstnärligeklekticism. Carla Torgersson mixarelectronica, amerikansk folkrock, slaviskoch romsk folkmusik, bysantinsk kyrkomusikoch psykedelia. Dessutom använder honsig av ljud inspelade i sin omgivning: dörrarsom stängs, pengar som skramlar och såvidare.Resultatet är inte helt oväntat rörigtoch pretentiöst vilket gör ljudbilden svårtillgänglig.Carla Torgerssons dova rösthjälpte till att göra The Walkabouts till ettav Seattlescenens populäraste band och ide lugnare spåren kommer den till sin rätt,men det hjälper inte. Helheten påminner omen soppa där kocken lagt ner alla köketskryddor huller om buller utan att smaka av.Oätlig.Moa ErikssonTRAVIS”Singles”SonyJag hade nästan glömt bort att de fanns.Någon som kommer ihåg låtarna Sing,Why Does it Always Rain On Me, Flowersin the Window eller Side? Det har varit ettpar år sedan de gav något ljud ifrån sig,Travis. I varje fall känns det så. Även omdet finns ett par spår på samlingen Singlessom är daterade till 2003 och nya Walkingin the Sun från i år, känns Travis som ettband på väg in i glömskans mörka vrå ochfrågan är om denna samling är det definitivaslutet. En del av mig är likgiltig införderas framtida öde men det finns en annansida som gärna hör mer av dem på radion.Det första som slår mig är hur otroligtmycket nittiotal det låter – det är ingenöverraskning att låten Tied to the 90’s ärmed – men samtidigt är det ett ganskalagom behagligt återseende. Framförallt ärdet deras förmåga att skapa melodier, somsvänger på ett skönt sätt oftast med gungandeoch rogivande känsla, som gör attresan tillbaka i tiden blir angenäm. Det ärförst när de försöker tuffa till sig med hårdareriff som det hela börjar spricka i kanternaoch rasera en smula. Den tillfälligahårdheten känns stel och onaturlig. Håll ertill de lugna ögonblicken. Ni är bäst på det.Andreas ErikssonMAGNUS UGGLA”Den tatuerade generationen”SonyTrodde inte det var möjligt längre – det hartrots allt inte skett så ofta. Men MagnusUggla kan fortfarande beröra. Det sker förvissobara en gång på Den tatuerade generationen.Men i sjättespåret Minnena avdig lyckas han sätta fingret på separationernasstora dilemman. Och få det att kännas.Minnen som ska städas bort, tankarska riktas på annat och man ska hittavägen till den nya vardagen. Annars ärdet… ja, som det brukar vara.Uggla har blivit sin egen institution.Texten står oftast så mycket i första rummetatt musiken varken kommer i andraeller tredje. Han har ett par nya ämnen perplatta som ska raljeras, förlöjligas ellerenbart belysas. Denna gång har det kommittill brats och personer på landsbygden somtrånar efter storstaden. Och ja, han lyckasväl – rimmen sitter där de ska. Men det ärsom sagt texterna som tar så stor plats attdet musikaliskt blir åderlåtning.Dåliga recensioner men stabila försäljningssiffrorhar gått hand i hand länge förUggla. Har en femkrona i fickan som sägeratt det blir samma visa även denna gång…Niklas SimonsonVOODOO GLOW SKULLS”Adicción,Tradición, y Revolución”Victory/BorderSkivan inleds med ett samplat citat frånClockwork Orange och sen bär det av in ipunklandet. Hur Voodoo Glow Skulls låtitpå de tidigare skivorna låter jag vara osagtmen faktumet att de använder blåsinstrumentär lika förvånande som uppskattat.Det svänger rejält med en upplyftande skainfluenssom gör att benen vägrar vara stilla.Ljudet är en aning hårdare än hos andraband i samma musikklass. De gamlapunkrävarna visar att de fortfarande har enhel del att förmedla.Andreas ErikssonGERIANT WATKINS”Dial ´W´ for Watkins”Proper Music/BonnierAmigoMördande tråkig gubbrock av allra sämstasort.Till och med tråkigare än Nick Lowe.Walesaren Geraint Watkins trampar vatteni glömskans bottenlösa brunn.Per Lundberg GB