groove 8 s01 rgb

Groove 8 • 2004 / övriga recensioner / sida 13tian och Palle – och nu ska de bli internationellapopidoler. De har spelat in gråtmildaThese are the Days på Gotland, AntonCorbijn har tagit de bygderomantiska bandbildernaoch de låter som Coldplay light.När de inte snuddar vid Radioheads känslodarr.Ja, ni fattar grejen.Men jag gillar Coldplay. Och självklartäven Radiohead. Men jag har svårt för Saybia.De har ingen egen karaktär som jagkan stödja mig mot. Jag blir aldrig intresserad,aldrig fångad. Kanske kan de iställetfungera på low impact skval-radio.Gary AnderssonJANNE SCHAFFER”Överblick”Earmeal/WarnerIngen kan väl ifrågasätta mannens kompetens.En oerhört kompetent gitarrist, medmeriter som slår många på fingrarna. Menunder de senaste tjugo åren känns det somhan satt sig ner lite för djupt i den därbekväma soffan där man kan vila på sinalagrar. De senaste åren har jag bara suckatav uppgiven tristess när jag sett eller hörthonom stå och hålla orgier i konstgjordaljud i en ormgrop av effektpedaler. Ochsamma uppgivenhet kommer över mig närjag hör honom här. Nu är det ofta renaregitarrljud som dominerar, men här finnssamma bekvämhet, samma mainstreamfåraav slö lagomhet.En hel del nya låtar, som inte lämnarnågot spår efter sig. En hel del gamla”klassiker”, som alla hört i bättre versioner.En späckad dubbel-CD med umbärligheter.Och när man trodde att ens uppgivenhetnått kulmen, så kommer den hemskaversionen av en av alla tiders favoriter allakategorier, Send in the Clowns. Och avgrunderöppnas.Magnus SjöbergSEVEN WITCHES”Year of the Witch”Noise/ShowtimeSeven Witches är en vattenring av tyskhårdrock, Metalchurch och Judas Priest.Bandet är också långt ifrån lika bra.Största akilleshälen är låtmaterialet,även om Megadeths David Ellefson bidragittill kompositionerna. Sångaren James Rivera,i lång rock och svarta mördarhandskar,är däremot fruktansvärt kompetent. Det ärgenom honom som en del av låtarna ändåorkar fram.Dessutom är albumets Jacob-segmentett spännande experiment, med Voice ofJacob som höjdpunkten. För den som skakarav sig Spinal Tap-vibbarna, vill säga.En annan höjdpunkt som måste nämnasär Metal Asylum. Kanske inte världensbästa låt, men väl världens coolaste text.”Creeping Death-uh/Quiet Riot/Bang yourhead”. I Metal Asylum droppar Seven Witchesfler metalreferenser än vad Rob Halfordens gör på ett år.Torbjörn HallgrenTHE SEWERGROOVES”Constant Reminder”Wild Kingdom/Sound PollutionI pressreleasen står det om ett gig i Dresdennär Sewergrooves var tvungna att görafyra extranummer för att publiken vägradelåta bandet kliva av scenen. Jösses – detlåter som en magisk konsertkväll. Om bandetverkligen var så bra kan jag inte uttalamig om eftersom jag inte var där. Däremotkan jag känna att jag verkligen skulle viljauppleva en sådan publik. En publik som intestår och trängs vid baren förutom de femhardcorefansen, alternativt kompisarna tillbandet, som står längst fram med nävarna iluften. Jag skulle också vilja befinna migmitt i röjande publikhav som inte kännerannat än kärlek till bandet.Visst har jag gjort det någon gång. Somnär jag blev nedtrampad till Suede i Skellefteå1995 och min kompis höll på attstrypas av min kamerarem. Eller på förstaHåkan Hellström-spelningen när vi gamlasom unga hoppade upp och ned och svettadesoch skrek med i texterna. Det är så detska vara när man går på konsert. Sällanblir det så. När fantastiska M.A.S.S. värmdeupp innan Libertines stod publikenavvaktande flera meter från scenen trotsatt sångerskan hoppade ned på golvet ochvalsade ut bland oss. ”Are you pissed?”,ropade hon.Tystnad, så när på något svagt”nooo”. ”Okej, det förklarar varför ni är såtråkiga”, svarade Justine Berry. Ja, det varnog därför. För vi svenskar kan inte röjautan flera starköl innanför västen. Men detär ju inte det jag ska diskutera här egentligen.The Sewergrooves gör mycket rätt. Dehar bra låtar, ett schysst sextiotalsbullrigtsound, coola skivomslag och snygga polisonger.Mycket ”retro” (hemsk benämning)i samma mening som exempelvis Hellacoptersär ”retro”. Jag menar inte att något avdessa band lirar retromusik, men influensernaoch flirtarna finns där. Dessutom varRobban Hellacopter tidigare trummis iSewergrooves. Men jämförelsen blir intehelt korrekt – Hellacopters upplever jagsom mer sleazy och med skrikande gitarrslingori förgrunden. Mer hårdrock heltenkelt. Medan den mullrande basen hosSewergrooves känns mer Music Machine,eller en felande länk mellan Hellacoptersoch Baby Woodrose.På Constant Reminder trycker Sewergroovesgaspedalen mot mattan, låtarnahinner knappt sluta förrän nästa rivstartar.Jag kan bara tänka mig hur röjigt det blirlive.Tro fan att de hade skoj, publiken iDresden.Det jag ändå saknar är något somsticker ut. Det finns många band som låterså här så det behövs något extra, något somskiljer agnarna från vetet. Att halva bandetkommer från Kiruna är i och för sig coolt.The Sewergrooves är äckligt bra. Men jagkänner inte att luften går ur mig. Helt.Annica HenrikssonTOMMIE SEWÓN”Levande ikon”Salvadore! Produktion/NaxosSom någon som inte riktigt bestämt sig förom han vill vara Lars Winnerbäck ellerTomas Andersson Wij tuffar Tommie Sewónpå rätt behagligt. Lite lagom småpoppigt,så där så att man ofta kanske låter det bliomedveten bakgrundsmusik. Ibland kanskelite väl behagligt, lite väl vanligt, alltså. Ochlite synd kan det kännas ibland. För därmusiken blir så där alldeles för lagom, kantexterna vara rätt innehållsfyllda. Gillar detsätt Sewón tar sig i kast med debattenkring programmet Idol 2004 utan att blislagordsstinn, utan att förta sig med arrogantasuperlativer. Att bara ge en värmandeoch ljus bild av hur verkligheten kan se ut,om bara tron, säkerheten och viljan finnsdär och ingen måste pressa ur sig krystadeoch förnedrande omdömen. Men i övrigthar man redan hört allt. För många gånger.Magnus SjöbergSICK OF IT ALL”Outtakes for the Outcast”Fat Wreck Chords/De gamla hardcore-pionjärerna samlar sigoch som namnet på skivan antyder handlardet om låtar från gruppens karriär som avokända anledningar inte hamnade på deofficiella albumen. En godispåse med hårtoch svårsmält innehåll som säkert förgyllermången supporters skivsamling men personligenär jag för ointresserad för att tatill mig all attityd och ilska som förmedlas.Låtarna på Outtakes for the Outcastsprider sig från Just Look Around (från enbootleg-kassett daterar 1992) och fram tillNever Measure Up samt The Future isMine från 2001. Det är varierande kvalitetpå både ljud och uppbyggnad men det ärlite så det ska vara på en B-sidesamling avett band som hellre spelar högt och snabbtän polerat.Ska bli intressant att se hur de riktigahardcore-fantasterna ställer sig till Houseof Pains remix av avslutande Just LookAround. I mina öron är den i varje fall enförhöjande överraskning.Andreas ErikssonSILENT VOICES”Infernal”Crash Music/BorderPå sin andra platta får finnarna verkligentill det. Högintressant metal där stoner ipower metaltappning samsas med såvälprogressiva som thrashiga inslag gör att detstundtals vattnas i munnen. Flertalet bandsom nalkas power metal har svårt att fådet att svänga utan att det låter schlageroch när det ska till refränger blir det oftastmest jönserier av alltsammans. På Infernalgår gitarriffen inte av för hackor och merpartenav refrängerna lämnas ojönsade(vad nu det betyder).Michael Henneken sjunger riktigt braoch tankarna går bland annat åt Messiahs(Ex-Candlemass/Memento Mori) håll.Läckerheter som Disease: Man och On theWings of Rage borgar för att detta alsterkommer spelas hos mig när jag passeratbåde 30 och 40.Roger BengtssonTHE SHADOWS”The Final Tour”PlaygroundAlla stora gitarrister som började spela påsextiotalet var inspirerade av Hank Marvin.Vare sig det gällde Toni Iommi, Pete Townshendeller Eric Clapton så var Hankgitarrguden nummer ett. När Shadows nugett sig ut på sin The Last Tour fyller dearena efter arena världen över och i bagagethar de inte bara senaste hitsplattanLife Story utan också otaliga plattor ochhits. På den här inspelningen från Londontidigare i år har de tack och lov inte försöktförfina sitt sound alltför mycket. Göteborgfår finfrämmat den 27 april. Sista chansenatt se den numera gråhårige gitarrgudenmed de för stora glasögonen alltså. Vågainte missa det!Jonas ElgemarkSARAH SLEAN”Day One”Wea/WarnerDet råder ingen tvekan om att Sarah Sleanär en stark musikalisk kvinna. Som sådanär jämförelserna med PJ Harvey och ToriAmos fullständigt relevanta. Men där exempelvisTori gått vilse i navelskåderi hållerSarah ett fast grepp om det extroverta.Ingen av ovanstående jämförelser är dockegentligen helt och hållet rättvisa. FörSarah Slean ligger nästan lite mer åtavantgarde- och art-rock-hållet. Det blirlite teatraliskt emellanåt, men hela tidenhållet i strama och starka tyglar. Emellanåtlite som Eleni Mandells starkaste stunder.Och det växlar mellan pop, rock, vaudevilleoch flummighet, utan att bli någotdera. Detär ofta vackert och dynamiskt, ofta medarrangemang som lyfter upp låtarna tillnivåer de egentligen kanske inte hör hemmapå, men det gör detsamma. Det är gjortmed sådan övertygelse att man bara kanlåta sig övertygas.Magnus SjöbergSON OF CLAY”The Bird Who Never Were”Komplott/Dotshop.seFörra året kom Son of Clays debutalbumFace Takes Shape på Komplott. Det var enskiva som kändes skissartad och samtidigtväldigt schematisk. En motsägelse i sig, jagvet. Men det kan inte hjälpas, jag kommer