groove 8 s01 rgb

Groove 8 • 2004 / övriga recensioner / sida 12bältet har vi plötsligt förflyttat oss till skivanstolfte och avslutande (bonus)spår Atthe Graves. Inledningsvis framförs en twistadcirkusmusik-variant och i redan nämndamörker på redan nämnda grusväg blirstämningen minst sagt spöklik och jagtrampar vettskrämd i vansinnestempo mothemmets härd.Mer av den varan hade onekligen lyftdenna orkester ur anonymitetens dunkeloch skivan hade dugt till mer änmotionsmusik.Ska du köpa Infinity Divine så se för alldel till att utgåvan innehåller bonusspåren!Roger BengtssonPAN/TONE”Newfound Urban Calm + Remix Album”Bip-hop/Dotshop.seKanadensiske Sidney LeRock, enligt vissauppgifter hans riktiga namn, bor numera iKöln. Så det är kanske inte helt överraskandeatt Newfound Urban Calm bjuder påtechno och microhouse. Men också influenserfrån funk och pop smyger sig in ochvarierar det hela. Det känns som omslagetsmotsägelse (en bild på kravallpoliser motden pastorala titeln) fortsätter inne i skivan,där första låten är riktigt minimalmedan till exempel Unexplained Stains ären betydligt stökigare technolåt med feta 8-bitarsljud. Newfound Urban Calm är imångt och mycket en klassisk technoskiva,med få melodier men desto mer hårda technobasgångaroch härligt syntetiska ljud.CD två i paketet innehåller remixversionerfrån Pan/tones vänner och stallkamrater,de flesta rätt överflödiga. Remix-CD:nsaknar den helhetskänsla album-CD:n har,och ingen enskild remix sticker heller ut.Om det nu var så att remix-CD:n hängdespå albumet eftersom det aldrig skulle säljapå egen hand, då kanske man skulle skippatdet helt istället.Henrik StrömbergLAURA PAUSINI”Resta in Ascolto”Atlantic/WarnerDet finns en intressant aspekt av den italienskapopen; nästan allt som kommer frami radio eller andra media låter ofta ganskalikadant. Om det beror på att Italien skapatsig den här lite melodramatiska nischeneller om vi själva blivit så avtrubbade attallt som bryter mot övrig västerländsk poplåter annorlunda, men ändå likadant, vetjag inte.Men Laura Pausini låter rätt ofta somen kvinnlig motsvarighet till gamle Eros,eller Gianna Nannini. Och det är väl härförklaringen ligger: gräddan av italienskapowerballader låter precis likadant nu somi början av nittiotalet. Att sedan Laurasröst emellanåt är stark och personlig ochlåtar och arrangemang kan sträcka sig bortomdet strömlinjeformade räcker inte. Detblir 1990 igen. Och hur kul var 1990?Magnus SjöbergTHE PEARLFISHERS”A Sunflower at Christmas”Marina/BorderDet här var en lustig liten skiva som detskotska bandet fiskat upp. Någon pärla vetefan om det är. Men i alla fall en sjulåtarsplattamed någon slags välorkestrerad snöpopmed jultema.David Scott startade det här bandetredan 1989 och idag är han den enda kvarvarandemedlemmen. Han tog bandnamnetefter en opera av Bizet och är gravt förtjusti Brian Wilson. Och det märks i hans musikaliskainfallsvinklar. Låtarna är gjutna ien varm och lekfull anda och Scott verkarha en fäbless för vinterklädda brudar ochsnowboardåkning. ”Snowboarding! It’s theonly way to live/The only way to get yourkicks on.” Men det rör sig inte om sån därsnabb och hurtig punk som de rödkindadeskäggaporna i toppluvor brukar lyssna på. IThe Pearlfishers fall blir det någon sortssakral myspop.Jag gillar tanken på en konceptskiva omjulen. Men i praktiken och genom The Pearlfishersimmiga skidglasögon blir intrycketlite, vad ska jag säga, tveksamt. Men omjag kommer ihåg det ska jag på julaftonskvällendra mig undan med ett krusspetsad starkvinsglögg och sätta på den härskivan för att se om den kan sätta fart påjulkänslorna.Johan JoelssonAXEL RUDI PELL”The Ballads III”Steamhammer/PlaygroundDet finns inte mycket som är mer lumpet änatt bifoga någon/några nya låtar på ensamlingsskiva. Gillar man gruppen blir manju tvungen att införskaffa utgåvan trots attman redan har flertalet av låtarna. När detgäller Axel Rudi Pell är det inget stort problem– för hur kan man i ärlighetens namngilla någon som släppt tre balladsamlingar?Inte ens Scorpions kommer undan med ensådan trots att de har få konkurrenter påpower ballad-sidan.Rainbow-covern The Temple of theKing ligger som tredje spår vilket är precisrätt tajmat. Längre än så orkar jag knapptlyssna, och än mindre engagera mig i Pellslååånga skapelser.Roger BengtssonPLACEBO”Once More with Feeling: Singles 1996-2004”CapitolInget nytt under solen. Förutom en låt påfranska och två nya spår. Resten har duredan om du är fan. Och även om Placebosålde bra på sin senaste platta så kännsOnce More with Feeling inte specielltfräsch. Nya singeln Twenty Years är ocksåen seg historia utan lyft.Gary AnderssonPUCKSPONY”People are Not for Killing”Vesper/BonnierAmigoEn ond natts sömn. Och det som brukar finnasi det hallucinatoriska drömstoffet skullemycket väl kunnat vara ackompanjeratav Puckspony.Puck är ett lömskt väsen i ShakespearesEn midsommarnattsdröm. Men Pucksponyär ett lömskt experimentellt ochpostrockigt väsen från Stockholm. Bakomnamnet gömmer sig Huxflux Nettermalmsom också har ett finger med i band somBeep The Kid, Baxter och Paatos.På People are Not for Killing finnsbåde vackra och dissonantstöriga ljudlandskapsom skaver och stretar. Körpartier gårhand i hand med nippriga psyktrummor. IFor Those About to Die hittar man en orgelsom kämpar sig fram i valstakt. Och detspelar ingen roll hur mycket man lyssnar påskivan. Det finns ständigt nya saker att upptäcka.Inspiration hämtas från band somoch Godspeed You Black Emperor. MenPuckspony gör inga halvtimmeslåtar fördet, utan hinner bränna av hela tolv låtarpå plattan.Skivan känns helt klart intressant. Ochvissa passager är så spännande att manstannar upp och bara lyssnar. Men överlagkan skivan kännas lite flytande. Jag hadeuppskattat något kitt som höll sammanlåtarna till en starkare helhet. Eller att dethade funnits något mer dynamiskt och varieratinslag i låtarna. Avsaknaden av självklaramelodihakar gör i det här fallet attman får lite svårare att direkt förstå vadsom gömmer sig på skivan.Johan JoelssonQ-UNIQUE”Vengeance is Mine”Uncle Howie/PlaygroundQ-Unique, från insomnade Arsonists, solodebuterarpå Non-Phixions etikett UncleHowie. Redan på första låten The Resumepåstår han att det var han som produceradebåda Arsonists-plattorna och sen skryterhan om att han har rappat med John Lennonsson.Som titeln antyder är Vengeance isMine ett personligt album och flera låtarhandlar om Q-Uniques uppväxt och kampför att få skivkontrakt. Den numera obligatoriskapolitiska låten om att ”Bush knockeddown the towers” tillhör de bättre i singenre. Vengeance is Mine hade varit jättebraom det inte var för att Q-Unique barahar ett röstläge och att det läget påminnerskarpt om Gunnery Sergeant Hartman i filmenFull Metal Jacket.Daniel SeverinssonROYCE DA 5’9””Presents the M.I.C. Official Mixtape”PIAS/PlaygroundDet där med mixtapes är en rätt lömsk idé.Något som känns rätt och street som mankan hålla intresset uppe med mellan skivsläpp,men med total förnekelsemöjlighet,liksom. Ni fattar: ”Jasså, ni tyckte det varbra? Schysst” men ”Gillade det inte? Nja,men det är ju inte skivan – vänta till jagdroppar den, den är phat!”.Så att LL Cool J-klonen Royce, förövrigt helt i händerna på den producent hanhar för tillfället, bestämmer sig för att testavattnet inför nästa års släpp känns helt konsekvent.Efter att ha fått en hit av Premierför några år sedan (magnifika Boom) ochsedan släppt något som kan liknas vid enmusikalisk axelryckning är Detroitsonen nutillbaka med mixtapet M.I.C.Och faktiskt, vattnet är varmt. Skulledetta vara Royces officiella nya fullängdareskulle det vara helt okej. Merparten av spårenär signerade Asar, och är helt godkändhardcorehiphop utan r’n’b-flörtar. Inget viinte hört innan, men lyssningsbart. StudsigaJump har Nottz som ursprung – vilket tydligenalla spår på kommande plattan ocksåkommer att ha. Låter lite riskabelt, men detska bli intressant att se resultatet. Roycerappar bra, men är lite för opersonlig föratt fästa helt. Men, som sagt, jämfört meddet trista han släppt sedan Rock City ärdetta rena guldgruvan, med sköna RunDMC-ekande låtar som F*ck a Hook ochtunga Buzzin. Ett måste om man är heltnere med Detroitscenen och tror att den ärden grogrund för stor hiphop den aldrigvarit (Eminem är ett freak mishap, inte ettsymptom). Annars: helt lyssningsbart, omman inte kan vänta på den riktige Detroitsonensnästa platta.Kalle MalmstedtSAFE HAVEN”Safe Haven”MTM/ShowtimeMichael Vescera, Chris McCarvil, Phil Suarez,Eric Riordon och Mike Mongillo har endiger meritlista som du gärna kan kolla uppom du gillar melodiösare hårdrock.Jag finner visst nöje i den, i sammanhanget,rockiga Need a Change men i övrigtär det sedvanlig MTM-klass över utgåvan.Fantasier om spandexklädda metalwannabesomgivna av travar med hårspraysburkardyker upp samma sekund play pressas påspelaren och jag kan inte fatta hur nån orkarlira trista gitarrsolon i tid och otid tätt följdav ett halvtaskigt ylande till fåniga texter.Roger BengtssonSAYBIA”These are the Days”CapitolDessa fem danskar stoltserar med så klassiskanamn som Søren, Jeppe, Jess, Sebas-