groove 8 s01 rgb

Groove 8 • 2004 / övriga recensioner / sida 11de, kontemplation och lugn. Mokira kanmed fördel användas som soundtrack tilltimmarna efter Andreas Tillianders WorldIndustries-fest.Mats AlmegårdMOS DEF”The New Danger”Geffen/UniversalUnder de fem år som gått sedan fantastiskaBlack On Both Sides har Mos Def bådehunnit med att satsa på sin skådespelarkarriäroch släppa några heta låtar och någrakonstiga. Dessutom har han satt ihop jättejobbigabandet Black Jack Johnson medmedlemmar från bland annat Living Colour.Bandet ska ta tillbaka rocken från de vitasom stulit den och har tagit sitt namn efteren svart boxare som blev dömd till fängelseför att han hade ett förhållande med en vitkvinna. När Mighty Mos släpper nytt albumär det alltså svårt att veta vilka sidor hantänker visa upp.The New Danger inleds fint med attMos Def sjunger om att han är ”the mostbeautiful boogieman” över en soft RaphaelSaadiq-produktion. Sen besannas de värstafarhågorna. Nu metal-gitarrerna maler påoch när War avslutas med upprepade”Fuck you pay me” fattas bara att Zach dela Rocha ska komma in och fylla på med”Fuck you I won’t do what you tell me”.Ännu värre är bluesstandarden Blue BlackJack med Shuggie Otis där alla klyshorutom ”I’m bad to the bone” finns med.Överhuvudtaget låter det mesta på TheNew Danger som om det är inspelat närMos Def haft lite tid över mellan sketchernai Dave Chappelle Show. Mycket verkarha jammats fram i studion och även omMos Def har en otrolig röst blir det lite segtatt höra honom sjunga ”sweet gangstawoman” 43 gånger i samma låt. Fastibland funkar det, som på The Beggar,enav de vackraste kärleksförklaringarna somsläppts på skiva. De få hiphoplåtarna hållergenomgående hyfsad klass även om dekänns slarviga. Det finns till exempel en kulversion av Jay-Z:s Takeover där vi får vetaatt det inte är R.O.C. utan ”old whitemen”, MTV och Viacom som regerarrapskiten. Den låten hade varit en pärla påvilket mixtape som helst för några år sen,men passar inte in på ett album.Förhoppningsvis blir kommande plattanmed Medina Green det helgjutna hiphopalbumsom Mos Def kan göra om han barafår lust. Och om inte inspelningarna av Liftarensguide till galaxen kommer emellan.Daniel SeverinssonTHE MUSIC“Welcome to the North“CapitolThe Musics debut var en av de första skivornaundertecknad tyckte till om ochrecenserade. Jag var färsk, deras StoneRoses-influerade svängpop kändes hyfsatfärsk och jag har för mig att jag skrev godating om dem.Här tas jag tillbaka till den gången förett par år sedan, och det rör sig inte omnågon trevlig nostalgitripp, utan snarare enbesvikelse över att det inte hänt särskiltmycket sedan sist. Baktakterna, de psykedeliskagitarrerna och Rob Harvey som försökerlåta som en yngre och nasalare versionav Bono överbelastar mina stackarsöron.Mikael BaraniMY LIFE WITH THE THRILL KILL KULT”The Beast of TKK””Diamonds & Daggerz”Rykodisc/ShowtimeNär djävulen blir gammal blir han religiösbrukar det heta. Eller ger ut greatest hitskanske man kan tillfoga.Thrill Kill Kult haralltid varit mycket fascinerade av mannendär nere i underjorden. Och av sex, droger,skräck och annat som gör livet spännande.Så när de ger ut samlingsskiva är det Beastof. Materialet på den spänner över tiden1987 till 2001 och det är relativt enkelt attse en linje i TKK:s produktion: en fascinationför den allra grisigaste rocken samtidigtsom det mesta görs med samplers ochsyntar. Att de tidigt kontrakterades till ChicagosWax Trax må ha att göra med att debodde i staden, men även faktumet att deliksom Ministry och Revolting Cocks villeutforska sex och B-filmer till elektronisktkomp.Till skillnad från Ministry och RevCohar TKK dock haft väldigt lite att ge rentmusikaliskt.Det märks på Beast of. Från radiopoppeni Girl Without a Plane till bonnrockeni Sex on Wheels och A Martini Built for 2är en genomgående sak också att de gör B-musik. Perfekt eftersom de byggt hela sinimage kring B-filmer (Frank Dardiello ochMarston Daley arbetade för övrigt tillsammansmed en skräckfilm när de bestämdesig för att bilda band i stället), inte likaperfekt eftersom musiken är så jäkla kass.Ibland låter de som en riktigt taskig kopiaav Chicks on Speed, i andra fall mest somett Eddie Meduza-gäng som tagit way toomuch droger. Bara Kooler than Jesus ärnågorlunda lyssningsbar och den kommerfrån debutalbumet My Life with the ThrillKill Kult. Nybörjartur brukar sånt heta.För övrigt är det lustigt att inte titelspårettill debuten finns med här. Den gick ocksåatt lyssna på om jag inte minns fel.På Diamonds & Daggerz ska det finnas”outgivna pärlor”. Säkert: ostig alternativdiscorocksom Devil Rider, Hot Rod Boys,Sex Whip och Evil Lover hittar jag, menvar är de jävla pärlorna?Mats AlmegårdNEGATIVE”Sweet & Deceitful”Gbfam/PlaygroundMed en look som hämtad från Hanoi Rocksoch musik som klingar Him är det intekonstigt att Negative är ett välkänt namn ihemlandet Finland. Om marknadsföringenklaffar finns det goda chanser att tonåringaräven utanför landets gränser hittar sittnya favvoband.Negative besitter alla attribut för attlyckas – de är ordentligt stylade, har enstor skopa tonårsångest i sina texter samten förmåga att då och då snickra ihopmelodier som sätter sig på hjärnan. CreepingInside och L.A. Feeding Fire ärlysande exempel på gott låtbygge men jaghar ändå mina betänkligheter kring Sweet& Deceitful, gothpopen blir lite väl smetigoch inställsam i längden.Roger BengtssonWILLIE NELSON”It Always Will Be”Lost Highway/Willie Nelson har varit med ett tag, och harmed tiden blivit något av den genom tidbeständiga balladcountryns märkesröster.Det är också något som han bevarar och,tja, utvecklar. På It Always Will Be kombinerasmycket av det beständiga, det oomkullrunkeligai countryns arvegods, samtidigtsom det finns drag av modernsinger/songwriter i hela konceptet. Avskalat,men ändå inte helt naket, hela tidenmed en grund, en solid plattform att stå påoch sväva ut ifrån, inte för långt, inte förfjärran traditionen och det som i allabemärkelser kan kallas country; det lantliga,det robusta men samtidigt rofyllda ochharmoniska. Några riktigt bra nummer,andra som svävar bort med vinden, precissom i verkliga livet. Ibland harmlöst, menockså oroligt och pendlande mellan ljus ochsvärta.Magnus SjöbergNINO OF FINLAND”Nino of Finland”Brax-tone EntertainmentDet finns vissa skivor man inte riktigt vethur man ska kategorisera. Anslaget på skivan,ja, hos hela Nino of Finland, är påsamma sätt märkligt och fullt logiskt, likaöverraskande som följdriktigt. Första spåretsmässlika, tungsinta mantra, som envaggande gospel lika skön som ohygglig.Och fortsättningen, bortom, ett landskap,ett äventyr. Förvriden klaviatur, plastisk,spröd i komp och rytm. Spänningar, mystik.Och mycket filmiskt. Lika delar organisktoch maskinellt, lika delar hopp och tvivel.Lika kärv som det finländska kynnet bandnamnetanspelar på. Och lika värd attälska, lika värd att upptäcka, lika värt attknyta brodersband med.Magnus SjöbergOHNO”The Disrupt”Stones Throw/PlaygroundDet hörs att OHNO är Madlibs lillebrorsa –jo, han är faktiskt det – och det hörs ocksåatt det inte är därför han fått skivkontrakt.Den här killen vet både hur man gör enrolig, om än lite krävande, låt och hur manrappar. OHNO känns nästan lite old schoolibland och är ett par snäpp under storebrorsani hans mest vrickade stunder, menkan få iväg en helt okej låt som Perceptions.Lustigt nog är flera av höjdarlåtarnapå OHNO:s debut ihoprökta av Madlib –Stomp That v.2 är en arg höjdare – mendet bevisar väl mer att en skomakare skabliva vid sin läst. Madlib är en av de grymmastelåtmakarna någonsin och OHNO ärlite bättre på att rappa. Det är skönt attbäras iväg av hans flyt över brorsans smutsigabetonggolv. Helt klart en platta som dubara kommer att säga ”Åh, nej!” om duinte lyssnar på.Kalle MalmstedtORUP”Bästa”WarnerAtt förena höga listplaceringar med attgöra intelligent och kritikerhyllad popmusikär knappast något unikt bland svenskaartister idag, men i det deprimerandeTommy Nilsson-klimat som rådde i slutetpå åttiotalet var det egentligen bara tvåartister som lyckades med den bedriften.Mauro Scocco och – Orup.Och vilka låtar han gjorde. SchlagerpoppärlornaDå står pojkarna på rad ochMin mor sa till mig. Den näst intill fulländadePet Shop Boys-pastischen Stockholm.Vemodiga Från Djursholm till Danvikstull.Så höll det på – ända tills skivorna börjadesälja lite sämre och han riskerade att få ätaupp sitt uttalande om att pop som inte säljerinte har något existensberättigande. Dåbildade han GES. Det var dumt.De tjugonio låtarna på Bästa vittnardock om få andra snedsteg under karriären.Vissa låtar har måhända åldrats sämre änandra och många skulle säkert mått bra aven annan producent än Anders Glenmark.Men peka på en samtida svensk artist somskulle kunna göra en bättre hitsamling ochdu pekar rätt ut i luften.Thomas NilsonPAGAN’S MIND”Infinity Divine”Limb Music Products/BorderEn motionstur på cykel fick den stora äranatt ackompanjeras av Infinity Divine.Metal- med power-tendenser och fartfylldabaskaggar lämpar sig synnerligen väl tillden typen av aktivitet. Jag trampade på ilackande svett och försökte hålla jämnasteg med musiken. Mot sluttampen tryterorken, både till motionen och till den enahandaoch fantasilösa musiken. I kompaktmörker på en grusväg någonstans i gnäll-