groove 8 s01 rgb

Groove 8 • 2004 / övriga recensioner / sida 10Överraskande för jag egentligen tappathoppet om den forne Galaxie 500-gigantenefter en bitvis otroligt sömnig tillställningpå Bommens Salonger i Göteborg häromåret. Då var det tradig Velvetrock, sömnlösagitarrsolon och trots att de bara spelade idrygt en timme kändes kvällen evighetslång.Jag hade ändå förhoppningar om enfinstämd kväll i treackordspopens tecken.Istället fastnade blicken oftare på Warehamsflickvän, basisten Britta Phillips, föratt hon var så snygg. Förstås hade honvarit modell och förstås var hon en knäckandebasist. Dessutom med ett förflutet idet fantastiskt bortglömda drömpopbandetBelltower.Om det är Phillips som lyft Luna rejältur gubbrocken eller om de bara nått sammalysande nivå som på Bewitched av en slumpvet jag inte men Rendezvous är bitvis lysande.Nej, riktigt hela skivan är väl inte det.Men större delar är ändå särdeles mysigoch luddigt fluffig popmusik som i alla falljag inte hade väntat mig. Jag gillar Speedbumpsfartiga Modern Lovers möter Cure iHoboken-stökighet. Men det finns även ettdigert överflöd med alla dessa lagom lojagitarrer och saktmodiga melodier som jagalltid gillat med Luna. Alla dessa lantligaromantiska bitterheter med alla dessa Velvetgitarrer,mjuka slingor och Warehamsspröda röst. Jag har lärt mig att aldrigräkna ut ett band fullständigt bara för attde ger ut en liveskiva och kanske, kanskeska jag också införskaffa förra skivanRomantica också, eller så skiter jag i detdå Rendezvous är så ökensolig och väldigtförvånade bra.Fredrik ErikssonMANIC STREET PREACHERS”Lifeblood”Sony”Ja, det var ett tag sedan de ristade in ’4Real’ på armarna”, fnös en redaktionsmedlemnär första singeln The Love of RichardNixon premiärspelades.Och visst stämmer det. Ångest ochdesperation har inte varit bandmedlemmarnasföljeslagare på ett tag. Kan väl ha medRichie Edwards självmord/försvinnande1995 att göra. Vilket i och för sig fick bandetatt göra sin bästa platta EverythingMust Go året efter.På Know Your Enemy från 2001 vardet lite segt och tradigt. Man skulle hittatillbaka till det riviga från debuten, sadesdet. Men ack så de bedrog sig. Lifeblood ärdock bättre, genom att de tagit ett par stegtillbaka. Det påminner om det småpompösafrån Everything Must Go. Åtminstone ilagom doser. Programmera 1985, Glasnostoch den lättrallade förstasingeln så har dudet bästa. Resten svajar dock alldeles förmycket. Det var inte enbart senaste samlingsalbumensom indikerade att karriärenshöjdpunkter finns i backspegeln. Lifebloodär ytterligare ett bevis, trots sin skaplighet.Niklas SimonssonCHARLIE MARS”Charlie Mars”V2/BonnierAmigoSom om Bruce Springsteen vuxit upp vid enmajskantad landsväg i södra USA och lyssnatsönder Coldplay. Som om denne Brucegillar Thom Yorke, men tycker han är liteför krånglig ibland, och i hemlighet drömmerom att stå bredvid Bono och sjungaduett på Ullevi.Precis så låter Charlie Mars. Det ärharmlöst, lättlyssnat och egentligen ganskaavskyvärt. Men ändå inte. Med sin svaltpompösa och melodiska skymningsrocklyckas Charlie Mars faktiskt skapa en ganskabehaglig atmosfär att skrota omkring i.Gather the Horses är en skön förstasingeloch en ganska bra antydan om hur restenav plattan låter – som en massa andra skivordu redan har, men med en egen litentwist.Inget som kommer att välta arenor,eller ens bli särdeles stort utanför USA.Men vill man ha en southern accent och literockgitarr på sin Coldplayångest sitter denhär som en gungstol på verandan.Kalle MalmstedtMASTODON”Leviathan”Relapse/BorderMed sitt Moby Dick-tema levererar Mastodonförfattaren Herman Melvilles epos tillden headbangande generationen.Den skäggige författaren var longörernasmästare. Massa runt-omkring-bladderutan att komma till poängen. Med Mastodonär det oftast tvärtom, raka rör ochhårda riff som pekar med hela handen.Ljudbilden påminner närmast om entavla med gamla Refused, Project 86 ochProng i en stor ormhög. Men när man vänderpå tavlan är det något helt annat.Något nytt, något väldigt eget. Mastodonkan till och med lägga in ett countryriff iMegalodon utan att göra bort sig.Bästa låtarna är Naked Burn, inledandeBlood and Thunder och tunga Iron Tuskmed ett skönt, gungande riff. De tre avslutandelåtarna håller alla en lägre klass –och påminner närmast om Melvilles longörer- att sätta punkt med instrumentalt balladtjafskänns blaha.Trots det är en lyssningpå Leviathan att rekommendera. Somatt krypa upp i sängen en regnig höstdagmed ett nytt nummer av favvoserietidningen.Torbjörn HallgrenMCENROE”5 Years in the Factory”Vertical Form/importRod Bailey är inte bara boss på Peanuts &Corns-bolaget utan även en strålande rappareunder namnet McEnroe. Det är alltsåinte tennis-John som släppt en platta.Avslappnat loj och skön alternativhiphopmed intelligenta texter är vad som bjuds.Ibland kan det bli lite väl lojt och politisktkorrekt på samma gång: 6.25 at the FirstWindow blir lite töntig och känns som enlåt skriven av ett politiskt ungdomsförbund.Men i andra låtar finns inte ett spår avsåna känslor. Disenfranchised är oerhörtgungig och snygg. Och som tur är så är detså 5 Years in the Factory till största dellåter. Hiphop med klass!Mats AlmegårdMEATLOAF”Bat Out of Hell Live - with the MelbourneSymphony Orchestra”Mercury/Universal”Om du äger den här skivan är du ett riktigtfan”, låter Meatloaf hälsa i det färggladamen tunna CD-häftet.Tacka fan för det! Vem annars – förutomen musikrecensent som fått skivanskickad till sig av sin redaktör – skulle i sittägo ha en nyinspelning av hela Bat Out ofHell? Visst är det live och med symfoniorkester,men den som gillar Meatloafs bombastiskaarenarock har ju redan originaletoch är nog rätt nöjd med det. Varför förstårjag inte riktigt, eftersom det här ärmusik som inte appellerar till vare sig mitthjärta, hjärna, mage, ben eller skrev. Endasttill gäspreflexen, faktiskt. Jämför man dennya liveskivan och den välproducerade studioskivanfinns inte heller nog många skillnaderför att motivera ett köp. Om man inteär ett riktigt fan, förstås.Kalle MalmstedtTHE MEKONS”Heaven & Hell – The Very Best of theMekons”Cooking Vinyl/BonnierAmigoThe Mekons bildades redan 1977, och ärett av de här banden som funnits med tilloch från genom åren. Från början ihopföstamed punken, men mer och mer utpräglatsom ett rätt typiskt brittiskt new waveband.Och fastän de flirtat med de flestanärliggande genrer som folk, country ochgarage har det funnits någon form avenhetlighet kvar, vilket också Heaven & Hellvisar. Det nästan mest intressanta är att defaktiskt till och från låter som ett rakareClash. Rakare i bemärkelsen att rockandanhela tiden finns dominerande. De andrainfluenserna tar aldrig över, och när detfinns möjlighet till den där ohämmadedynamiken, när det svänger så man aldrigtror man ska kunna resa sig igen, så hållerden raka rytmen allt stången. Som inompunken, som inom rocken. Ett rakare Clash,ett rakare Pogues. Och alltid med ett socialt,ett samhälleligt, ett politiskt patos. Detär inte ofta såna band görs längre, även omde finns. Men när man hör The Mekons villman att de ska överösa oss. Kanske inte alltidför sina låtar. Men för attityden, förenergin, för idéerna. För livet.Magnus SjöbergMICHIGAN”Ultimate Sky”Memento MateriaNär Michigan vill låta Depeche Mode annoViolator i låtar som The Ocean’s Wide ochDestiny’s Line fungerar det hyfsat bra.Svenskarna är duktiga producenter, de kansin syntpophistoria och de får till rätt hyggligamelodier. Det är värre när de ska varahård(rockig)a. De har helt enkelt kikat påfel attribut när de bestämde sig för vadderas crossover skulle innehålla. Då låter desom ett åttiotalsmöte mellan mes-syntaresom Alphaville och töntigt hårdrockbandsom Treat.Mats AlmegårdMIZ”Story Untold”ReactivesongsJapanska artister som slår utomlands ärungefär lika frekvent förekommande somAC/DC-ballader – Miz är faktiskt den förstasom haft en låt på topp 10 utanförJapan. Detta med Waiting, en trallig popdängasom gick in på den svenska singellistansåttondeplats härförleden.De internationella framgångarna berortroligtvis på att den 23-åriga sångerskanundvikit inhemska tongångar, istället är detklassisk västerländsk powerpop som gäller.En del av den svenskproducerad.TänkLambretta i lightversion.Miz är onekligen talangfull och har entrevlig sångröst, men om det här ska räckalängre än till en urvattnad singellista i ettland vid polcirkeln får det skrapas ihop literoligare låtmaterial nästa gång.Mattias FalkMOKIRA”FFT Pop”Cubicfabric/Dotshop.seGhost Glider smyger sig över mig när jaglagt in Mokiras nya album i CD-spelaren.Dess uppbrutna och förtvinade harmoniersprider sannerligen en spöklik känslaomkring sig. Efter denna start hamnar jag iHässleholm – staden där Andreas Tilliander(Mokira) växt upp. Med tanke på dennatolkning kan man ana att det är en ödsligtkonstig, men ändå ganska vacker och harmoniskstad som fostrat vår electronicavän.Spår tre innehåller sång på japanska avPiana. Tsuki no kioku är lika gastkramandeoch samtidigt harmonisk som de andraspåren. Men kanske att den ihåliga japanskasången får mina nackhår att resa sigytterligare en smula.Med FFT Pop gör Andreas Tillianderinget direkt nytt. Han spinner snarare vidarepå Mokira-idéer från Album som kom ivåras. Det är ödsliga, karga och samtidigtvackert varma idéer som kommer tillutlopp. De tar en till stadier av betraktan-