groove 8 s01 rgb

Groove 8 • 2004 / övriga recensioner / sida 4na tillåts blomma ut. Lyssna bara på denexperimentellt sparsmakade Ol’ Ghost,dendrömska Electric Blue eller Reliable 1, somnästan kunde vara inspelad av Tassilli Players.Världsklass.Robert LagerströmCHARLES CALDWELL”Remember Me”Fat Possum/BonnierAmigo”I was the first negro in Yalobusha Countyto own a Cadillac/Don’t believe me to go thecourthouse and ask for yourself”. De ordenska Charles ha sagt när skivbolagsbossenför första gången kom och hälsade på.Charles Caldwell arbetade på HeathcraftIndustries i Grenada, Mississippi helasitt vuxna liv. Han skaffade sig en elgitarroch en förstärkare i unga år och lärde sigspela. Kontentan blev rakryggadcountryblues. Det blev bara en platta förCharles. Dels så ”upptäcktes” han alldelesför sent av Fat Possum. Men vilken skivadet blev. Oförstört. Ärligt. Rått. Äkta.Caldwell frustar och stånkar som omdomedagen stod för dörren. Likt Screamin’Jay Hawkins, Hound Dog Taylor eller Howlin’Wolf. Remember Me är pre-old school.Elgitarr och trummor,T-Models trummisSpam spelar på några spår. Ska du köpa enbluesplatta i år så finns bara RememberMe. Samtidigt som den kan vara inkörsportför nybörjaren så är den fördjupning fördie-hard fans.Per Lundberg GBMIRA CALIX”3 Commissions”Warp/BorderLjud från småkryp? Visst! Det var nämligenså att diskjockeyn och artisten MiraCalix för ett par år sedan fick ta del av enstor samling insektsljud som tillhörde detnaturhistoriska museet i Geneve. Hon bearbetadeljuden från getingar, flugor ochkokonger i kläckning och satte ihop låtenNuNu vilken framfördes på sammamuseum. Stycket spelades in och hamnadepå det här albumet som också innehållerett samarbete med Londons sinfonietta(där samma stycke får en helt annan skepnad)samt en installation från ett galleri.Resultatet har blivit eftertänksam konstmusik,lugna och svävande ljudlandskap somligger ganska långt ifrån Calix vanliga uppbrutnarytmer och som samtidigt visar hennesbredd. Den enda nackdelen är att albumetär lite väl kort och bara klockar in på36 minuter.Robert LagerströmCAMPER VAN BEETHOVEN”New Roman Times”Cooking Vinyl/BonnierAmigoJag var frälst en gång. I Camper van Beethoven.Och bara dagarna innan jag skulle sedem i Hultsfred en höstkväll kom beskedetatt bandet hade splittrats under pågåendeturné, i Norrköpingstrakten. FörbandetWannadies blev huvudband istället, och jagvar där, iklädd en tröja som jag målat ensvart sorgbindel på för att hedra bandetsupplösande. Visserligen var väl Camperkanske på väg att bli ett lite för stort arenabandrent musikaliskt, från de tidigaremer psykedeliska skivorna kändes OurBeloved Revolutionary Sweetheart och KeyLime Pie mer raka och på gränsen till storvulnaemellanåt. Men de hade fortfarandeen charm och känsla för osvikliga melodier.Avfällingarna Cracker och Monks of Doomhade sina stunder, men det blev aldrig detsamma.Så det var naturligtvis med blandadekänslor man tog emot beskedet att de hadeåterförenats. Och när man nu sitter medNew Roman Times, så inser man att ensrädslor var befogade. Visst, emellanåt finnsdet inga tvivel om att det är Camper, menemellanåt känns allt också så där uppblåstoch trist som man var rädd att bandet skullekunna låta när som helst redan för femtonår sen. Och i och med det tycker jagnog att allt fokus är borta. Där ändå allt,trots märkliga musikaliska utflykter emellanåt,var sammansatt och hopsvetsat i produktiontidigare, där är allt spretigt nu, därär allt en enda ny gäspning. Okej, jag tvivlarinte på – naiv som jag är – att Camper kanåterfå en del av den glans jag såg och älskadeen gång. Men startskottet mot detscenariot går inte via New Roman Times.Magnus SjöbergJIM CAPALDI”Poor Boy Blue”SPV/PlaygroundVarför ska man få ge ut en platta bara föratt man är snabb på gitarrhalsen? Tyckerinte att gamla meriter borgar för det. AttCapaldi en gång i tiden spelade tillsammansmed Stevie Winwood gör det hela ännu merofattbart. Att han redan släppt ungefär 15plattor borde väl dessutom räcka förhonom. En sjungande före detta trummisska absolut inte försöka sig på att spelablues. Om han till råga på allt är en vitarsladengelsman från Worcestershire då ärdet riktigt illa.Per Lundberg GBCELINE DION & ANNE GEDDES”Miracle”Columbia/Sony”Det är som att skjuta en fisk i en glasskål”,skrev en gång Julian Cope om RoxettesJoyride när han gästrecenserade singlari NME. Det var bara för enkelt att sågaden. Ungefär så känns det med det här lillaCeline Dion-projektet – en konceptskiva ombebisar som lanseras tillsammans med enfotobok av fotografen Anne Geddes (manfår smakprov på den senare i CD-häftetsom är fullt av bilder på Celine och småttingar).Musikaliskt håller hon sig uteslutandetill överarrangerade sentimentala balladervilket ju är, eh... mammas gata för henne.Bland annat får vi ganska hemska versionerav Roberta Flacks The First Time Ever ISaw Your Face och John Lennons BeautifulBoy.Thomas NilsonCLAYHILL”Small Circle”Eat Sleep/BorderGroovig rock med trumpeter som svängerriktigt bra i Alpha Male. Men den Bonoaktigarösten faller mig inte alltid på läppen.Clayhill har ett gung i sin musik mendet gunget drar inte med mig mot extasenutan snarare in i ett moln av ointresse. Detlåter präktigt och jag börjar tänka påandra saker. Uppmärksamheten förflyttastill mobiltelefonen. Men det finns inslag påskivan som klockspel och sönderklipptakörer som då och då åter riktar uppmärksamhetentillbaka till musiken. Men snartklibbar sig segheten åter fast i synapsernaoch ointresset återkommer.Clayhill är ibland ett Dave MatthewsBand i otroligt seg tappning. Och det är jufaktiskt inte något vidare.Johan JoelssonCLIENT”City”Toast Hawaii/CapitolBättre än Depeche Mode påstår deras skivbolagsdirektörAndy Fletcher. Men så härtrista har de gamla arenasyntarna aldrigvarit. Möjligtvis är Client roligare än DaveGahan solo.Client har sin största tillgång i SarahBlackwoods sympatiska Newcastle-dialekt.Den klädde de gulliga popmelodier ochsmåcyniska texter hon sjöng i sin förragrupp Dubstar alldeles utmärkt, men passarden här stela syntpopen sämre. Att sparkadeLibertines-sångaren Pete Doherty medverkarpå en av låtarna är för övrigt detslutgiltiga beviset för att heroin inte är braför ens omdöme.Thomas NilsonLEONARD COHEN“Dear Heather”SonyJag älskar Leonard Cohens musik och hanssexiga mörka röst och Gud ska veta att jagverkligen längtat efter den här skivan. Menom min längtan varit stor så är besvikelsendesto större.Trots att jag är medveten omatt han är sjuttio år gammal och kanskebörjat tappa greppet trodde jag aldrig attdet skulle vara så här illa.Det låter som en välgörenhetsskivasponsrad av Pingstkyrkan. Borta är de bitterljuvtvackra melodierna och de erotiskaundertonerna. Här finns framförallt inte ettspår av det farligt dekadenta som kundeskönjas på I’m Your Man. Det låter tröttoch fullkomligt oinspirerat.En orsak till att det låter som det görär att Cohens sedvanliga kvinnokör låterannorlunda. Istället för att lägga sig somskira röstslöjor runt Cohens mörkabasstämma låter de frikyrkligt souliga ochtar alltför stor plats. I vissa låtar sjungerandra personer faktiskt mer än Cohen själv.En annan orsak är överflödet av elakartadesaxofoner. Resultatet är slemmigtinställsamt – enklast beskrivet som vit gubbigsouljazz med en krydda av frikyrka.En del album behöver tid på sig för attväxa men med den här skivan verkar detvara tvärtom. För varje gång jag lyssnarblir jag mer och mer säker på att detta ärCohens sämsta album någonsin. Visst finnsdet enstaka ljusglimtar men de flimrar förbialldeles för fort för att de ska hinna tafäste i ens medvetande.Min högaktning för Leonard Cohen äroförändrad men den här skivan kommerförhoppningsvis att glömmas lika snabbtsom den kom. Frågan är om det verkligenär Cohen som sjunger eller om det är någonannan som bara härmar hans röst? Denriktige Leonard Cohen sitter förmodligeninlåst i en källare någonstans och gråter.Moa ErikssonCOLONEL CLAYPOOL’S BUCKET OFBERNIE BRAINS“The Big Eyeball in the Sky”Prawn Song/BonnierAmigoLes Claypool är rent överjävlig på att lirabas. Det var mycket med poängen i Primus.När de jobbade tajt och tungt var de riktigtskarpa – men när de svävade för mycketblev det mest störigt svävande cirkusmusik.Nu när Claypool kör solo är detdessvärre den senare kategorin musikentillhör. Basen märks inte lika tydligt somönskas. Plus att musikerna han lierat sigmed nu inte är de skarpaste. Buckethead(som bland annat spelat med det nya Gunsn Roses) på gitarr hade man klarat sig gottutan.Jag har haft nöjet att bevittna Primuslive. Skulle inte ha något emot att göra detigen i någon form – men då får Les Claypoolskärpa sig och koncentrera sig på dethan kan bäst. På The Big Eyeball in theSky gör han det definitivt inte.Niklas SimonssonDAN BERN & THE IJBC”My Country II”Cooking Vinyl/BonnierAmigoAtt det snart är val i stora landet på andrasidan Atlanten går inte att missa. Detmärks även på musikutbudet. För någraveckor sedan stod Fogerty, R.E.M. ochSpringsteen på samma scen och sjöng motBush-administrationen. Förra månadensläppte Steve Earle sin brandfackla TheRevolution Starts …Now!Men Dan Bern är för mig en ny bekantskap.Dan Bern bryter absolut ingen ny