groove 8 s01 rgb

Groove 8 • 2004 / övriga recensioner / sida 2Detta debaclet är inspelat på åttiotalet iSchweiz. Och det är alldeles fruktansvärttråkigt.Till råga på allt så klämmer man inen dokumentär. Där ovan redan uthängdatrummis och basist sitter och berättar ochsnyftar vilken otrolig tur de haft som fickspela med honom.Tråkigare och merointressant än så här kan det inte bli. Seringa som helst förmildrande omständigheter.Det här är en tråkig DVD.Per Lundberg GBBOKHENRIK ANDERSSON och JOHANWIDERHOLM”Guide för osignade”HMD/Off the RecordDet finns en viss oskyldig, nästintill naiv, toni hela Guide för osignade. Kanske har detatt göra med en överlevande tro från sjuttiotaletpå att alla kan spela och också börgöra det. Nu är det ju så, kan jag lite luttratsäga som säkert lyssnat igenom 1000så kallade demoskivor de sista åren, att 98procent faktiskt är dåligt på ett eller annatsätt. Inte så att jag vill framstå som någonfruktansvärd smakelitist, men det visar siggång på gång att mycket musik gör sigabsolut bäst i en lokal någonstans, förhoppningsvisunder muntra förhållanden ochutan inblandning av någon utomstående.Man ska inte utsätta oskyldiga människorför allt. Alla har tyvärr inte begåvningensom gör det värt att köpa en pressad skivaför 100 kronor (eller ens 40) för att sedem göra bort sig med dyra instrument pånågon poänglös gala någonstans i förorten.Fast inte vill jag förstöra lyckan för någon,alla som vill skall naturligtvis spela ochskapa förhoppningsvis god musik (är jaginte storsint?). Författarna poängterarockså med versaler i början av boken attden största inkomsten man får genom sittskapande är den själsliga och att värderingenav den är högst subjektiv. Visst är det så,men det skadar aldrig med ett visst mått avsjälvinsikt innan man ger sig in i den snårigabranschen av fonogramproduktion ochbandlansering. Inte minst för att spara tidoch pengar.Så, har man nått det stadiet att man ärnöjd med sin grundprodukt, ja kanske tilloch med stolt, då är Guide för osignade envälkommen karta i det musikinriktade småföretagandetssnårigheter. Här finns detmesta faktiskt. Sakligt och småtråkigt uppställtmen ändå väldigt heltäckande. Layoutenmå vara en grafisk sömngång och textenär väl inte heller särskilt skönlitterärmen det är heller inte poängen. Iställeträttframt, enkelt och väldigt studieförbundigt.Störst nytta och absolut tråkigast trorjag alla blankettmallar som återfinns i slutetär. Extremt användbart och väldigt braatt ha samlat på ett ställe. Mindre intressantär urvalet personer i musikindustrinsom fäller totalt självklara floskler om sinaerfarenheter. Underförstått handlar detoftast om coola kontakter och det vi juredan. Också delen om vikten med en hypeär lite bortkommen. Jag tror väldigt lite påatt själv skapa sig en hype, det är betydligtmer komplicerat än så. Som artist har manminimal möjlighet att påverka det särskiltmycket. Ibland hjälper inte ens en hypesärskilt långt, mycket försvinner ändå i detallmänna bruset och då spelar det ingensom helst roll hur fantastiska omslag, produktioneller ens låtar är och definitivt intenågra påträngande telefonsamtal till tidskriftsredaktioner(tro mig!).Trots lite invändningar är ändå Guideför osignade en pedagogisk och säkertmycket användbar liten bok för de somnågon gång vill försöka göra en aktningsvärdinsats och sprida lite god musikomkring sig.Fredrik ErikssonCDTHE 21 st CENTURY NOISE”The 21 st Century Noise”Get Off My Records/Sound PollutionInga krusiduller här inte, raka rör och attitydfylldspelglädje som kletar av sig på minsinnesstämning är vad som erbjuds. Det är istort sätt omöjligt att sitta stilla när The21 st Century Noise skruvar upp förstärkarnaoch förmedlar sin rockpunk. Mörka basgångarleder lyssnaren genom skivan, sångerskanoch tillika basisten Nina Pudashärligt ärliga sångröst ångar av frustration.Kontrasten mellan hennes stämma ochmanliga kollegans, gitarristen JörgenÅhman, röst är superb.Även om låtarna på debuten känns nogså daterad i nutidens rockålder, hör hemmai en svettig klubb i New York och tenderaratt vara skapade ur samma mall, är detsamtidigt befriande på ett upplyftande sätt.Underbara popmelodier, frambankade avtrummisen Daniel Gamba, hjälper till atthöja låtarna till högre trappsteg.Andreas Eriksson213”The Hard Way”TVT/PlaygroundDessa tre gangsterniggrer ger den välansadeansiktsbehåringen en revival i bookletten– men vilka är det då som varit på skönhetssalong?Jo, Long Beach-polarna WarrenG, Nate och Snoop Dogg har till slutfått ihop en platta tillsammans. Efter 50miljoner sålda plattor under bältena är detså dags för debuten…De växte upp i ghettot och fick alla inen fot i dörren via Warren G:s släkting DrDre för en hel mansålder sedan (känns detsom). Big Snoop är självklart störst, Natehar schmoovaste silkesrösten och Warren Gär väl den som kommit bort i hanteringenmest sedan monsterhitten Regulate från1994.Och på The Hard Way är de trötta. Dentrögflytande produktionen har höftats ihopav diverse producenter så att trion fåttnågot att jobba med i mickbåset. Snoopkan om han bara vill släppa feteciggen enstund vara kungen och Nate är alltid ensäker sidekick som boostar begåvade artister.Men inga stordåd har åstadkommitshär. Inget sticker ut. Hela plattan går påtomgång. Om inte Snoops kommande soloplattaär bättre än så här blir jag rejält förbannad…Gary Andersson22-20s”22-20s”Heavenly/CapitolMartin Trimble och de andra brittiska ynglingarnai 22-20s rycker och drar. Kämparoch sliter med bluesiga riff, gnisslandegitarrgnidande och primitiva pukor. Men,fan, de kommer liksom ingen vart.Bandets bluesgaragerock är ibland hårtlarmande och ibland lugnt suggestiv, menbygger nästan alltid mer på just riff ochgitarrer än på fängslande sångmelodier ochminnesvärda refränger. Möjligen skulle mankunna kalla dem för ett mer anonymt ochmindre bonnigt Kings Of Leon. Och lite bonnighetskulle faktiskt 22-20s må bra av.En liten ljuspunkt på skivan är dockShoot Your Gun. En hotfull och efterhängsenlåt som fastnar. I merparten av deandra låtarna kämpar och sliter MartinTrimble och de andra. Rycker och drar. Menlyckas inte gripa tag i mig.Daniel Axelsson8KHZ MONO”Monochromator”Progress Productions/BorderNär Krister Hessling tröttnade på att göratechno och trance bildade han tillsammansmed Henrik och Joachim Andersson ettband som enligt dem själva skulle utforskaderas egna musikaliska rötter. Det finns nogen hel del Front Line Assembly-, SkinnyPuppy- och Leather Strip-album hemmahos de tre killarna i 8khz Mono. För detsom utforskas är hård samplingstyngdsynth som den gjordes i början av nittiotalet.Produktionen är det inget fel på – detär tungt, mäktigt och samtidigt luftigt. Detmärks att Krister Hessling varit inne ochsnubblat på techno och trance, för det finnsett visst dansdriv i Monochromators låtar.Inget är direkt nytt, men det kanske kan sessom en kompetent hyllning till gamla hjältar.Mats AlmegårdADA”Blondie”Areal/importNär Michaela Dippers kompis glömde sinKorg-sampler hemma hos henne börjadeMichaela fippla runt med den på egenhand. Hon slutade spela i rockband, flyttadetill Köln och valde artistnamnet Ada. Sedanden dagen har hon försett världen med dansantatolvor via Areal. Nu är det dags föralbumdebut och på den blandar hon frisktmellan stilarna: techno, electronica, rockoch singer/songwriterpop ryms på de tiospår som tillsammans är Blondie. Och vilkentur att det finns folk som glömmersamplers hemma hos vänner. För det här ären skiva som jag inte skulle ha velat gåmiste om. Melankolisk, glad, trevlig, smart,omväxlande och elegant. En toppenskivahelt enkelt. Det är bara funkchansonenWho Pays the Bill som får mig lite missmodig.Den är helt enkelt inte bra. Men närAda bjuder på covers av Everything ButThe Girl och The Yeah Yeah Yeahs, piskarupp dansanta stämningar mitt i en stillsamlåt och toppar med inledande Eve, ja då ärdet bara att njuta.Mats AlmegårdANNIE”Anniemal”679/WarnerEn nonsenstext – ”You got it all wrong/Youthink you’re all chocolate when you’re chewinggum” – och en oerhört efterhängsenelectropopmelodi utgör norska Annies hitlåtChewing Gum. Den är rätt gullig. Produceradav Richard X, tidigare mest känd föratt ha gjort Bobby Gillespie-favoritenFreak Like Me åt Sugababes.Lika omedelbart är inte albumet i sinhelhet, snarare rätt såsigt på sina ställen.Men det är ändå en ganska lyckad debut.Röyksopp-produktionerna Heartbeat ochNo Easy Love slår ut det mesta på KyliesBody Language.Thomas NilsonBANG TANGO”Ready to Go”Mascot/BonnierAmigoSpotta ut fimpen och sparka till den så attglöden flyger. Ge fingret till polisen. Ringmorsan om pengar, beställ Jack Daniels ibaren och fråga tatueraren om han kan gerabatt på din band-tatuering. Köp en IzzyStradlin-mössa och brottas med bandpolarnai en sliten tygsoffa.Comebackande LA-bandet Bang Tangolevererar sleaziga bilder genom sin rock. Ochdet finns en del godbitar. Love the Life ärmysig som en öppen eld. I Came to See Youföljer old school-sleazens arkitektur frånintro till refräng. Glädjeinjektionen It Ain’tEasy skakar höfter som Black Crowes engång gjorde, och Rainy Day får dig att längtaefter en kall pizza ihop med bakfulla polare.Detta till trots fattas det några procentsmuts och glamour för att nå upp till vadLA-scenen en gång utstrålade. Synd. Väldigtsynd, för världen behöver ett nytt FasterPussycat á la 1987. Bang Tango är hyfsatnära.Torbjörn Hallgren