groove 8 s01 rgb

Groove 8 • 2004 / övriga recensioner / sida 1VINYL:Det är en tung skiva Comb & Prosperoussläpper. Rent fysiskt alltså, gramviktenär bautahög. Two of a Kind(Ideal/Dotshop.se) är ett vinylalbum medexperimentell hiphop från Göteborg, medgästartister från Amerikat. Det vill säga,musiken är inte det vanliga hiphop-kompetutan ligger närmare obskyr elektroniskmusik och ljudexperiment (fast mest är detloopar som upprepas för mycket), medanrappen känns rätt traditionsenlig. Viljan ärgod, men nej. Bara för att det är experimentelltbetyder det inte att det är bra.Henrik StrömbergDVD:DANZIG”Archive de la Morte”Regain/Sound PollutionSvenska Regain Records signade Danzigför ett år sedan. Som första livsteckensläpps DVD:n Archive de la Morte, med sjuvideor, många i flertalet versioner.Anton Corbijns Dirty Black Summerkommer exempelvis i tre versioner – originalet,en oklippt kameravinkel bara påsångaren Glen Danzig och en oklippt kameravinkelpå Glen Danzig med band. Liteoverkill, men intressant för ortodoxa fansoch filmintresserade.Archive de la Morte visar kvantitativtpå Danzigs förälskelse i pornografisk kultur.Se bara på tjejen i How the Gods Killeller Sistinas, för övrigt aldrig tidigaresläppt i Europa. Ett än bättre exempel påtemat porr är Coming Down. Den videonfinns i en MTV-version och en totalt ocensureradversion. Det innebär bilder på allmöjlig sadomasochism som den mänskligahjärnan kan uppbåda. Piska, piercing, underkastelse,hammare och spik.You name it.Archive de la Morte är en kul DVD,även om videorna i mångt och mycket baraskildrar bandet i olika miljöer. Det faktumatt du kan spela alla låtar utan att behövase två-tre olika versioner i rad är genomtänkt.Men fans och tittare vill ha mer.Kanske kunde den tunna bookleten innehållakommentarer om videoinspelningarna?Eller om Evil Elvis själv kunde kommenterabilderna i ett alternativt ljudspår?Torbjörn HallgrenDIVERSE ARTISTER”Stones Throw 101 DVD””Peanut Butter Wolf Stones Throw 101Mix CD”Stones Throw/PlaygroundBlunda.Tänk hiphop i sin mest ursprungligaform. Försök tänka hiphop i sin framtidaskepnad.Tänk seriehjältar.Tänk underground.Tänkhanddockor och låt sedanfantasin löpa fritt. Öppna dina ögon ochtitta på Stones Throws jubileums-DVD. Alltdu tänkte och rätt mycket till är där. 16videor (med bland andra Madvillain ochQuasimoto!), en uppsjö bonusmaterial somliveshower (där Mos Def oförhappandesdyker upp) och intervjuer (hör MF Doomutan mask!). Och det är inte allt! Dentokigt underjordiska västkustlabeln StonesThrows grundare Peanut Butter Wolf harflyhänt slängt ihop en 40-låtars mix-CDsom följer med. Vi snackar gamla, nutidaoch framtida hits med Madlib, Oh No, Jaylib,Lootpack – you name it. Är det innovativt,roligt och låter som stream of conciousness-poesiläst över en påtändjazzkvartett i en industrilokal så finns dethär.Blunda igen. Lyssna på mix-CD:n. Detkommer ännu fler bilder i ditt huvud. Eventuelltkommer du inte att öppna ögonenigen förrän du är sugen på att se Madvillainsserietidningsvideo All Caps.En nära nog oumbärlig hiphop-DVD,full med grejer du ALDRIG kommer att fåse på MTV. Är du inte bekant med StonesThrow och bolagets fantastiskt kreativaartister är detta precis rätt tillfälle.Tror dudig ha råkoll är det också läge att slå till –du kommer att upptäcka att du inte hadeen aning.Kalle MalmstedtGROOVE ARMADA”The Best of”BMGJag vet inte vad jag tycker är sämst medGroove Armadas hitsamling på DVD. Är detde sjutton heltrista livelåtarna från en konsertpå Brixton Academy? Eller är det deåtta videorna som följer? Som har någonslags menlös Benny Hill-humor? Eller ärdet möjligtvis den alldeles oinspirerat dödabigbeat-soppa som kommer ur högtalarna?Vet faktiskt inte, men bra är det inte.Mats AlmegårdGYLLENE TIDER”Parkliv”CapitolEfter att folkhemsikonen Gessle först medsin soloturné sopat hem alla konsertarenorförra sommaren och med en trött, men välbesöktGyllene-turné i år dragit åt tumskruvarnapå alla konkurrenter, undrar man vadsom hänt. För det kändes väl ändå, i storlekoch uppskruvade förväntningar, mersom en pseudoföreteelse, mer som ettsvenskt mytologiskt band som skulle spelapå nostalgi. Och det var det väl också. Ochjust därför, i den belysningen, är det riktigtkul att se Parkliv.Regisserat av Lasse Hallström, ochinspelat i Mjölby och Vägasked. Folkpark,den i modern belysning gamla tiden, den tidnär popmusik faktiskt kunde sprida glädje,när en livespelning kunde framkalla kollektiveufori och sprudla av ungdomlig entusiasm.Visst ser de ut som slynglar ibland,men framförandet är klockrent, bortsettfrån några charmiga osäkerheter i sång ochton. Publiken, åh, publiken. Dessa kläder,frisyrer och glasögon. Nästan bara tjejer,som gör allt för att överrösta varandra iallsång. Buttra vakter bland träden. Ochmellan låtarna intervjuer med bandet somdet begav sig.För att överhuvudtaget förstå GylleneTider, storheten och charmen, utan att barahemfalla till oreflekterad nostalgi, rekommenderasen titt på Parkliv. Kanske ävenför att förstå tiden man nostalgiserar, omän inte varför.Magnus SjöbergIRON MAIDEN”The History of Iron Maiden Part 1: TheEarly Years”CapitolSommarens konsert på Nya Ullevi såldeslut på knappt två timmar eller något liknande.Måhända inte särskilt anmärkningsvärt,bandets status i hårdrockskretsarär ju cementerad. Iron Maiden har dockinget nytt album som dragplåster för konserten.Så hur haussa konserten? En DVDserieom bandets historia kändes tydligensom ett fräscht initiativ.The Early Years ger ändå inte intrycket attenbart vilja mjölka slantar ur fansens fickor.Den är lite för saftigt sammansatt – medsammanlagt fem timmars material på tvåskivor. Och det är mycket intressant att rentfysiskt få se skillnaderna på Paul Di’ Annooch efterföljande Bruce Dickinson somsångare. Detta genom tre konserter frånvardera åren 1981–83 på första skivan.Andra skivan innehåller bland mycketannat en dokumentär, en minst sagt djupgåendesådan. För hur många vet att bandetbildades redan 1975? Eller att Iron Maidentill dags dato avverkat fyra sångare?Kul att se hur många originalmedlemmarde lyckats rota fram och prata med.Fylligt och djupgående – med de ordensom ledstjärna är DVD-releaser befogade.Önskar att fler hade den inställningen…Niklas SimonssonJOAN ARMATRADING“Joan Armatrading at Rockpalast”MITCH RYDER“Mitch Ryder at Rockpalast”UB 40“UB 40 at Rockpalast”MOTHER’S FINEST“Mother’s Finest at Rockpalast”WDR Fernsehen/BMGRockpalast, ett tyskt livemusikforum i TV,har funnits sedan mitten på 1970-talet.Med aktuella band och artister, framträdanden,hela konserter. Att programmetfunnits så pass länge innebär också att manskapat en rejäl konsertskatt att gräva i, ochdet är ur denna man nu börjat släppa DVDversioner.Tillskillnad från DVD-släppetfrån det brittiska The Old Grey WhistleTest, som bara innehöll enstaka smakprovfrån programmets historia, består Rockpalastutgivningenav hela konserter. Och intebara det, förresten, på alla dessa fyra DVDfinns två konserter. Ibland i och för siginspelade med korta mellanrum, vilket jukan ge intrycket att det enda som eventuelltförändras är kläder och låtordning. Menibland gör det inte så mycket, heller. JoanArmatradings framträdande i Rockpalastkänns ibland rätt intimt och nära, somrökig klubbspelning, om det inte vore förden ibland skrämmande uppenbara studiomiljön.Den första av två Mitch Ryder-framträdandenär ibland sett som ett av programmenslegendariska. Med en Ryder sominnan spelningen dyker upp berusad ochvrång, ett slagsmål i logen, för att sedanleverera rockblues med en intensitet, spänningoch kraft som emellanåt faktiskt ävenkan slå igenom TV-filtret. Och att se UB 40innan de förstörde sig och blev förstördagenom mainstreambaktaktens Red RedWine är också rätt uppiggande. Inte så attman faller pladask, men det finns en heltannan glöd och koppling till reggae och skaän det senare skulle komma att göra. Mother’sFinest genombrottsspelning i Europa,intensiv funkrock i tiden, dock utan denbannlysta Niggiz Can’t Sing Rock and Roll.Sammantaget är det, framför allt föralla bandens och artisternas fans, välkommetatt Rockpalastspelningarna finns tillgängliga.Men det finns en del brister. Närman skaffar en DVD-film förutsätter manockså att innehållet ska vara av DVD-klass,men det är inte alltid fallet här. Iblandkänns bildkvaliteten rätt kass, och tillsammansmed märklig kameraföring blir detnästan dogmadokumentär istället för konsertupplevelse.Både bilden och ljudet ärmycket ojämnt, ibland klanderfritt, iblandsom om allt spelats in med videokameramot TV-skärm. Eller, ja, det känns väldigtmycket sjuttiotals-TV över ljud och bildemellanåt. Och det var ju det det var. Mendet borde ha gått att göra något åt det, omdet nu ska släppas på DVD. En DVD meddåligt ljud och bild är ju inte något jaggärna återkommer till.Magnus SjöbergSTEVIE RAY VAUGHAN AND DOUBLETROUBLE”Live at Montreux 1982 & 1985”Epic/SonyVitarslade killar i cowboyhatt med ciggen imungipan ska ALDRIG röra en gitarr. Ochde ska ALDRIG spela blues. Nämnda killarsom mot alla odds lyckas komma över engitarr och ta sig till konsertlokaler med tvåkumpaner, vanligtvis en smal trummis ochen blekfet basist, då får man, tro det ellerej, hindra dem med alla tillgängliga medel.