groove 8 s01 rgb

Tidigare i år gav Andreas Tilliander ut EP:nDutty & Digital (Ideal/Dotshop.se), och faktisktkan det vara det bästa han gjort. Jag kan inteförena mig med hyllningskören till hans ”popalbum”World Industries, men det här! Djupelektronisk dub på fet vinyl – härligt.Svårdefinierbar är bara förnamnet på ContemporaryPunk Unit. The Renaisscance Fix(Ideal/Dotshop.se) är fyra spår med skumelectronica, vad som hade melodi kan plötsligtbrytas ner i förvirrande ljudexperiment.Titelspåretär en massiv poplåt på crack, dränkt ivocoder. En given hit på varje dansgolv. I enannan dimension. Övriga spår har inte sammadirekta övertygelse. Fast de ger en ny vinkel tilldin omgivning. Spelar de The Renaisscance Fixpå radion? Och varför inte?McEnroe förlitar sig på akustiska gitarrlooparpå Working in the Factory/Party People(Vertical Form/import), vilket ger en lättspansk känsla till deras mjuka hiphop. Men detblir snabbt tjatigt. Working in the Factory haren lite kul text, ett ironiskt lament över svunnatider ”när livet var i svartvitt och folk vissteskillnaden mellan rätt och fel”, men tyvärrlyckas inte McEnroe engagera mer än till enaxelryckning.Henrik StrömbergRex The Dog släpper en efterlängtad tolva påKompakt efter succén med Prototype.Nya Frequencylär inte göra någon besviken, A-sidan ärett acidfyrverkeri i technomundering som är rensyntetisk lycka. B-sidans I Look Into Mid Airdoftar starkt av åttiotal och italodisco, men påett fräscht sätt.Andrew Thomas Hushhh (Kompakt/import)fyrspårsmaxi har vackert sepiabruna överexponeradefoton på omslaget, och så låter musikenockså. Stillsam ambient som knappast rör sigur fläcken. Först i sista låten stegrar klangernasig till oljud som senare mynnar ut i pianoklink.Snyggt men lite tråkigt.På sidoetiketten Kompakt Pop gör The MFA(Jörg Burger,Wolfgang Voigt, Ingmar Koch ochCem Oral) eftertänksam technopop i The Differenceit Makes. Lite intetsägande och harmlöst.Superpitcher drar upp tempot rejält i sin mix,men den känns inte heller så värst övertygande.På tyska Onitor visar svenskarna Stavöstrand& Skugge att de, liksom Andreas Tilliander,funnit en väg ut ur clicks & cutsens återvändsgränd:Rheinsberger EP innehåller fyra spårsom funkar loss i djup och gungande techhouse.Mikael Stavöstrand bor nuförtiden i Berlin,men har inte vänt Sverige ryggen för det. Medsitt bolag Mitek har han som uttalat mål attsprida skandinavisk electronica. På SophieRimheden H2-Fi Hi-Fi Remixes EP sprids tremixar som inte fick plats på H2-Fi (och en somfick plats). Mest övertygande är Johan Fotmeijers”strange remix” som fullkomligen manglarupp originalet på dansgolvet.Mats AlmegårdGöteborgs mest omtalade slår sig ihop på ensplitsingel och förstås är väl meningen att manska darra av upphetsning. Och visst, Jens Lekmanoch El Perro del Mars splitsingel (SecretlyCanadian) har allt sina stunder. Sara AssbringsShake it Off fortsätter i samma spårsom hennes tidigare, stillsam drömpop medfantastiska körer, reverb och allt annat som vilärt oss tycka så mycket om. Jens Martin Lekmansoerhört lakoniska I Don’t Know if She’sWorth 900 kr briljerar med vackra damkörer,blasé fingerknäpp och nödvändigt sönderslagenromantisk. Gott så.Fredrik Erikssonnågon större aktivitet som lyssnare.Kanske är det bara jämförelserna med förraskivan, Song of Songs, som krånglar till det. Dåhandlade det om en splittrad, men artistisktsett intressantare, resa i en terräng som intesonderats så frekvent av bandet tidigare. På såsätt är Abandon Time desto mer förutsägbar.På gott och ont.Kristofer AhlströmTHE STILLS”Logic Will Break Your Heart”WarnerDå och då poppar det upp ett band västerifrånsom av musikpress iklätts något slags rockfrälsarkostymredan innan den första demoskivanlandat i Europa. Så var det med The Strokes förett par år sedan, och så är i viss mån även falletmed The Stills. De högt ställda förväntningarnatill trots – Logic Will Break Your Heart är rentut sagt en jävligt bra skiva. Kanadensarna bidrarinte med något nytt, men de förfinar ett slagsmusik som många gjort före dem (understundomlåter det faktiskt lite Kent, fast nyskapade).Skivan öppnas med Lola Stars and Stripes,där syntar och en malande bas blandas med U2-klingande gitarrer. Sedan Gender Bombs, där TimFletchers tenor lämnas ensam i ett kallt ljudlandskapoch sjunger ”Massive suicide dreams/thatfeel warm and long”. Den klagande refrängenpå Let’s Roll ekar i huvudet i timmar – och såfortsätter det.Texterna präglas av en klädsam uppgivenhetoch bitterhet. Still in Love Song inleds exempelvismed frasen ”We were lovers/we were kissers/we were holders of hands/we were make-believersjust losing time”. Det här är garanterat en avårets inte-missa-skivor.Mattias FalkSUM 41“Chuck”Island/UniversalGamla Metallica-riff, gnällpop och fläskig chuggachuggahardcore. I låten We’re All to Blamefrån Sum 41:s nya avyttring Chuck brottas stilarnamed varandra. Och ungefär så fortsätter det.På bandets fjärde album verkar kanadensarnavilja klämma in allt som de typiskt nordamerikanska”rockkidsen” gillar: metall, punk, emooch hardcore. Stilmässig mångfald brukar prisas,men här blir det mest rörigt och det stora kruxetär att bandet är dåliga på de flesta av stilarna.Särskilt taffliga och fantasilösa är metallförsöken.Inte för att jag bryr mig särskilt mycketom vem som är ”true” och ”äkta”, men Sum 41känns väl inte direkt som världens mest trovärdigametallkrigare. Och det lyser igenom.Nä, klart bäst är Sum 41 när de nöjer sigmed att spela punk. Även i punklåtarna blandarslynglarna hårt och mjukt, men i spår som OpenYour Eyes och No Reason blir övergången mellanvassa verser och stämsångssöta refränger smidigoch naturlig. Och vid de få tillfällena blir Sum41 faktiskt riktigt trevliga att lyssna på.Daniel AxelssonSUPER FURRY ANIMALS”Songbook Vol. 1”SonyAlltför ofta drabbas jag av mitt sedvanliga tvivelpå popmusiken, men i sista stund dyker det alltidupp något som bevisar att det finns hopp.Walesarnai SFA är sådana. De klarar av att görasingelhits, men det som imponerar mest är förmåganatt slå upp nya musikaliska dörrar. Därinnanför hittar man punk, pop, electronica, proggoch SFA blandar det till en väldigt brittisk substanssom inte försöker vara något annat än vaddet är.Det balanserar ibland på gränsen att helt gåöver styr men så smyger de in små popsymfonieroch så rysligt bra poplåtar som Demons ellerHometown Unicorn som man inte kan värja sigmot.Visst, ibland tar de i så de spricker medstråkar och tjocka arrangemang och ibland blirdet för mycket softrock, men man ska vara räddom ett band som SFA. De vägrar försvinna trotsatt många av deras kollegor på britpop-scenenför länge sedan gått upp i rök. De odlar iställetsin musik för varje album och vattnar duktigtså det alltid grönskar.Och givetvis har de aldrig fått någon egentligupprättelse bland publik och press, så är detalltid med bra band. Okej, vissa undantagetgivetvis. Songbook Vol. 1 är ändock en perfektstart för dig som inte lyssnat på de superlurvigadjuren tidigare. Här kan du avnjuta tjugo småsöta låtar från hela deras karriär.Jonas ElgemarkJOHN TEJADA”Logic Memory Center”Plug Research/importProduktive San Fransisco-DJ:n John Tejada tarett break från de mer analoga övningarna iindietronicabandet I Am Not a Gun och släpperett techno/microhouse-album. Musiken på LogicMemory Center är superdigital och tight som enPVC-topp. De hårda, korta ljuden med sinmikrometerexakta precision ger dig nästan blåmärkennär de kommer ur högtalarna. Fast påett positivt sätt.Trots allt så svänger det fett,stundtals. Det kan bli lite enahanda efter ett tag,dock. Då är det tur att John Tejada gästas avsångare på tre av spåren. Särskilt Jimmy Tamborello(från The Postal Service) gör en heltmagisk insats på Everything Will Be OK, menKimi Recor och Carl Finlow gör också bra ifrånsig. Logic Memory Center är kanske inte endirekt favorit, men den växer till sig.Henrik StrömbergVAST”Nude”Inside Out Music/BorderGruppens mastermind John Crosby (gitarr, trummor,keyboard och sång) begav sig till öknen iNew Mexico för att under sex månader skrivaPETER BJORN AND JOHN”Falling Out”Planekonomi/BorderAlltså, det har tjatats om klassisk popmusikså länge nu, det har tafsats på fantastiskareferenser och det har rabblats genrer mereller mindre tvångsmässigt. Jag blir så trött.Det är liksom poänglöst att droppa hundratalssuperlativ, dregla över oemotståndliga skivor iRecensentens skivhylla (han, den torre och fulemed glasögon) utan att alls komma till denenkla poängen att någonting är så bra att manmåste lägga sig ner på sängen och inte göranågonting på en stund. Det är tråkigt, tristareän trist. Jag vill så gärna komma fram mednågonting annat och ändå sitter jag här medCostello och Soft Boys. Jag försöker kommabortom allt detta klet, denna tunga börda, avkorrekta saker att skriva om Falling Out,Peter Bjorn and Johns andra skiva.Ha! Självklart är Falling Out inte alls denmilstolpe i pophistorien som jag vill påskina,absolut inte. Pophistorien är bara en gubbsjuksandlåda av maratonmän som önskar att despelat gitarr. Jag önskar att den absolut intekommer gå till historien eller ens kanske hamnapå någon förbannad årsbästalista. Det sistaär den alldeles för fin för. Liksom den endaäkta diamanten hos juveleraren, det vackrastelåtar till denna tredje skiva. Storyn förtäljer atthan medtog en laptop för att via e-post kunnakommunicera med omvärlden. Man blir ju litefundersam på om detta är ett soloprojekt, ochom inte – vad bidrar övriga medlemmar med?Förutom laptopen gissar jag på att U2:sunderskattade Pop samt någon 16 Horsepowerplattafanns med i bagaget. Lyssna på Winter inMy Heart och det är nästan otäckt likt DavidEugene Edwards (16 Horsepower,Woven Hand)olycksbådande och ödesmättade stämma. U2-influenserna tittar fram lite varstans och jag kaninte sticka under stol med att jag gillar både detoch Nude som helhet. Starka rocklåtar med enmelankolisk touch – precis som jag vill ha det.Roger BengtssonJIMMY LEE WILLIAMS”Hoot Your Belly”Fat Possum/BonnierAmigoNär snubbar som 50 Cent gnäller om att brudarbara vill åt hans dollar och komma innanför hanssidenkalsonger så är det bara en stor satansöverdrift och ljug. 50 Cent må ha skottskador ibåde buk och huvud men det blir ändå aldrig äktavara. Jimmy Lee Williams växte upp på en farmi Worth County, Georgia, USA. Han lärde sigtidigt att spela gitarr men det var först 1957som han började lira elgitarr. Nu 79 år gammalkommer hans första platta, fast inspelningarnaägde rum redan 1977 och 1982.Jimmy Lee Williams är äkta vara.Väldigtlångt ifrån 50 Cent.Williams rappar inte och hanäger inte stora bilar och är inte en bortskämdsnorunge. Äktheten ligger i texterna. Jimmy Leesjunger,eller rättare sagt han hummar och grymtar,om hur jävligt det kan vara när livet är som värst.Jag gav dig min kärlek och du tog mina pengaroch stack – nu sitter jag här ensam och övergivenoch undrar om den äkta kärleken finns. Ungefärså ser Jimmy Lee på sin tillvaro.Med elgitarren som enda komp blir känslanännu mer naken och utelämnad. Jimmy Leebeskriver den lilla människans liv. Om att varanöjd med det lilla i vardagen. Såna artisterbehövs också.Per Lundberg GBträdet, va fan, allt som inte är meningslöstbjäfs. För oftast hamnar smörja på allas läppar,för vem bryr sig Monkeybrother? Iställetsvassar Falling Out omkring på nästan överjordiskapopsånger, sådana som jag alltidhoppats få höra just när man i ett svagt ögonblickutforskade brytpunkten sjuttio/åttiotal,sådana melodier som jag lätt förstår att någonkan falla i gråt till. Sådana sånger som skimraroch blixtrar och tyvärr sådana som är såfruktansvärt fina och välgjorda att ingenkommer att tänka sig att den utgjorde denperfekta popskivan 2004. Refränger som ärså naturligt vackra och befriade från allaonödigt svullna överdrifter och gester, versersom hittar runt i snåriga passager lika självklartsom jag önskar det vore att skriva ”helvetevad Falling Out är bra”. För fint för attens försöka sig på att beskriva.Fredrik Eriksson30 Groove 8 • 2004