groove 8 s01 rgb

Mer än flera gånger har mantrat om att slutavänta på det där skivkontraktet rabblats i dennamarginal. Jag är innerligt trött på det själv, omDIY och om fiffiga och billiga knep om att få utsin musik på. Men ändå tröttare är jag på attmånga ändå fortsätter nedvärdera sig själva somett demoband, eller ännu värre som osignat.Det spelar väl överhuvudtaget ingen roll huruvidaens skiva är pressad, bränd eller bara finnssom ruttna MP3or på någon obskyr sidanågonstans så länge det är bra. Nu finns det ialla fall en bok om hur man kan tänkas bärasig åt för att släppa musik själv. Guide för osignadeär skriven av Henrik Andersson och JohanWiderholm och på groove.se kan man läsa litemer om vad jag tyckte om den.Så, ännu en omgång med några som tyckeratt CDR-format duger. Några som jag mer ängärna skulle ha skrivit om men som inte fickplats var Bahnhof, Searching for Luke ochEspontaneo.Ninsun Poli är bara 19 år men redan enskamligt begåvad soulsångerska. Hennes röstär storslaget stilsäker och den draperas i denvackraste av smetig r’n’b på den här sidanAtlanten (vilket inte riktigt är sant då hennesbror, som producerat en av låtarna, bor i LosAngeles). Sayin’ Ooh är supercatchig popsoulsom stinker Stevie Wonder och annat av detlite studsigare slaget. Oerhört imponerande ochmässingsklart framfört. Givetvis har hon storslagnaframgångar att vänta.Trots att namnet indikerar ett visst släktskapär Caroline Soul väldigt långt ifrån detNinsun Poli håller på med. Istället är det strålandesolskenspop med mycket sextiotal, gitarrslingoroch vackra melodier som skjuter skarptin i en kristallblå himmel. Även pigga Labradorhar upptäckt dessa solskensgossar och krånglatmed dem på deras samling The Sound of YoungSweden vol. 4, vilket inte är mer än rätt. Förvisst har man hört lycklig trumpetpop i överflödmen Caroline Soul har ändå något småskevtoch något lite lakoniskt över sig vilket hållerdem på betryggande avstånd från hattpopensvita linnen.Nästan som vanligt har månadens top ofthe pops ett otroligt tråkigt bandnamn: This.Men likt förbannat är This oerhört bra. Jag harsvårt att egentligen sätta fingret på vad i derasakustiska digitalpop som tilltalar mig så mycket.Men det kanske är melodierna och arrangemangensom det brukar vara. Let’s Go to Warär en så underbar lite skapelse, som jag säkert inågot slags upprört tillstånd skulle kunna fällaen tår till. Liksom Longtime Since Bedtime somi all sin självklarhet (hög igenkännbarhetsfaktor)är så fruktansvärt vacker.This berör mig, vilketinte händer särskilt ofta.Betydligt svårare att ta till sig, men ändåprecis lika vackert är Like in the Ambulance.Fragmentariskt, extremt drömskt och väldigtlöst i konturerna för att sedan stråla av katharsisögonblick.Egentligen är det väl någonslags daterad drömpop á la ett lite mer dansantCocteau Twins. Ibland lite småkyligt programmeradmen ändå med så mycket värme ochskimrande ljud att jag ofta sitter och darrar avhänförelse. Och, lite sakral lyckokänsla är välprecis vad man kan tänkas behöva när det kylnarpå.Fredrik ErikssonFör kontakt:Ninsun Poli: dita@supremeroyaldeluxe.comCaroline Soul: carolinesoul@hotmail.comThis: magnus_nord@hotmail.comLike in the Ambulance: jselles@hotmail.comfyllda partier med feta trummor och ylandegitarrer. 23 låtar på lite mindre än 53 minuter.Massive Attack består på detta album av3D del Naja och Neil Davidge, samma crewsom på halvdana 100th Window. Men det ärsvårt att se det här som en Massive Attack-skiva,det är väsenskilt från deras vanliga mörka pop.Men gillar man filmmusik är detta dock enhögintressant produkt.Filmen, med Jet Li i huvudrollen, har förövrigt inte premiär förrän tidigast i februarinästa år.Henrik StrömbergMELPO MENE”Holes”Imperial RecordingsMelpo Menes debut innehåller Elliott Smithdoftandesinger/songwriterpop med charmigamelodier. Det är riktigt bra för sin genre ochhade det varit 1998 istället för 2004 hade jagförmodligen varit salig. Men som det är nu ärmarknaden övermättad (se min krönika) ochfrågan är hur många singer/songwriters ett litetland som Sverige kan rymma.Bortsett från det så är Melpo Mene ingenblodfattig tråkmåns som så många andra (semin krönika). Här finns liv i musiken och trotsskäggstubb och rutig skjorta är han inte typiskför sin art. Hello Benjamin (soundtrack tillFröken Sverige) är förmodligen en av åretsbästa svenska poplåtar med trummaskiner ochen suggestiv synt som påminner om Yvonnesglansdagar. Det finns en oerhörd värme mellanraderna som får mig att tänka på Ed Harcourt,Badly Drawn Boy och Elliott Smith. Melpo Menerepresenterar det bästa i sin genre, varken mereller mindre, och när allt kommer omkring ärjag nog lite salig ändå. Det finns hopp.Moa ErikssonNICCOKICK“Awake From the Dead, My Dear Best Friend”Razzia/BonnierAmigoÄntligen kommer då Niccokicks första fullängdare.Efter ett gäng EP:s är det upp till bevis förspelmännen från Båstad. När skivan nu är härblir jag lite besviken för att det finns låtar frånde gamla EP-skivorna med.Vi får höra Turn 27och Run, Run, Run igen. Men, men.Skivan inleds med instrumentala Leave forSpace som visar upp bandets absoluta gehörför melodier. I det här fallet är det en vemodiggitarrslinga som börjar i lugnt mak för att sedanstegras i både takt och intensitet till en himmelskDinosaur Jr-refräng. Love & Neon Lights fortsättermot de skrikande popgitarrernas inferno.Låten är ett speedat och adrenalindoftande pillersom får det att ringa i huvudet flera minuterefteråt. Ungdomens fröjder tillbeds i den ganskabanala texten som handlar om hur härligt detär att spela i ett band och att träffa kvinnor. Ititellåten sjunger Andreas Söderlund en nekrologsom backas upp av ett formidabelt grundriffoch drar ner skivans tempo. Och I Drink to GetThrilled byter man inte bort i brådrasket. Deninnehåller precis allt man kan önska sig av Niccokickvad gälelr Pavementgitarrer och snyggakörer. Ride the High Country är en instrumentalrökare som med sin delaydrypande inräkning ochsinnessjuka energi ger endorfinerna spasmer.Jag tycker det är skivans bästa låt. Det är bådeglatt och sorgligt på något sätt, en glad gitarrslingamed ett stänk av vemod och moll.I slutet av skivan tycker jag att det kännssom om Niccokick tappar lite fokus och låtarnakänns trubbigare. Balladaktiga Sunday Nightoch I’m Hurt känns tråkiga i sammanhanget.Men för variationens skull känns de helt okej.Men det är som om man blint har vant sig vidatt Niccokick alltid ska bjuda på samma skadadeenergi.Vilket är ett omänskligt krav.Johan JoelssonPER HENRIK WALLIN AND HIS GANG”Mandelstam”Moserobie/BonnierAmigoPER HENRIK WALLIN”Burning in Stockholm”Atavistic/Unheard Music SeriesJag upptäckte Per Henrik Wallin då han komtillbaka efter flera års tystnad i mitten på nittiotalet.Jag visste inte att han då kom tillbaka frånpsykotisk tystnad efter en olycka som gjort honomförlamad från midjan och nedåt. Det var väl påP2 som de hade något inslag på jazzradion. Jagblev i varje fall helt tagen. Sällan eller aldrighade jag hört någon spela så som han gjorde.Expressivt, hårt och samtidigt sådär spräckligtoch kompromisslöst stenhårt. Samtidigt med enenorm frihetskänsla och kontroll över idéer somför andra skulle betraktas som oöverstigligaomvägar eller lösa fragment av någonting somaldrig kommer att bli något annat än just det.Mandelstam är inspelad på Kulturhuset iStockholm förra året med en hoper superprominentamusiker. Bernt Rosengren, Jonas Kullhammar,Steve Reid, min favorittrumpetare MagnusBroo och många andra. Resultatet är storbandsjazznär den är som absolut bäst. Konstigt voreväl annars eftersom Wallins genomslag medskivan Tiveden för något år sedan visade för helajazzsverige hur man återtar storbandsjazzen fråndet muggiga och trygga. Det är spännande ochkomplex musik, farlig och styrsellös och så oerhörtgenomtänkt i alla sina krumbukter ochvridningar. Kanske inte helt perfekt timing i allainpass men det rör ju sig ändå om en livesituationdär många av låtarna uruppfördes eller speladeslive för första gången. Så, resultatet är imponerande.Och mitt i allt detta finns Wallins pianospelsom ett drivande, fantasieggande kraftverk.Märkligt nog dyker det upp en skiva till medWallin nästan samtidigt. Burning in Stockholmär ett släpp från det avantgardistiska bolagetAtavistic som jag mest stött på i form av GlennBrancas gitarrkaskadsymfonier och något släppmed vrålsaxofonisten Peter Brötzmann. Det ären inspelning från Fasching 1981 med Wallinsdåvarande trumslagare Erik Dahlbäck och denNOFX”The Greatest Songs Ever Written By Us”Epitaph/BonnierAmigoLångt ifrån alla gillar skatepunkveteranerna iNOFX. Deras musik ses som barnslig och passé.Till och med osmaklig. Detta blir extra tydligtpå ett par ställen i CD-häftet till bandets nyakarriärsammanfattning The Greatest SongsEver Written By Us. När band väljer attinkludera utdrag från recensioner brukar deförstås alltid välja så positiva som möjligt.NOFX gör, på sant ”vi-skiter-i-allt”-manér,precis tvärtom och låter oss ta del av någrariktiga sågningar. ”You suck” utbrister enrecensent. ”One word comes to mind: crap”gnäller en annan. Nu behöver förstås inteNOFX försvaras av en snart 30-årig skatepunknostalgikersom undertecknad, men jagvill säga det ändå: de där sura recensenternahar fel. NOFX är både roliga och bra.Kalifornienkvartetten har varit stoltamotståndare till den ”goda smaken” i över 20år. En resa, fylld av galopperande melodipunk,risiga ordvitsar och galna upptåg, som nu skasummeras. Låtar från bandets samtliga albumfinns representerade, men man borde nog östamerikanske frijazzbasisten Johnny Dyani somersatt den annars ständige sidekicken TorbjörnHultcrantz. Skivan är en sanslös resa bland dethårda, expressiva och revolutionära i Wallinsmusik. Dyani är en kraftbasist som spelar somen forcerande jätte som energiskt understöderWallins också gigantiska gester med Dahlbäcksom en pådrivare och nätverk i dessas kamp.För det spretar åt alla håll samtidigt, kastar sigmellan naivistiska melodier, välkända teman ochkomplexa tonkaskader med bara små andningspauser.Mats Gustavssons ord i skivan handlarom interaktion och att dela med sig. Jag vet inte,det är lätt att hänfalla åt klyschor, men Burningin Stockholm är ett viktigt dokument av fantastiskaknappa femtio minuter jazzmusik.Fredrik ErikssonJOHAN SKUGGE”Volume”Mitek/BorderEfter att ha rockat i Yvonne och Rockmonsteroch gjort isande bodysynt i Harlem har JohanSkugge under senare tid ägnat sig åt solokarriär.Volume är hans andra albumsläpp under egetnamn och här vidareutvecklar han idéer ochstämningar från Objects and Buildings. Orienteringenmot klubbmusiken blir här ännu tydligareoch denna minimalistiska tech-funk får fart påmånga dansgolv i vinter, var så säker. En dubfunkigbasgång bär upp de flesta låtar på Volumeoch den harmonierar fint med små mikroskopiskaknaster, klick och blippljud. Detta album är enkusin till Andreas Tillianders World Industriesoch karakteriseras av en liknande vilja till utvecklingav glitchen. Liknande, för likadan låter deninte. Skugge har mutat in ett eget område inomelektronisk dansmusik som gör honom till en avde mer spännande inom genren just nu.Mats AlmegårdSTARMARKET”Abandon Time”Star Tracks/BonnierAmigoStarmarkets senaste är en rak historia. På gottoch ont.Det taskiga är att man kan rasa genomplattan utan att hitta några egentliga detaljer –förutom anmärkningsvärt väl använda keyboards– som fastnar. Å andra sidan är det entrevlig platta att rasa genom utan att krävapå med ännu fler från bandets storhetsperiodmellan 1991-1994, då gruppen släppte densvårslagna albumsviten Ribbed, White Trash,Two Heebs and a Bean och Punk in Drublic.Jag färgas förstås av att det var ”min” NOFXperiod,men här saknar jag verkligen låtar somMoron Brothers, Liza & Louize och The Brews.Och en låt som Dinosaurs Will Die måste sessom en ganska anonym öppning på en ”bestof”-samling av ett så klassiskt band som NOFX.Men, vad tusan, här finns ändå stänkaresom Stickin in My Eye, Don’t Call Me Whiteoch Bob. Låtar som sätter fart på vilketskatepunknostalgiparty som helst. Fram medfolköl, tratt och slang.Daniel Axelsson28 Groove 8 • 2004