groove 8 s01 rgb

BAZAR BLÅ”Nysch”Xource/Push MusicBazar Blå hävdar sig spela transglobal tripfolk,en egen form av folkmusik som hämtar sinainfluenser från intresset för främmande kulturer.En beskrivning som kanske inte är originell ifolkgenrens allt mer globaliserade värld. Oftakan musiken också numera vara ganska likartad;lagom delar inhemsk folk, trakterande av traditionellainstrument, något exotiskt dito och gärnamoderna rytmer, eller österländska toner mednordiska hjälpmedel.Till en början känns Nysch ändå mest nordisk,ja, svensk. Och med gitarr, nyckelharpa och slagverkkanske man inte kan begära mer. Men närman trängt under ytan uppenbaras mycket mer.Redan i andra spåret, Mulven, anar man att härfinns något mystiskt, mytiskt, som väntar på attsnärja en. Man fångas mer och mer i musiken, islingorna, i kraften, i det maniska, det hypnotiska,för att under de sista tre minuterna bara låta sigföras med i kontemplativ dans, i förhäxat tillstånd.Många andra spår visar samma tendenser,även om de inte håller en i samma grepp, såsläpper de aldrig taget. Det vill man inte heller,man vill låta sig föras med, förföras, och tillbringaresten av sin tillvaro här. Hos Bazar Blå.Med Nysch.Magnus SjöbergNATASHA BEDINGFIELD”Unwritten”BMGBrorsan Daniels debutalbum var en av de tråkigasteskivor jag någonsin recenserat. Det är inteden här. Men snällare än så tänker jag nog intevara.Precis som Christina Aguilera eller Pink rörsig Natasha Bedingfield lite försiktigt bland olikagenrer som pop, r’n’b, rock, hiphop (i form av ettganska omotiverat inhopp av Bizarre från D12)utan att för en sekund avvika från vad som ärradiovänligt.Väldigt, väldigt radiovänligt. Då blirdet, trots en och annan hyfsad refräng, naturligtvisinte så spännande.Thomas NilsonFRANK BLACK”FrankBlackFrancis”Cooking Vinyl/BonnierAmigoMed inget mer än en akustisk gitarr, Bostonsgnälligaste röst och ett knippe majestätiskalåtar klev Charles Thompson 1987 in i GarySmiths lägenhet för att på hans Walkman spelain något att ha som underlag inför tre dagar iFort Apache-studion. Charles hade nämligen fåtttusen dollar av sin farsa för att göra en skiva.Bandet hette The Pixies. Skivan kom att hetaCome On Pilgrim (de nio överblivna låtarnasläpptes härom året som The Purple Tapes).Resten är historia.15 spår släpps nu från denna otvungnalägenhets-”session” och genialiteten lyser igenomfrån första ackordet. Några av världens bästalåtar finns med – exempelvis Caribou, Nimrod’sSon, Subbacultcha (som inte släpptes förrän påTrompe le Monde), I’ve Been Tired och TheHoliday Song – redan på bandets debutplatta,så någon tvekan om att man hade något stortpå gång kunde inte finnas. Att Charles Thompson/Black Francis/Frank Black dessutom kan väckaliv i sina låtar helt på egen hand gör ju intedenna skiva sämre.För att legitimera releasen av dessa demoversionerhar herr Black, tillsammans med britternaTwo Pale Boys, gjort nyinspelningar av 13klassiska Pixieslåtar. Dessa låtar utgör CD2.Och här börjar man klia sig i huvudet. FrankBlacks sång är fortfarande magisk (om än literaspigare), men musiken är ett hopkok av blås,elektroniska krumbukter och nya stämningarsom Pixies-aficionados inte känner igen. Heltnya coverversioner gjorda med vetskapen attfansen kommer att undra om Frank Black harpenningproblem eller till sist förlorat förståndet.Men jag köper plattan med hull och hår.Ryggradskittlande versionen av Velouria (herregudvad vacker den är!), den bisarra loungestämningeni Monkey Gone to Heaven, bossasvängeti The Holiday Song och suggestivaB-sides-låten Into the White förhäxar mig. Ochså har vi avslutande Planet of Sound. 14.56lång, malande med frenetiskt och outtröttligtakustiskt komp som morfas in i en digital verklighetmedan Black mässar ”This ain’t no fuckin’around”. Mäktigt. Galet mäktigt.Gary AnderssonDEPORTEES”All Prayed Up”Dolores/CapitolÄnnu ett band som skrivs till skyarna innan dehunnit släppa första skivan. Många har östsuperlativ över duon. Är då Deportees ännu ettband som störtar ner i marken ögonblicket efterde fått luft under vingarna? Well, om det finnsnågon rättvisa i världen så blir det inte så.Debuten All Prayed Up innehåller alldelesför mycket kärlek, värme och skickligt konstrueradelåtar för att gå ett sådant grymt öde tillmötes. Deportees har en förmåga att framföracountry utan att övergöda den med sliskig söthetoch soul utan att kleta in den i drypande smörighet.Singlarna Not Tonight och Arrest Me ’tilit Hurts har redan snurrat flitigt på radion ochdet finns fler pärlor i påsen. Det är bara att taen låt i högen. Den kommer garanterat att göradig lika lycklig, ledsen, glad, sprallig och fullkomligtavslappnad. Kanske inte på samma gång,men ingredienserna finns för att fylla hela detkänslomässiga förrådet.Andreas ErikssonDIVERSE ARTISTER”Dave Godins’s Deep Soul Treasures Vol. 4”Kent/BonnierAmigoSom recensent är det ibland svårt att samla kraftoch ord när man blir tvungen att såga musik somär obegripligt dålig. Dessvärre kan det vara likasvårt när situationen är den diametralt motsatta– vilket lyckligtvis är fallet med Dave GodinsTHE DETROIT COBRAS”Baby”Rough Trade/BorderAtt en platta som boogierockar så kraftigtenligt Pretenders-mallen ändå kan framkallarysningar är för mig ett mysterium. Och jagmåste ha lyssnat igenom denna lilla plattaåtminstone 30 gånger de senaste veckorna.Trots detta hittar jag fortfarande nya melodieratt älska, nya harmonier att nynna.Första tiden kändes Weak Spot och JustCan’t Please You som plattans kristallklarahöjdpunkter. Resten var mer anonymt. Men allteftersom har fler spår kaxat till sig. InledandeSlipping Around är tuff. I Wanna Holler (butthe Town’s Too Small) rullar på som en timmerforsoch många andra visar på stor popsjäl.Ofta genom krångelfria refränger medkörsång och raka populärkulturella riff. Ochypperligt krispig ljudbild som alla rock/popbandborde sikta mot.Men kärlekskranka Weak Spot är fortfarandetoppen av berget. En skinande perfektpopkaramell bestående av riviga gitarrer,oemotståndlig poppoesi och fantastiskt inlevelsefullsång från min nya favvosångerska:senaste samling. För den är så knäckande jävlabra att man står helt handfallen.Samlingen innehåller 25 låtar, alla lika bra.Hur ofta sker det? Möjligtvis på de tre tidigarevolymerna i serien. Så Dave Godins tidsresagenom otaliga lager och skivbackar har bevisligenburit frukt. En skrämmande välsmakandesådan. Det rör sig om långsamt smekande ochsmäktande soul – lika hjärtskärande som vacker.Majoriteten av låtarna är från 1961-1968.Och det är kul att se att mer kända låtar somTime is On My Side och The Dark End of theStreet och artister som Gladys Knight & The Pipsfinns med, trots att grundtanken är att rota framdet gömda, bortglömda och ovanliga.Mitt kunnande och intresse i genren inskränkersig dock till lekmannens. Konnässörer skulleförmodligen orera timtal kring Godins fynd. Kansjälv bara konstatera att kulturskatter av dennakaliber dyker upp alldeles för sällan. Förmodligenär det därför de glimmar så starkt och intensivtsom de gör. Lyssna bara på inledningsspåret(Temptation ’bout to Get Me med The KnightBrothers) så fattar ni. Att Dave Godin nyligenavled gör inte denna samling mindre storslagen.RIP.Niklas SimonssonDJ/RUPTURE”Special Gunpowder”Very Friendly/Dotshop.seJag har närmat mig den här skivan ett antalgånger. Närmat mig och lyssnat. Stängt av dåförvirringen växt. Men direkt känt att jag villesätta spinn på CD-skivan igen. Penetrera musikenoch nå förståelse. Känslor har funnits; glädje,stress, fascination och irritation. Och när jaglyssnar för tionde gången klickar det till. Alltdet där som lurat under ytan väller upp och jagkan ta detta monster till skiva till mig.I sin mix av ragga, breaks, hiphop, folkmusikoch jazz är det nämligen en omtumlande färdman ger sig ut på när man släpper in DJ/Rupturei sitt hem. Och då nämnde jag inte ens spokenword eller kubanska toner. De finns där också. Iinledande Overture: Watermelon City klargör denamerikanska poeten Elizabeth Alexander attPhiladelphia brinner och det enda som kan kylaner staden är vattenmelon. Och det tipset funkarnog även på den upphettade känsla som SpecialGunpowder ger. Med en rejäl skiva vattenmelon,Rachel Nagy (Chrissie Hynde hade också engrym röst…). Rachel viskar ena sekunden vadmannen får henne att känna, för att i nästamed stolt röst bekänna att hon är helt såld påhonom (även om man inte vet om det är besvarat).Mycket bättre än så här blir det inte.Dessutom är låten byggd med en del vers ochtre delar refräng. Underbart!Dessutom är Everybody’s Going Wild enfartfylld favorit, precis som den ännu litetbättre Hot Dog (Watch Me Eat). Och ett partill. Som den deppiga It’s Raining. Den minstinspirerande låten är konstigt nog singeln ChaCha Twist. Men även solen har sina fläckar.Gary Anderssonett visst tålamod och en nyfikenhet efter ny musikkommer man att färdas långt med detta album.Och det verkar som om DJ/Rupture vet om dettanär han kyler ner lyssnaren med den våldsamtvackra Mole in the Ground på slutet.Mats AlmegårdTHE DONNAS”Gold Medal”WarnerFörra plattan Spend the Night var den första påmajorbolag.Vilket märktes – bättre produktionmed mindre plats för charmigt nötta kanter.Donnorna stod långt ifrån debutskivans skramligapunkpop, fötterna hade stadigt placerats isjuttiotalsrocken. Och Gold Medal fortsätter pådet spåret, man tvingas nu även pressa in adjektivet”mognad” som beskrivning. I Is That AllYou’ve Got For Me smyger sig en akustisk gitarrin för första gången och temat för texterna ärrelationer på olika nivåer istället för party, baksäteshångeloch röka cheeba natten lång. ”I maynot be a man/but you’re not one either” iställetför ”Don’t wanna go to school/just hang outplaying pool”.Men är det bra då? Jodå, riff och refrängerknepar de ihop lika gott som någonsin. Även omde inte fastnar lika klisteraktigt som på förstaplattorna. Och gissningsvis är de lika bra livesom när jag såg dem senast…Niklas SimonssonESTELLE”The 18th Day”V2/BonnierAmigoDet första jag såg av Estelle var en video på ZTVnär hon berättade om sin uppväxt i 1980. Menefter att jag lyssnat på skivan och hört de andraspåren undrar jag varför den blev förstasingelnär det finns betydligt bättre spår på skivan.Estelle har kallats rappare, men jag skulle jämförahenne med Mike Skinner från The Streets.Hon berättar mer än rappar även om det finnstightare partier på några spår. Många av spårenär mer renodlade soul- och r’n’b-låtar. DanceBitch hade lika gärna Destiny’s Child kunnatgöra och i den långsamma souligare Mary JBlige-aktiga Hey Girl, finns både Marys karakteristiskabitterhet över förhållanden och själfullamelankoli med. Jag tycker att det passarEstelle mycket bättre, hon har en röst som hållerför soul och även om hon inte är på samma nivåsom Mary så är hon allt annat än en blek kopia.Hon säger själv att det skulle vara tråkigtatt bara rappa på en låt utan melodi eller sångmen understryker att hon kan vara ”raw andaggressive” när det behövs. Men Estelle ärabsolut ingen brittisk Foxy Brown.Texterna ärsnälla och lugna och hon känns inte lika ärrad –samtidigt som hon ändå har saker att säga. Detkänns inte som någon påklistrad stil, utan somhon är ärlig, öppen och uppbackad av en riktigttung produktion. Hatten av för Estelle.Moa StriddeFABOLOUS”Real Talk”WarnerMed Just Blaze-bangern Breathe som förstasingel försöker Fabolous på sitt tredje albumleva upp till omvärldens höga krav. Real Talköppnar oväntat med en medveten à capella avBlack Ice men sen blir det affärer som vanligt.Gangster-, skryt-, klubb- och tjejlåtar blandasfriskt med den gemensamma nämnaren att alltlåter dyrt och proffsigt. Bland ett gäng tänkbarahits är min favorit struttiga In My Hood medklistrig barnkörshook. Crunklåten Do the DamnThing med Young Jeezy visar att Fabolousbehärskar i princip vilka stilar som helst. Dettråkiga är att han rappar likadant hela tidenwww.groove.se 23