Illegal jakt på stora rovdjur - Brottsförebyggande rådet

54nere så det går att skämta om det. Morgonens diskussion om rovdjur och demsom fattar de politiska besluten om dem är så igång igen där vi står i ring ikorsningen mellan tre grusvägar.”Vi jägare har aldrig tyckt att rovdjuren i sig är något problem,” förklararLars. ”Visst, de gör lite skada men det är inte det detta handlar om. Det går inteut på att vi vill skjuta rovdjur. Det här handlar om frustration och om ilska. Defå skott som avlossas mot rovdjur är ju egentligen inte riktade mot djuren, utanmot politikerna.” Flera andra i jaktlaget nickar instämmande och Kalle fyller i:”Det är väl alltid så här, i andra frågor också, att det är den lilla människansom känner sig överkörd och blir frustrerad över förmyndarpolitik och över attkänna sig styrd och orättvist behandlad. Det är när man talar om för folk hur deska tycka och tänka som det blir problem. Det går kanske till en viss gräns, mensedan blir det så här.””Ja”, instämmer Lars och berättar om den maktlöshet han känner införsituationen: ”Det går till exempel inte att hitta någon som är personligt ansvarigför till exempel paragraf 28. De från myndigheterna och departementen prataralltid om ”vi”. Hur kämpar man mot ett verk? Vem pratar man med? Vemlyssnar? Ska vi bara vänta tills de pratar med oss om det här?” Han reser sigfrån sin lilla fällstol och går runt lite.”Att vara jägare är ett sätt att leva”, säger Kalle. ”Och nu tar man ifrånmassor med människor det sättet att leva. Det är klart folk blir förbannade!”,konstaterar han. Diskussionen kunde säkert ha fortsatt ett bra tag till, menhunden kommer tillbaks och laget bestämmer sig för att göra ett försök till på enhelt annan del av jaktmarken. Lars och hundföraren åker tillbaka till gården föratt byta hund medan de andra i laget tar sig ut till sina nya pass. Kalle är nöjdmed sitt pass på en höjd nära ett foderställe mitt i ett område där det alltidbrukar finnas vilt. När alla är på plats och den andra, lilla, hunden är släppt ärdrevet snabbt igång. Hunden far fram och tillbaka i skogen och skäller ihärdigtoch gällt. Den har fått upp ett spår och följer det. Vi ser hunden men ingetdrevdjur och plötsligt ljuder ett skott alldeles i närheten. Hundens skall fortsätteroch radiokontakten blir intensiv: ”Det är Lars” säger Kalle och gör patron ur,bryter bössan, viftar åt mig att samla ihop ryggsäck, sittunderlag och termos.”Han är precis här bakom dungen. Kom!” Vi skyndar till platsen där Lars stodpå pass och vid hans fötter ligger en dovhjort, hunden springer ivrigt runt ochskäller, medan Lars berättar hur det gick till.Laget samlas och hjälps åt att sota ur hjorten och bära den till bilarna. Sedanåker alla tillbaka till gården och samlas i slaktboden där två män väger och flårhjorten medan resten står runt omkring och pratar om dagens jakt. Stämningenär god. Det gick bra till slut i dag, och Lars bestämmer att det är Kalles tur att fåkött. Snart övergår pratet till att handla om rovdjurspolitiken igen ochkommentarerna är många, nu är alla med i diskussionen:”Det lustiga är att den här debatten ens ska behöva föras.””Ja, att vi inte är betrodda att kunna fatta egna beslut.””Det är förmynderi!””Man känner sig helt överkörd.””Och inte kan de erkänna att de har fattat fel beslut heller. I stället driver deden linjen att det är vi jägare som är galna och skjuter rovdjur i blint raseri.””Ja, och det är inte vargen som man vill skjuta egentligen…””Nej, det är ju inte djuren man är arg på”.