Illegal jakt på stora rovdjur - Brottsförebyggande rådet

46honom jag frågar efter när jag kommer fram till stugorna efter att ha gått någratimmar på den stig som började där bilvägen tog slut.Jag frågar en kvinna som leker med sina småbarn utanför stugan om vägentill Inges stuga och hon kommer med och visar vilket hus som är hans.Ur de små timrade stugornas skorstenar ryker det, barn och hundar lekerrunt knutarna och nedanför sluttningen väntar flera stora hägn på attrenhjorden ska komma dundrande.Inge kokar kaffe och dukar fram mjukt tunnbröd, smör, ost och en stor bittorkat renkött. Inge är inte med upp och driver hjorden nu på gamla dar, mendet har Mikael varit. Mikael fick fel på sin motorcykel i morse så han vartvungen att avbryta sitt arbete med renarna för att åka och reparera den. Nusitter han också i Inges stuga och äter, pratar och spanar efter renarna.Jag för in diskussionen på rovdjur och rovdjurspolitik och Inge pratar på ochskrattar ofta med ett smittande, skrockande skratt. Mikael är mer tystlåten ochnär han berättar låter han korthuggen, nästan sammanbiten. Han vill nog helstinte prata med mig, men gör det ändå. För honom är det här ingenting konstigtoch egentligen ingenting att diskutera:”Det finns inte en sameby som vill få in en varg i området. Det är det värstarovdjuret vi har”, säger Mikael och tittar ut genom fönstret: ”Visst ska vi tålarovdjur. Vi har ju järv, lo, örn och björn. Och det är lugnt att de finns här, omdet är rätt balans. Men vargen kan vi inte ha in.”Mikael ser i kikaren att de renskötare som på motorcykel driver hjorden nukommer närmare, vilket betyder att renarna kommer att komma ner till storhägneti dalen i natt. Inge blir ivrig och springer ut för att se bättre. Nu cirklar helikopternockså i dalen. Först ser jag inte en enda ren i kikaren, men snart förstårjag att det beror på att hela fjällsluttningen är täckt av renar så att det jag troddevar mark i själva verket var djurkroppar. Nu kommer motorcyklisterna in tillbyn för att äta och vila några timmar innan hjorden ska drivas ända ner till hägneni dalen och skiljas, räknas och märkas. Det sker under gryningstimmarnainnan det blir för varmt för djuren.Under kvällen passar jag på att prata med Jonas om vad han tycker omrovdjur och rovdjurspolitiken. Han berättar om hur han, och flera med honom,känner sig oskyldigt anklagade för att hata rovdjur i allmänhet och för att jagadem illegalt:”Skulle den här illegala jakten som de påstår att vi samer utför… Ja, vore detså då skulle ju järven vara utrotad nu. Men järven har funnits här i alla tider ochman accepterar den. Men vargen går inte att ha här”, konstaterar han bestämtoch menar att det är annorlunda med varg eftersom den skrämmer renarna såmycket att de inte går att hantera. Så även om den inte dödar renar så förstörden hjorden.Efter några timmars sömn vaknar alla i byn och män, kvinnor och barn gårner till de stora inhägnaderna i dalgången. Alla har någon uppgift nu när denstora renhjorden ska skiljas upp och djuren märkas innan de släpps ut på beteigen.Motorcyklisterna kör skickligt bakom hjorden och driver dem in mot hägneti lagom stora klungor om några hundra djur åt gången. Marken vibrerar närrenhjorden kommer springande tätt, tätt som om de många djuren vore enkropp. De motas in i en fålla som leder till ett mindre hägn där ett tiotal kvinnoroch män jagar ut de stora renarna igen för att hänga nummerlappar kring deännu omärkta kalvarnas halsar. Jag står utanför skiljningshägnet och pratar meden annan av de äldre bymedlemmarna, Ernst, som har till uppgift att förse demsom brottas med kalvarna i leran med nummerbrickor. Han berättar om sinuppväxt i samebyn, om hur det var att leva här förr i tiden när de bodde i kåtor