Illegal jakt på stora rovdjur - Brottsförebyggande rådet

Typfall: En sändarförsedd varg på strövtåg tystnarEn ung sändarförsedd varghane beger sig på vandring från sitt familjerevir i Värmland.Under tidiga våren hinner den gå genom Örebro län, vidare österut mot Flenoch Södertälje, för att under sommaren stanna till i Nyköping och Trosa. Underhösten börjar den gå igenom Östergötland, Kalmar, Blekinge, ända ned till Båstadpå skånska västkusten. Där vänder den tillbaka mot Blekinge och den har undervintern hunnit till trakterna kring Kalmar län, en sammanlagd sträcka på 110 milunder året och genom relativt tätbebodda trakter. Efter nyåret noterar forskarna attvarghanen ligger stilla på samma punkt. Man beger sig därför ut i markerna för attleta reda på vargen. Till slut hittas den i januarimörkret, liggande i en större glänta,snötäckt, på marken med tassarna under sig som om den vore nerkommenderad”Ligg!”. Inledningsvis tror man att den kan ha dött av skador från en rapporteradtrafikolycka, men obduktionsresultatet som anländer efter någon vecka visar att denhar dött av en skottskada från ett klass 1 vapen genom levern. En sådan skada innebäratt vargen dör snabbt av blodförlusten, och den kan knappast ha hunnit förflyttasig mer än ett par hundra meter efter träffögonblicket. Platsen där vargen harskjutits är en mindre, öppen yta inne i en skog, och utredarna noterar att det är gottom jakttorn runt omkring platsen.Hittade vargkadaver är relativt sällsynta i materialet, vilket inte är särskiltanmärkningsvärt: ”Skjut, gräv och tig” (ibland även ”bränn”) ären princip som ska säkerställa att den illegala jakten inte upptäcks. Därförär det något fler fall, åtta stycken, där en sändare har tystnat utanatt någon varg hittats. Varför den här vargen upptäcktes är svårt attsäga, förutsättningarna att dölja brottet framstod såvitt kan bedömassom goda.Om man lägger samman de fall där man har hittat vargkadaver somdödats av okända gärningspersoner, där sändare har tystnat i områdenkända för sin vargfientlighet och där man har sett tydliga spår av jaktpå varg (exempelvis skoterspår efter blödande vargspår) utan att hittanågon kropp, är dessa inte fler än 20 stycken av totalt 46 anmälningarmed mer konkreta misstankar.Typfall: Lodjuret med det kapade bakbenetUnder inventering av lodjur upptäcker en naturbevakare att ett lodjur i en familjegrupplämnar blod i spåren från höger bakben. Därefter har familjegruppen ochlodjuret gått skilda vägar. Naturbevakaren bedömer att höger bakben är av eftersomlodjuret endast lämnar ett spetsigt hål i snön efter benet. Men trots att naturbevakarenägnar flera dagar åt att försöka skida ikapp lodjuret, kommer han inteikapp. Han kommer till en plats där spåren säger honom att lodjuret har försöktfälla ett rådjur, men inte lyckats. En bit bort har lodjuret hittat ett äldre rådjurskadaversom det har ätit rent. Naturbevakaren begär nu att få tillstånd av polisen attanvända skoter för att kunna hitta och avliva lodjuret, som på grund av sitt handikappinte kan fälla bytesdjur, eller fly upp i träd vid fara. Efter en sträckas förföljelsehinns lodjuret ikapp och avlivas. Vid obduktion av djuret konstateras att skadan ibenet är flera veckor gammal och läkt, men statsveterinären kan inte säga med säkerhetatt skadan är orsakad av fälla. Åklagaren lägger därför ned ärendet.En slagfällas kanter har jämna ytor till skillnad från äldre saxar, ochden kapar normalt inte djurets ben. Men när lodjuret har fastnat i fäl-101