Bortom Vi och Dom Teoretiska reflektioner om makt ... - Regeringen

SOU 2005:41Vardagsrasismskriva in mitt namn i datorn ber jag om reservationsformuläret, läggertill mitt namn, och säger ”nu har du den rätta stavningen så att du kanskriva in det i datorn”. Samma kväll väntar jag ett samtal klockan sjufrån en kollega på Kapstadens universitet, rörande detaljerna i planeringeninför ett föredrag som jag åtagit mig att hålla. Det väntadesamtalet kommer inte. När vi återvänder från restaurangen senaresamma kväll frågar vi i receptionen om det över huvud taget har kommitnågot samtal, eftersom vi är obenägna att tro att min kollega harglömt bort mig. Våra tvivel visar sig vara välgrundade; receptionistensom registrerade oss har utan vidare struntat i att skriva in mitt namn idatorn. Kvällsreceptionisten, en mörk man, ber om ursäkt och korrigerargenast utelämnandet. En annan receptionist, en vit man, står intillden ”färgade” receptionisten. Han slänger en fientlig blick, försvinnerett ögonblick och återvänder med budskapet att han har talat med operatören;det har ändå inte varit ett endaste samtal under hela kvällen dånågon frågat efter ett möjligen oregistrerat namn. När vi protesterarhäftigt och menar att det måste ha kommit ett samtal sticker en annanvit man ut huvudet från ett rum längre bak och drar genast tillbaka det,men vi hinner se att dörren han stänger bakom sig leder in till föreståndarenskontor. Vi är missnöjda med situationen och ringer föreståndarenfrån vårt rum. Han säger sig vara den biträdande kvällsföreståndaren.Hans tonfall är hätskt från början och när vi frågar om vägranatt registrera mig har något att göra med att jag är svart blir hanöppet oförskämd, tappar kontrollen och höjer rösten: ”Vi har ingen rasismpå det här hotellet, hur vågar ni antyda något sådant?” Nästamorgon ringer min kollega. Hon är lättad över att äntligen få tag påmig och bekräftar att hon mycket riktigt hade ringt vid den överenskomnatiden och insisterat på att någon med mitt namn måste finnaspå hotellet. Hon hade misstänkt att det rörde sig om oegentligheterfrån hotellets sida och vägrat acceptera det nekande svaret, i det atthon kände igen det som hon kallade ”samma gamla vita chauvinism”.Troligtvis insåg hon också att operatören hade reagerat på hennes indiskabakgrund, som kan utläsas av hennes röst. Klokt nog hade honbett operatören, en kvinna som likaledes blev allt mer ohövlig och avvisande,att uppge sitt namn. ”Det här är fruktansvärt” anmärkte jag,”men samtidigt för bra för att vara sant – nu har vi bevis på deras rävspel.Vi har tagit dom på bar gärning”. Vi ringer efter huvudföreståndarinnanoch ber henne komma till vårt rum och förklara hur dettakunnat hända på ett hotell som självaste Nelson Mandela öppnat någraår tidigare. Hon hanterar situationen på ett professionellt sätt. Ingaförnekanden, inga ursäkter å personalens vägnar – hon bara lyssnar,skakar bestört på huvudet, instämmer i att detta aldrig borde ha häntoch undrar hur hon kan gottgöra oss för den skada som skett. Vi sägeratt vi inte är intresserade av någon personlig kompensation och att vihellre skulle se att hon tillhandahåller lämplig mångfaldsträning åt sinpersonal. Hon slår bestämt fast att hon ska göra någonting åt sin personal.En enorm korg med frukt och exklusivt vin skickas upp tillsammansmed en lapp: ”Vi ber uppriktigast om ursäkt.” Under den81