December 2006 - Unima.nu

Fabrizio Montecchi också gav skugg-workshop, har utvecklattill skönaste konst att finna ytor i scenbilden där skuggspelkan uppstå. Från små bilder växlar man till jättestora, och detvå skådespelarna som också är skuggspelare, är utmärkta isin multifunktion. Vacker, poetisk och rik på betydelser blevdenna föreställning som trollband både tekniskt (hur gördom?) och innehållsligt.kuplett med gröna diskhandskar på händerna och fötterna somgör dem ”grodiga”. En vuxen och politiskt engagerad publikvar på plats och applåderade en både skarp och varmhjärtadvidräkning med ett hårdnande franskt samhälle.Riktigt äkta Polichinelle i ett litet trångt skåp på en gård varockså en hit, vi hann se två stycken (La Pendue och Tarabates),den ena roligare än den andra, vilda och galna och politisktallt annat än korrekta.LITTERÄRTNorska Katta i Sekken (Anne Helgesen)har satt upp Göran Tunströms Ariel , berättelsenom en liten flicka som föds medvingar. De vackra trädockorna är gjordaav nyligen bortgångna Patrick Maire, fd elev vid Institutet i Charleville och enav personerna bakom dockorna i filmenStrings . Pelle Ask och Anne Helgesengjorde ett fantastiskt röstarbete och ”befolkade”scenen med långt fler röster änsynliga aktörer och Tunströms symboliskasaga tolkades rikt och metaforiskti en mycket vacker uppsättning. Någottyngs den av sin metafysik, Tunströmsmångtydiga text får här en lite snävarebetydelse om varje individs rätt att bli”sedd” och respekterad.Gioco Vita: L’oiseau de feuDen redan ”gamla” Eldfågeln av samma teaterkompani fannsockså i Charleville, nu i en utbyggd version för tre dansare- Stravinskijs musik skrevs ursprungligen som balettmusik.Men även om uppsättningen är välgjord, tycker jag att denförsta lite mindre versionen är nog så bra som den nya. Denförsta Gioco-Eldfågeln var aningen lättare i sin flykt.Ett annat skugg- bild- och projektionsspel var Iris MeinhardtsIntimités – snyggt, uppfinningsrikt och imponerande solospeli filmnära teknik, men ganska navelskådande.POLITIK OCH DOCKOR”För alla åldrar” eller ”för vuxna” var en vanlig anvisning förpubliken vid årets festival. Eftersom dockteater ofta uppfattassom något ”bara” för barn, hade jag valt nästan uteslutandevuxenföreställningar för min grupp med unga teaterkritiker.Att vuxna skulle ha svårt att ta till sig dockteater är en vanligfördom, så vi styrde rätt på den franska motsvarigheten tillKaspertraditionen, Polichinelle och Guignol, för vuxna.För den icke-franske är det dock inte lätt att hänga med iThéâtre aux Mains Nues (de bara händernas teater) ochgamle Alain Recoings Manger ours, manger chien (Ätabjörn, äta hund) om det franska samhällets baksida. Textenär tryfferad med dagspolitiska anspelningar och pjäsen ärutformad som en parodi på en tv-deckare. Nio mycket ungadockspelare / skådespelare spelar, musicerar och sjunger i ennärmast brechtsk stil om uteliggare, pensionärer, rökförbudoch miljön, t ex de utrotningshotade grodorna. ”Låt våra lårvara i fred!” sjunger tre unga kvinnor i en smart anti-sexistiskGATANS TEATERFrån eländigt magra små skåp och bordmed en ensam spelare till stora uppsättningar,från riktiga pjäser till processioner och interaktivgatuteater – nej, tråkigt var det inte att spankulera på Charlevillesfolkvimliga gator. Ena stunden blev jag jagad av trefärgglada jättehönor (med en spelare i var och en), för att runtnästa gathörn vara tvungen att stanna upp och begrunda Quiest-ils(Vilka-är- dom). Tre spelare i skrynkelfula ”hud”-kostymerstannar upp och bara mega-GLOR på någon eller någotpå gatan och utan att säga ett ord har deras nyfiket undrandeansikten dragit igång en i all stillsam ordlöshet formuleradcivilisationskritik. Tre rynkiga Qui-est-ils som detaljstuderartvå trafikpoliser på mycket nära håll blir en komisk och träffandekommentar till vår tid.På gatan kan man också hitta sådant som är i skrutt-division,men maffig var den dagliga ”processionen” med styltgångare,musik och en vagn med en mekanisk jätteko. Magnifika ochstorslagna var Les Plasticiens Volants som med uppblåsbarajättefigurer fyllde Charlevilles vackert slutna torg Place Ducalpå invigningsdagens afton. Torget blev en vackert belyst ochfolkmyllrande teaterscen för Det åttonde underverket (La8ème Merveille), där publiken ofta utgjorde ”golv” för delätta jättefigurerna. Burna och dragna bars figurerna av femsextill uppemot tjugo springande spelare som drog upp andaroch hjältinnor i vind för att få dem att veckla ut sig maximalt.Några av rollfigurerna gjordes så stora att bara två underbeneller en jättehand fick representera hela figuren. Fantastiskt,även om det inte var helt lätt att följa berättelsen, som ocksåspetsades med dans och akrobatik. (Men nog vore det roligtom en översatt version kunde fylla t ex Sergels torg ellerGötaplatsen! Vet Göteborgs Dans & Teater om att denna jättedockteaterfinns….?)4