December 2006 - Unima.nu

Slumpens skönhet- om en dockteater bortom LagenDe två första budorden i dockspelarens lilla katekes:- Du skall ingen annan fokus hava än på din docka- Du skall icke förlora kontrollen över dockan.Dessa, jämte några andra djupsinnigheter, räknade jag länge till DockteaterkonstensEviga Lagar.Jag borde ha vetat bättre.Nu gör jag det.(Tror jag.)Det var en hisnande vacker vinterdag långt inne bland de norska fjällen.Gnistrande snö, brusande älv och en himmel blåare än i matinéfilmernasTechnicolor! Inbäddade bland snödrivorna låg några knuttimradehus och stugor.Valdres Folkemuseum är ett litet Skansen i miniatyr, beläget i Fagernes,ett par tre timmars bilresa nordväst om Oslo. Tillsammans med UnimaNorge hade museet arrangerat ett tvådagars seminarium på temat ”Dokkedansog julegeit - figurteater i levande tradisjon”. Ett inspirerandemöte mellan folkmusiker, folkdansare och dockspelare.Musiken framfördes på langeleik, ett slags långsmal cittra med varierandeantal strängar. Instrumentet är känt sedan 1600-talet, men numeraspelas det bara i Valdres i Norge. Och knappt ens där. En handfullentusiaster har tagit som sin uppgift att föra traditionen vidare. Någon svensk tradition tycks inte ha funnits (omnämns i alla fallinte i Sohlmans musiklexikon). Av någon anledning har dock Musikmuseet i Stockholm en stor samling av instrumentet, somibland också kallas hummel.Langeleik spelas med ett plektrum i högerhanden. Någon kom på att om man knöt en tråd om handens fingrar och ledde trådengenom en liten galge, så kunde man knyta fast en eller flera dockor i trådens andra ände. När spelaren med svepande rörelser slåran strängarna, börjar dockorna hoppa och dansa.Den här traditionen (tidigare presenterad i Dockteatern nr 4 / 2004 och 2-3 / 2006) finns utförligt beskriven i Anne Helgesensavhandling om norsk figurteaterhistoria. I ett spännande föredrag under Valdres-seminariet spårade hon dansdockornas traditionlångt tillbaka till antikens fruktbarhetsriter och till olika schamandanser. Det är här någonstans som de oansenliga figurernabörjar bli spännande.Titta på bilden här intill. Den visar holländaren Evert Kluter. Han är dockspelare och pedagog vid en högskola för konsthantverk.Han var också med i Valdres. Langeleiken han spelar på är egenhändigt byggd, liksom de dansande dockorna. En åsna och ensteppande groda hade han också med sig. De var inte tråddockor, utan uppträdde på en ”trampolinbräda” som Evert slog på medhanden samtidigt som han spelade på munspel. Grodan hoppade upp och ner som besatt.Kanske syns det inte riktigt på bilden. Men spelaren har all sin uppmärksamhet riktad på instrumentet, inte på dockorna. Till attbörja med följer de ändå musiken ganska beskedligt. Men plötsligt börjar de leva sitt eget liv, svängande och hoppande alldelesav sig själva. Allt vildare går dansen. Allt mer nyckfull och otyglad. Snart, tänker man, snart sliter de av sina trådar och dansarut på bordet, ut i rummet, genom dörren, bort över fjället – gapskrattande…Kanske finns det bara två sorters skönhet: sonettens, fugans och lindansarens absoluta kontroll. Och så den motsatta: slumpensoch det oförutsägbaras skönhet.De små dockorna dansar fram drömmen om den karnevaliska yran. En frihet lika berusande som kortvarig.Ty plötsligt tystnar langeleiken. De nyss så övermodiga dockorna faller ihop i en liten hög av trä och tyg. Karnevalen är slut.Ordningen är återställd.Men några eviga budord tror jag inte längre på.(Tror jag.)Tomas Alldahl17