December 2006 - Unima.nu

större insyn från vare sig myndigheter eller kulturelit, såsaknade inte publiken eller aktörerna på Funambules insyni det samhälle som omgav dem. De tidiga pantomimerna påFunambules var ofta adaptioner av gamla pjäser, imitationerav nya pjäser eller rena buskisversioner av föreställningar påandra teatrar vid Boulevard du Temple. De innehöll referenserbakåt i tiden, kommentarer till nutidsdramatiken samt kritikav melodramen och den borgerliga dramatiken.De författare som nu började skriva pjäser åt Deburau förändradedock karaktären Pierrot. I romantikernas värld var Pierrotutan förankring, utan yrkestillhörighet och utan pengar.Skämtandet runt småborgarna försvann, förväxlingskomediernarunt klasstillhörigheter likaså. Pantomimen som symbolför ett romantiskt utanförskap var väsenskild från den tidigarepantomimen som var integrerad i ett samtida och lokalt sammanhang.1850 antogs en ny censurlag, som även innehöll bestämmelserom teaterns organisation. Platserna inne på teatern skullevara numrerade, biljetter skulle kunna köpas i förväg, köernautanför teatern skulle bort och pjäsernas texter censureradeshårdare än någonsin. För första gången började censuren fåeffekt även på subteatrarna.Pantomimen var ursprungligen resultatet av ett yttre tvång.De bestämmelser som förbjöd vissa scener att använda talskapade en subteater bestående av pantomim. Den ursprungligaavsikten med tyst pantomim var att hindra att uppviglandebudskap förmedlades från scenen, men istället utveckladespantomimen till ett subkulturellt språk. Samtidigt sompantomimen på Boulevard du Temple i makthavarnas ögonframstod som ett kuriöst divertissemang, och subteatrarna varde teatrar som befann sig längst ner i teaterhierarkin, fannshär en frihet att formulera sig som de andra teatrarna saknade.Denna frihet fortsatte i stort sett även under vaudevillens tidpå 1830-1840-talen. Subteatrarna var fortfarande inga riktigateatrar och kontrollerades inte på samma sätt som de.I och med 1850-talets nya regleringar skedde däremot enavgörande förändring. Numrerade förköpta platser deladeupp publiken, höll den på plats och gjorde slut på det socialainteragerandet såväl i köandet som inne på teatern. Dessutomförändrades ljustekniken och teatrarna fick så småningom denljussättning som vi har idag med släckt salong. Under 1800-talets andra hälft kom även realismen, den intima teatern ochdramats förflyttning in i vardagsrummet. Allt detta tillsammansbidrog till att göra teaterupplevelsen mer individualistisk.Av det kan man dra slutsatsen att romantikens betydelse förpantomimen har varit att missuppfatta den, omtolka densamt att göra denna missuppfattning odödlig. Mot slutet avseklet genomgick pantomimen ytterligare en förvandling frånromantikens gäckande bohem till en oskuldsfull drömmare.Tårögd balanserandes på en månskära, i stor vit skjorta medstora vita knappar har Pierrot blivit den harmlösa, utslätadedrömmare som lever vidare i vårt medvetande än i dag.Under perioden 1836 – 1846 spelades 23 tysta pantomimer påFunambules. De övriga två subteatrarna övergav pantomimenhelt, att Funambules fortsatte berodde på Deburaus berömmelseoch romantikernas involvering. 1846 dog Deburau.SUBTEATRARNAS INTEGRERING I PARISTEATERVÄRLDDen tysta pantomimen var synonym med opolitisk underhållningoch oförargligt divertissemang för folket. De nya vaudevillernasom efter 1830 tog över repertoaren på subteatrarnainnehöll tal och sång och kunde kanske sätta farliga känslor isvall. Myndigheterna initierade därför nya arbetarteatrar i förorternasom skulle dra publik från Boulevard du Temple ochspela teater av högre moralisk halt. I tidningar som särskiltriktade sig till arbetarklassen gavs råd om vilka föreställningarsom var moraliskt upplyftande. Teatern började ses somett pedagogiskt instrument. Flera sådana teatrar blev mycketpopulära, men främst hos en mer småborgerlig publik.Idag finns en kritik mot en teater som reduceras till iscensattlitteratur. Teatern har dock, som jag ser det, inte bara eftersträvatatt iscensätta litteratur utan även omskapat självahandlingen att gå på teater till att efterlikna handlingen attläsa en bok. Publiken sitter i fåtöljer, det är mörkt, lamporbelyser den iscensatta texten. Det är tyst vilket ger möjlighetatt reflektera och tänka över texten. Teaterhändelsen har bliviten bokhändelse.Min slutsats är att man på 1850-talet kan iaktta ett paradigmskifte,då den folkliga teatern övergick från att vara en performativ,socialt interaktiv, kulturell iscensättning till att varaen övergiven, subjektiv, auktoritär och privatiserad företeelse.Det i sin tur förde med sig att den del av befolkningen sominte tillhörde vare sig en aristokratisk eller en borgerlig kultursfär,utan hade andra kulturella referenser, övergav teaterntill förmån för andra mindre reglerade iscensättningar. En avdessa skulle närmast bli musikkaféer. Musikkaféerna, sominte uppfattades som ”teatrar” och därmed inte omfattades avnumrerade platser eller andra regleringar, blev den parisiskaarbetarklassens nya nöjen. Även pantomimen övergav teatern,och artister med rötter i pantomimen flyttade även de över tillmusikkaféerna. Det var på dessa caféer och liknande evenemangsom 1900-talets tidiga avantgarden skulle återupptäckapantomimen.Vår tids teater har ett högst kluvet förhållande till kroppen.Det gäller både skådespelaren på scen och publiken i salongen.Publiken förväntas sitta tyst och stilla på sina platser,skådespelaren att ha ett ’äkta’ (stillsamt?) tilltal.forts. sidan 2115