December 2006 - Unima.nu

iosaföreställningar samlade vitt skilda grenar som cirkusunderhållning,djuruppträdanden, förevisning av vaxdockor,publika baler och t.o.m. ambulerande försäljare av mat ochdryck. Även deras licens preciserade exakt vad tillståndetgällde. En lindansteater skulle uppvisa lindans, en marionettteatermarionetter o.s.v. En lindansare fick inte sjunga.omöjliga att censurera i förhand. Det var ovanligt att censureningrep i efterhand. Censorerna var ofta författare som kanskeinte hade så stor kunskap om hur ett handlingsscenario förvaltasi en pantomim. Kroppsspråket utgjorde en blind fläck ochpantomimen blev på så vis en arena förskonad från censur.Så länge pantomimen var tyst, fanns ingen anledning till oro.Tvärtom yrkade inrikesministern upprepade gånger på viktenav att arbetarklassens nöjen utgjordes av tyst pantomim, dådet inte uppfattades som ett språk som kunde förmedla budskap.Vad som också förbigick censuren var själva teaterhändelsen,den sociala aspekten på teaterbesöket där publiken aktivt, iblandhögröstat, tog del av vad som utspelade sig på scen.FUNAMBULESDen mest berömda subteatern vid Boulevard du Temple hetteLe Théâtre de Funambules, vilket betyder Lindansarteatern.De hade från början licens för lindans och akrobatik i en lokalsom rymde 600 åskådare. 1815 utökades licensen till pantomimerutan tal. Funambules var först med att som kuriosascenge pantomimer, vilket blev en stor succé. Jean GaspardDeburau kom att bli Funambules främsta pantomimskådespelarei rollen som Pierrot.Deburau skapade en egen version av Pierrot. Istället för endum och klumpig figur blev han en mer heroisk och smartkaraktär föreställande stalldräng, murare, mjölnare, betjänteller andra typiska arbetare i Funambules publik.Tre scener med kuriosalicens lyckades efter 1815 få ett utökattillstånd att spela pantomim, men betraktades ändå inte somteatrar. Jag kommer nedan att kalla dem för subteatrar.De tre kategorierna återspeglade olika samhällsklasser;subventionerad teater spelade klassiker för en aristokratiskpublik, boulevardteatrarna spelade melodram för en växandeborgarklass och de tre subteatrarna vid Boulevard du Templespelade pantomim för arbetarklassen. De allra fattigaste hadeinte råd att gå någonstans alls. På så vis blev pantomimen entypisk arbetarklasskultur, och dessutom en ganska isoleradsådan. Inte mycket uppmärksamhet ägnades dessa teatrarutanför dess egna skaror. Inga recensenter skrev om föreställningarna,inga etablerade författare skrev pjäser åt dem. Ändåspelade de för fulla salonger, flera föreställningar om dagenalla dagar i veckan.CENSURDe tre subteatrarna skickade in sina pantomim-manuskript tillcensurmyndigheten. Manuskripten var snarare handlingsscenarierän pjäser, och för det mesta utan namngiven författare.Handlingsscenarierna beskrev inte hur pantomimen framfördes.Pantomimtekniken, d.v.s. kroppsspråket jämte de fysiskahandlingarna, tecknades inte ner i manuskripten och var alltsåDe pantomimer som spelades på Funambule handlade ofta omarrangerade äktenskap som ogillas av dottern, men tillfredsställerfaderns sociala ambitioner. De hade alla ett lyckligt slut(för dottern), gärna av magisk natur. Pantomimerna var ävenofta förväxlingskomedier runt klasstillhörighet. Pierrot ochHarlekin slogs mot faderns eller statens makt med intelligensoch humor, samt med viss hjälp av goda feer. Arbetarklassenär visserligen klok och kvicktänkt, men kan behöva litemagisk draghjälp. Det komiska elementet är en viktig aspekt.Pierrot är visserligen en hjälte, men en komisk hjälte.Mellan 1817 och 1830 medverkade Deburau i varenda föreställningpå Funambules, tre gånger om dagen ( fyra gångerpå söndagar) för utsålda hus. 1830 ändrades dock censurlagarna,och subteatrarna fick större frihet att välja genre. Funambulesövergick då succesivt från pantomim till vaudeville,och Deburaus storhetstid var i princip över.ROMANTIKEN OCH PANTOMIMENI början av 1830 –talet ”upptäcktes” Deburau och Funambulesav Paris kulturelit, som för tillfället var involverade i en romantisktrend. Mellan 1836 och 1846 infaller den romantiskapantomimens storhetstid, trots att mindre än tio procent avutbudet på Funambules då var pantomimer.Deburau symboliserade för romantikerna artisten, outsidern,den missförstådda men gudabenådat begåvade konstnären.Paris kulturelit, som dessförinnan inte satt sin fot på Funambules,tolkade Deburau som ett utstött geni, när han snararevar ett högst etablerat proffs, fast i ett sammanhang de intetillhörde. För även om pantomimen dittills existerat utan14