IT-rapport 2 - Tekniska museet

Yngve Linner Datum: 2/19/2008 Sidan 1 av 4Min bakgrundJag är född 1939 och uppvuxen i Kronobergs län och har gått i 7-årig folkskola. Efterfolkskolan läste jag på Hermods och gick våren 1959 på en preparandkurs och tog sedanrealexamen som privatist i Malmö.FramtidsutsikterEfter realexamen fanns inga direkta planer på ”vad jag skulle bli” men jag gjorde ändånågra månaders praktik som industrielektriker fram till dess militärtjänsten började 1959.Introduktion till datateknikenI slutet av militärtjänsten våren 1960 fick de som inte hade någon anställning efter mucken halv dags permission för sökande av civilt arbete. Detta utnyttjade jag och gick tillarbetsförmedlingen för första och enda gången i mitt liv. Jag blev erbjuden ett jobb somhålkortsoperatör vid Skogsägarna i Växjö. Utan att veta vad detta egentligen innebar gick jag tillSkogsägarna för anställningsintervju. En anställning var därmed ordnad på en eftermiddag.Mina första arbetsuppgifter blev att sortera hålkort. Vi hade då 40-kolumners kort somskulle sorteras och köras i tabulatorer. Det var helt mekaniska kopplingsboxar i dessa maskineroch märket var Power.Året senare övergick vi till 80-kolumners kort samtidigt som maskinmärket i stället blevBull. Dessa maskiner hade elektriska kopplingsboxar där man kunde sammanföra kortkolumnermed räkneverk och utskriftsställen. Det gav ett mäktigt intryck på besökare när vi visade dessaboxar med ett virrvarr av alla sladdar.Maskinleverantören höll kurser i koppling och handhavande av dessa maskiner. Kursernavar i regel förlagda till Stockholm.Som en kuriositet kan nämnas att dessa 80-kolumners kort tillverkades i dollarsedelnsstorlek. När man körde dessa i sorteringsmaskiner var kapaciteten 60 tusen kortgenomgångar pertimme. En tabulator kunde läsa mellan 4 till 6 tusen kort per timme.Maskiner och teknikerI mitten av 60-talet utökades användningen av hålkort som databärare. Man börjadeanvända dessa kort som inbetalnings- och utbetalningskort vid större företag. Ett problem var attnär korten varit ute bland allmänheten hade de blivit misshandlade och fick stansas om. Jagminns bland annat ett hålkortsjobb som kördes åt en äggcentral där korten medföljdeäggleveranserna och där krossade ägg blandats med korten. En annan teknik som användes varmärkstansmetoden där man ute på arbetsfältet streckmärkte på korten som sedan kördes genomen magnetiseringsmaskin för att översätta märkningen till hål.

Yngve Linner Datum: 2/19/2008 Sidan 2 av 4Vid denna tid började man använda kalkyleringsmaskiner. Jag minns en maskin somkallades EMP den var stor och alstrade mycket värme eftersom beräkningarna utfördes medelektronrör. Dessa maskiner kunde utföra matematiska beräkningar som sedan skrevs ut påtabulator eller stansades i kort.Magnetbanden började nu komma in i databilden. Data kunde överföras från kort tillmagnetband. Sortering av datamängder kunde göras genom att fyra till sex bandstationer varhopkopplade och datamängderna skyfflades fram och tillbaka mellan bandstationerna tillssorteringen var klar. Sortering av en stor datamängd kunde ta flera timmar att utföra men gickändå betydligt snabbare än en hålkortssortering.ProgrammeringarDe nya maskintyperna IBM och Siemens kom till min arbetsplats i slutet av 60-talet. Nubörjade också tiden då programmeringen gjorde sitt intrång. Det blev till att gå den enaprogrammeringskursen efter den andra. Till en början var det autokoder och assembler somanvändes. Detta var mycket maskinnära språk. Några år senare blev det cobol som blev detdominerande språket för datorerna. Cobol kallades för högnivåspråk eftersom det skrevs medengelska ord och förkortningar. Dessa program skrevs på cobolblanketter och stansades sedan påhålkort varvid ett så kallat sourcedeck skapades. Detta sourcedeck kompilerades sedan varvidcobolspråket omvandlades till maskinkod. Vid kompileringen skrevs en programlista medfelsignaler och varningar samtidigt som maskinkoden skrevs ut på ett så kallat objektdeck.Jag minns det mitt första övningsprogram efter inledande cobolkurs. När det skullekompileras kom en felsignal som sa att programmet innehöll inte de mest elementära reglerna föratt vara ett cobolprogram. Det var ju ett nedslående besked men det visade sig vara enbart enfelstavning i inledningskortet som hette ”identification division”.Det var ett tidsödande sätt att göra program. Det var många moment som skulle göras ochändras innan man fick det färdiga resultatet.Först ritades ett flödesschema sedan skrevs programmet. Efter detta lämnadesblanketterna till stansavdelningen och därefter till datacentralen för kompilering. Därefter komprogramlistan med sina felsignaler. Efter rättning fick man sedan göra en ny vända med stansningoch kompilering. Först efter felfri kompilering kunde man sedan börja testa programmet för att seom det uppförde sig som det var tänkt.En stor förändring blev det då bildskärmarna började användas. Då kunde man själv styrabearbetningen till ett färdigt program. Detta hände på 70-talet. Då fick också dataanvändarnatillgång till onlinebearbetning, Detta var en av de största förändringarna för både programmerare,systemmän och användare. Hålkorten blev nu bara historia.