Nov -08.pmd - Korpögat

lighet att träffa och återknyta kontaktenmed många gamla skolkamrateroch vänner. 35 år har nu gått,och det är inte lätt att efter så långtid känna igen gamla bekanta, menni som tycker er veta vem jag ärge er tillkänna!Håkan o Gisela har under de gångnasex åren satt sin prägel på stuganoch tomten, och som kanskenågra märkt har Gisela här fått utloppför sin konstnärliga läggning.På min fråga om vad dom har förintressen svarar Håkan:– Musik. Jag är uppfödd medjazzmusik, men klassisk musik harbörjat betyda mer och mer för mig.Puccini och Mozart är favoriterna.– Att vandra i skog och natur ärviktigt för oss. För 25 år sedanbörjade jag samla material omvandringen efter ”El Camino deSantiago”, den gamla pilgrimsledensom går till Santiago de Compostelai nordvästra Spanien. Projektethar sedan legat i malpåse, mentill våren hoppas vi kunna påbörjaden 80 mil långa vandringen frånPyreneerna till Santiago. Vi planerardå att gå de första 25 milen, föratt sedan fortsätta till hösten.Utöver det, så håller Håkan på attskriva ned en släktberättelse somhan tänkt ska vandra vidare tillhans barn och barnbarn. Den börjari slutet av 1600 talet men handlari första hand om hans farfar,född 1883, som efterlämnade endagbok där han kortfattat berättarom sitt liv från det han var fem årgammal. Med denna som utgångspunkthar Håkan sedan forskatvidare.MedmänniskaÄr det något annat du vill berättaom dig själv, eller något som hänteller påverkat dig genom åren?− Ja, det är väl egentligen tvåhändelser som alltid kommer attfölja mig. Den första skedde ett årföre min realexamen. På den tidenföregicks examen av att man underden sista terminen fick besked omi vilka ämnen man skulle tentera.Tentamen bestod av ett antal skriftligaprov under sista terminen ochpå examensdagen muntliga prov.Om de skriftliga proven varit halvdåligaoch de muntliga på examensdageninte var godkända var riskenstor att man kuggades och ficksmyga ut på baksidan av skolan.Skolkamraterna som det gått bättreför, fick springa ut på framsidandär släkt och vänner stod samladeoch väntade med blommor ochpresenter.− Jag kom till skolan på en avdessa examensdagar och skullejust ställa min cykel på baksidan,när jag fick se en man som stoddär med blommor i handen. Jagvisste att han hade en son somskulle examineras och påpekadeför mannen att han stod på fel sidaav skolan. Mannen svarade då:“Du förstår, det har inte gått så braför Lars-Erik i år, så jag vet inteom han kommer att klara sig, menär det någonstans han kommer attbehöva mig, så är det här påbaksidan…− Den andra händelsen var närmin syster Solveig, som var gravthandikappad, som avlastningsboendeskulle få tillbringa tre veckorpå Mälargården i Sigtuna, en anläggningavsedd för rehabiliteringav ungdomar som trafikskadats ellert.ex tidigt drabbats av stroke.Redan första dagen Solveig komdit åkte jag från Stockholm till Sigtunaför att se hur hon hade det.Innanför entrédörren satt en ungman uppkrupen i en soffa. Jag noteradeatt han saknade båda benen.Jag hejade och talade om attjag hette Håkan och sökte min systerSolveig som kommit samma dag.− Hej, jag heter Erling, du hittarhenne en trappa upp i matsalen,svarade han.Efter tre veckor på Mälargårdenvar det dags för Solveig att åkahem.KORPÖGATReportage: IngaLill EkInte dyrInte billigInte bästMen jag finns häråret runtNornholmsBlommorSolbergaleden - TorsåkerTel. 0290-4076011Jag drog henne runt i rullstolen såatt hon fick ta adjö av alla ungdomarna.När vi kom fram till Erling sa han:“Håkan, jag tror att jag aldrig blivitså glad någon gång, som när dukom hit den andra gången.”Jag som inte förstod vad han menadebad honom förklara.– Jo, du kom ihåg vad jag hette.Erling hade arbetat på ett vägbyggenär en grävskopa hade slagit avhonom båda benen. Därmed hadehela hans identitet försvunnit, ochså kommer jag och säger “HejErling!”.Detta är mer än trettio år sedan,men jag har aldrig kunnat glömmaErling. Tänk så lite som behövs föratt göra en annan människa glad,avslutar Håkan.