Förord till Kalevala

Kalevala ✽Ulrika Wolf-KnutsFolkloristikÅbo AkademiÅbo, FinlandinledningKalevala är namnet på ett epos. Ett epos är ett berättandediktverk på vers, där huvudpersonerna inte är verkliga historiskapersoner utan påhittade figurer med mytiska egenskaper.Handlingen i ett epos är förlagd till förfluten tidoch centrala teman är världens skapelse och undergång,liv och död, oftast i krig, kärlek, hämnd, kampen mellangott och ont och mellan mörker och ljus. Eposen innehållerockså anvisningar om hur man ska leva på rätt sätt i ettvisst samhälle.Kalevala är ett finskt epos. Själva ordet betyder “landetdär Kaleva bor”, “Kalevas land”. Eposet sammanställdestill en bok av Elias Lönnrot. Den utkom i två versioner.Första gången boken gavs ut var 1835. Då innehåll den 32sånger eller 12.078 verser. Andra gången den publiceradesvar 1849. Då hade Lönnrot tillfogat flera dikter och gjortstilistiska förändringar så att den bestod av 50 sånger, detvill säga 22.795 verser.innehållFolket i det ljusa Kalevala-riket leddes av den gamle viseVäinämöinen, en så kallad tietäjä, en siare, som visstemera än alla andra och som hade övernaturliga förmågor.Han hade fötts ur vattnet när världen skapades. Den skrytsammayngre hjälten Joukahainen utmanade Väinämöineni en tävling i besvärjelser och trollformler och vanntävlingen genom att sjunga ned Joukahainen i ett kärr.Han sjönk alltmer tills han lovade Väinämöinen sin systerAino till hustru. Men hon tyckte att gubben Väinämöinenvar frånstötande, så hon flydde ut i vattnet som en fisk ochdog.Men gubben Väinämöinen var kärlekskrank, så hangav sig iväg till Pohjola, det mörka riket, för att fria tilldottern där. På vägen sköt Joukahainen honom ner i havet.Vågorna förde honom till Pohjola. Louhi, värdinnan iPohjola, och den åtrådda flickans mor, gick med på frierietmen ställde som villkor att Väinämöinen skulle smida denlyckobringande Sampo. (Ingen vet riktigt vad Sampo är,men det är tydligt att den är mycket viktig i Kalevala. Mankan föreställa sig Sampo bland annat som en kvarn.) Väinämöinensjälv kunde inte smida, men han tvingade smedenIlmarinen iväg till Pohjola för att slutföra uppdraget.Dottern tyckte bättre om Ilmarinen än om Väinämöinen.Hon hade ännu en friare, nämligen Lemminkäinen. Hanråkade illa ut och dödades, men hans mor samlade ihopalla bitar av hans kropp och gjorde honom levande.Det blev bröllop i Pohjola, men Lemminkäinen fickinte vara med. Då blev han arg och hämnades genom atthugga huvudet av brudens far, värden i Pohjola. Men detborde han inte ha gjort för Pohjola-folket hämnades genomatt bränna ner hans hus. Då var det hans tur att hämnasigen, men Louhi skickade en sådan kyla över Lemminkäinenatt han inte kunde fara iväg.Ilmarinen och Pohjolas dotter hade en slav som hetteKullervo. En dag bakade Pohjolas dotter in en sten i ettbröd som hon gav Kullervo. Det hämnades han genomatt leda en flock rovdjur till gården. De slet sönder hansmatmor, Pohjolas dotter. Efter det gifte sig änklingen Ilmarinenmed sin svägerska, hennes syster. För Kullervo gickallt på tok, för han förförde en flicka som i själva verket varhans egen syster, han dödade en man och begick slutligensjälvmord.I Pohjola var allt frid och fröjd tack vare att Sampomalde lycka. Väinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinenblev avundsjuka och begav sig till Pohjola för att rövabort Sampo. På resan skapade Väinämöinen den förstakantele, ett stränginstrument som spelar en stor roll i denfinska folkmusiken. Louhi försökte visserligen försvarasin kvarn, men misslyckades. I kampen om Sampo gickden sönder och de flesta av bitarna föll i sjön, men Väinämöinenlyckades laga den och hoppades att den skulle gehonom lycka i Kalevala också. Louhi var besviken och argpå utgången av striden, så hon skickade den ena olyckanefter den andra över Kalevala, men Väinämöinen lyckadesskydda sitt folk. När efter alla olyckorna jungfru Marjattafödde en son som fastän han var nyfödd förebrådde Väinä-Alla Tiders Klassiker 1

möinen för hans synder fick han nog och begav sig till enplats mellan himmel och jord, men kantele lämnade hanefter sig till allas glädje och förnöjelse.sångernas formDet fanns i Finland ett sätt att sjunga sånger på somvar känt bland de flesta östersjöfinska folken. Sångernakallades runor (pluralformen är vanligast, ordet kommerfrån finskans runo som betyder dikt och enligt en delforskare kanske också runosångare. Ordet runo kommerfrån svenskans “runa, runor”). Det versmått eller detsätt som man sjunger runor på kallas runometer ellerkalevalameter. Runometriska sånger har inga strofer, somvi i vardagligt tal brukar kalla verserna i en sång. I ställethar de verser. En vers är detsamma som det vi i dagligttal brukar kalla en (vers)rad. Verserna var inte rimmade.Det som var typiskt för runorna var allitterationen.Det betyder att flera ord i samma vers (rad) började påsamma ljud. Allitterationen är mycket svår att få med i enöversättning. Exempel på allitteration ärMånga mötte jag på vägenMånga med sin mening om mig(23 sången i Huldéns översättning.)Något annat som också var typiskt för runometern ärparallellismen. Först sjöng runosångaren två verser omnågot speciellt och sedan upprepade han samma innehållmen med andra ord i följande två verser. Upprepningensjöngs ofta av alla som var närvarande när man hade samlatsför att roa sig med sång. Dessutom hade runometernen egen rytm, den bestod av fyra trokéer. Det betyder attman fyra gånger per vers betonade en stavelse och att detmellan var och en av de här fyra betonade stavelsernasjöngs en obetonad stavelse:V´a-ka / v´an-ha /V´äi-nä / m´öi-nenA’r-ve / l´ee a / ja´t-te /l´e-viinsamlingenG´am-le / v´i-se /V´äi-nä / m´öi-nent´än-kte / ´i sitt / st´il-la /s´in-ne(2 sången.) (2 sången i Huldénsöversättning.)På det här sättet hade folk diktat och sjungit sedan urminnestider i Finland, i synnerhet i östra Finland, i Karelen.Ända sedan början av 1800-talet, och framför allt efter attSverige och Finland har skilts åt 1809, samlade studentervid akademin i Åbo systematiskt in folkdikter på runometer.Man ville i Finland skapa sig en egen nationell,finsk identitet. Finnarna hade ju förlorat sin ställning sominvånare i det svenska riket och hade ännu inte hunnitacceptera att Finland var en del av det ryska kejsardömet.Dessutom hade flera av de unga männen – för det varabara män som låg vid universitet på den tiden – studeratvid Uppsala universitet och lärt sig tänka på sin egennationella bakgrund. På den tiden fanns det ännu ingenskönlitteratur på finska, så ur den kunde man inte få idéertill hur den finska nationaliteten skulle kunna se ut. Menfinska folkdikter var det gott om, och i dem såg man ett såstort värde att man ville utgå från dem när man för folkskulle visa att finskhet var något värdefullt i sig.elias lönnrot och hans insatsEn av dem som var särskilt aktiv var läkaren Zachris Topelius(1781–1831), skaldens far. Hemma hos sig i Nykarlebylät han vandrande handelsmän, så kallade påsaryssarfrån Vitahavskarelen sjunga högt så att han kunde tecknaupp det som han hörde. Han inspirerade en annan läkare,nämligen Elias Lönnrot (1802–84) till att fortsätta medatt skriva upp finska folksånger. Lönnrot växte upp undermycket fattiga förhållanden, men var en begåvad pojkesom så småningom lyckades bli först provinsialläkare iKajana och senare professor i finska språket vid KejserligaAlexandersuniversitetet i Helsingfors, numera Helsingforsuniversitet. Han vandrade under 12 färder sommar eftersommar kors och tvärs i Karelen från norr till söder ochbad folk sjunga vad de kunde och skrev ned det han hörde.Man vet numera ganska bra hur han gjorde. Det här händeju långt före bandspelarnas och videokamerornas tid, sådet var rent tekniskt svårt att fånga upp sångerna på pappreti den takt som de framfördes. Tydligen lyssnade Lönnrotförst en gång på en sång, sen lät han den som sjönggöra om det långsamt så att han hann skriva upp början påvarje vers och ett par bokstäver i de viktigaste orden i varjevers och sen fyllde han i det som saknades. Och kanskehan sedan själv sjöng för sin sagesman för att kolla att alltvar som det skulle.Elias Lönnrot fick en framskjuten plats i Finlands kulturliv.Bland annat sammanställde han en finsk-svensk ordbokoch samlade in massor av annan folklore än runor. Hanbetraktas som en nyskapare av det finska skriftspråket(till hans tid hade ju alla officiella dokument skrivits påsvenska i Finland) och var med om att grunda SuomalaisenKirjallisuuden Seura (Finska Litteratursällskapet) somfortfarande verkar och ska stödja finsk kultur i alla dessformer. I det här sällskapets lokaliteter i Helsingfors förvarasalla de folkdikter som Lönnrot, hans föregångare ochhans efterkommande samlade in. Det arkivet växer hela tidenför folkdikt samlas fortfarande systematiskt in fastän dennumera inte alls liknar det som fanns i början av 1800-talet.Dit kan man gå och se på Lönnrots uppteckningar.sångernaDe episka runosångerna framfördes mest av män. ArhippaPerttunen (ca 1754–1840) var förmodligen Lönnrotsfrämsta sagesman. Det sägs att ännu på tredje dagen hadeAlla Tiders Klassiker 2

han inte upprepat sig en enda gång när han sjöng. Hansblinda son Miihkali Perttunen (1781–1856) är ett annatexempel på sådana goda sångare. Det är alltså huvudsakligenen manlig tradition som Kalevala bygger på. I Ingermanland,det vill säga trakten söder om S:t Petersburg, varrunosångarna oftare kvinnor än på andra håll. De sjöngmest lyriska sånger. En av de främsta sångerskorna var LarinParaske (1833–1904) som kunde drygt 32.000 verser.Traditionen och kunskapen om hur runosånger skullesjungas levde vidare också efter Lönnrots insamlingsresor.Därför vet vi idag en hel del om sådana personer som kundesjunga. Runosångare uppträdde i Savolax, Österbottenoch också i Tavastland, men de flesta som sjungit boddeoch verkade i Karelen. Så kallades landskapet som underryska tiden (1809–1917) sträckte sig ända till Vita havet,Onegasjön och till Ladogas sydöstra spets. Under slutetav 1800-talet ökade i Finland medvetandet om det finskaspråket och den finska kulturen för att landet genomgicken fas av förryskning. Då blev intresset för Karelen särskiltstort. Det var ju i karelska trakter som Lönnrots sångarehade levat och fortfarande fanns där vid tiden för sekelskiftetpersoner som kunde sjunga runor. Intresset fördem som kunde folkdikt var mycket stort för man villeunderstryka att det var i den som den finska identitetenbäst kom till uttryck. Vid universitetet i Helsingfors grundadestill och med en professur i folkdiktsforskning. Såfanns det goda förutsättningar för den som ville vandravidare i Lönnrots fotspår och höra hur bönder och fiskare,män och kvinnor, oftast gamla men också yngre, sjöngrunometriska dikter.sångernas ålderDet är mycket svårt att säga hur gamla sångerna är. Enstor del av dem ser ut att vara från före 1100-talet. Självaversmåttet tycks vara ungefär 2.000 år gammalt. Somligasånger är också yngre, men innehållet i dem anses gåtillbaka på mycket äldre skapelsemyter, som också finnsbland andra finsk-ugriska folk. I Kalevala hittar man ocksådikter som har inspirerats av svenska ballader och ryskfolkdikt, så kallade byliner. Dessutom finns där trollformleroch legender som inte heller nödvändigtvis är särskiltgamla eller äktfinska. Det visade sig alltså att Kalevalakanske ändå inte var en så äkta urgammal finsk traditionsom man bland forskare och skolfolk gärna ville påstå. NärLönnrot och hans samtida samlade runor hade man en romantiskbild av det en gång hade funnits ett diktverk somhette Kalevala som med tiden hade fallit i glömska så attfolk på 1800-talets början bara kom ihåg fragment, resterav det stora eposet. Man ville samla ihop alla rester för attav dem bygga ihop och rekonstruera den gamla helheten.Det var den här drömmen som fick Lönnrot att dikta tilldet han tyckte att saknades när han gav ut Kalevala. Hanvar en anspråkslös man och tydligen medveten om vilkenroll han spelade för på titelbladet till Kalevala 1835 hadehan inte satt ut sitt namn. Tanken på att stora diktverkkunde falla sönder, fragmentiseras, byggde på idén om enförsvunnen guldålder då allt var bra. Av olika omständigheter,föreställde sig forskarna, hade allt det som varit fullständigtoch komplett helt förstörts och det var forskarnassak att samla samman bitarna och bygga upp det fullständigtigen. Den här teorin fick ett stort inflytande på folkdiktsforskningensom var historiskt inriktad, samtidigtsom evolutionismen, det vill säga tankar på förändring,var den viktigaste idén inom vetenskapen. Man kan sägaatt folkdiktsforskarna gick andra vägen: då forskningenvanligtvis sökte nya utvägar sökte folkdiktsforskarna rötter.Humaniora var på den tiden starkt historiskt inriktad.Att man tänkte så förklarar hur det kunde komma sig attKalevala fick en så stor betydelse i Finland. Man betraktadeKalevala som en rekonstruktion av ett stort litterärtverk om ett äktfinskt framgångsrikt guldålderssamhällebefolkat av ädla och modiga hjältar.synen på kalevalaNästan varje vers i Kalevala har en motsvarighet i annanfolkdikt. Lönnrots insats bestod av att han bearbetadesångerna till en logisk helhet och sammanförde dem tillKalevala. Det som han själv diktade till skapade han alltsåmed folkdikterna som modell. Det betyder att han höll sigtill runometern med allitteration, parallellism och de fyrabetonade stavelserna. Genom att det finns mycket materialsom inte ingår i Kalevala kan forskarna idag se vad Lönnrottog med till sitt epos, hur han fogade ihop bitarna tillhela dikter och vad han utelämnade.En lekman kan inte se vad som är Lönnrots andel iKalevala och vad som sjungits av någon karelare elleringermanländare. Forskarna har däremot försökt bedömahur mycket Lönnrot skrev till själv. Svaren på den fråganhar växlat beroende på vem som försökt besvara den ochvarför. Ibland menade man att hela Kalevala var ett urgammalt,urfinskt och äkta folkepos. Man menade att det iFinland ungefär under vikingatiden hade funnits en framstående,avancerad finsk kultur med skickliga diktare somkunde framställa sådana sånger som fanns i Kalevala. Underandra tider såg man saken annorlunda och menade attLönnrot nog hade gjort det mesta av Kalevala själv, menatt han precis som de fornfinska stora diktarna hade lärtsig hur man skulle sjunga runosånger. Därför kunde mansäga att han var den sista stora finska runosångaren och attKalevala alltså var äkta finsk folkdikt. Ibland påstod forskarnaatt Kalevala egentligen inte alls var särskilt gammaleller särskilt finsk, att det fanns många motiv i den somliknade sådana som också fanns i Eddan och att mycket avmaterialet inte var äldre än från medeltiden. För dem varLönnrot bara någon som hade sammanställt många olikafolkdikter från många olika ställen i östra Finland till enlogisk helhet och hjälpt till i hög grad med att åstadkommadet han ville föra fram som äkta finsk folkdikt.Lönnrot visste och erkände att han hittade på versersom han inte hade hört någon sjunga. Men han försvaradeAlla Tiders Klassiker 3

sig med att just så hade också de sångare gjort som hanhade samarbetat med. Under den senare delen av 1900-taletbörjade folkdiktsforskarna, som numera kallades folkloristernärmare studera vad och hur Lönnrot hade gjort.Då hade man gjort sig av med sina “guldåldersglasögon”och man hade nytt liknande material både från andradelar av Finland och parallella diktverk från andra håll ivärlden att jämföra Kalevala med. En helt ny infallsvinkelgav några amerikanska forskare. Den ena av dem, MilmanParry, intresserade sig för den klassiska grekiska diktningen.Han fann fasta återkommande uttryck, formler,som gjorde att han tvivlade på att författaren till Iliadenoch Odyssén, Homeros, verkligen själv hade formuleratvarje vers. Han trodde att verserna på något sätt hade enallmännare, kanske rentav muntlig bakgrund, men kundeinte riktigt bevisa det. Den andra amerikanska forskaren,Albert Lord, gjorde fältarbete i bergen bland bosniskaepossångare. Han bad folk sjunga vad de kunde av berättandesånger. Det visade sig att sångarna inte framförde“färdiga” sånger, som de hade lärt sig utantill, utan att devarje gång de sjöng ändrade, det vill säga “skapade” sångerna.De kunde ett mönster för hur en episk dikt skullebyggas upp. De hade i huvudet en form som de kände tilloch hade lärt sig medan de växte upp i samhället och hördeandra sjunga. Den formen kunde de fylla med olika ordoch berättelser på vers, korta eller långa, beroende på vadsom behövdes i en viss situation. Ibland kunde de sjungaett helt epos på några minuter, ibland tog det flera dagaratt uppträda med samma epos. Idag är finska folkloristermer eller mindre övertygade om att den finska runosångenframfördes på motsvarande sätt: när det behövdes diktademan en kort och kärnfull runa om ett visst tema, men omdet var bättre att brodera ut den med naturbeskrivningareller annat gods gick det också bra. Huvudsaken var attman höll sig till formen, mönstret, där de fyra betonadestavelserna, allitterationen och parallellismen var centralakomponenter.Det är också viktigt att komma ihåg att Kalevala är ettepos menat att läsas, medan runosångerna var sjungna.Kravet på ett genomgående sammanhang är förstås störreom man vill sammanfoga tiotusentals verser än om manbara ska skapa en logisk helhet i enskilda sånger. Lönnrotstår för att ha skapat det sammanhang som finns, så att Kalevalaidag är en händelserik, spännande och logiskt sammanhållenbok. Dessutom gjorde han sångerna äldre än defaktiskt var när han försåg dem med ett mera gammaldagsspråk än de hade haft när han upptecknade dem. Att arkaisera,göra en text äldre än den var, var knappast ovanligtpå den tiden. Det var viktigt att kunna visa att en sång, enruna eller varför inte också en saga var mycket gammal.Då växte dens värde och den togs mera på allvar.kalevala och den finska identitetenLönnrot ville att Kalevala skulle väcka finnarnashistoriemedvetande. Finland hade hört till Sverige i nästan700 år. Finland leddes och administrerades på svenska,den lägre utbildningen gick för det mesta på svenska,svensk lag gällde i Finland och svensk historiesyn ochsvensk kultur dominerade när Finland år 1809 blev ettautonomt storfurstendöme under den ryske kejsarenAlexander I. Plötsligt var inte Svea rikes historia Finlandshistoria. Då gällde det att skapa en historia som varfinsk. Det var i forndikten, ansåg Lönnrot, som denäkta finska “folksjälen”, som man sa på den tiden, denfinska mentaliteten fanns. Genom Kalevala skapadehan ett någorlunda gångbart finskt skriftspråk, somsenare utvecklades till det vi har idag. De figurer somfinns i Kalevala blev förebilder för hur finska människorkunde leva och vara. Men Kalevala består mest av runorfrån Karelen. Sättet att leva där skilde sig från hur manlevde i resten av Finland. Därför kunde man inte och fårfortfarande inte se Kalevala som en representativ skildringav den finska historien och den finska kulturen. Det fannsoch finns också andra sätt att leva i Finland än dem somKalevala förde fram. Det här påpekades hela tiden avskeptiska forskare som inte ville låta Kalevala spela någonroll i rikspolitiken, men de forskarna avfärdades lätt. Såkom det sig att Kalevala spelade en mycket stor roll förfinsk självkänsla, självbild och i förlängningen för finskpolitik.Åren kring sekelskiftet 1900 kallas i Finlands historiaför ofärdsåren. Det beror på att förryskningen i Finlandblev allt starkare och på att den förhållandevis stora självständighetsom rådde hotades. Då blev det viktigt attstärka gemenskapen bland alla dem som ogillade läget.En av de kulturella produkter som man samlades kringvar Kalevala, en annan var Karelen. Man började i vissakretsar allt mera tala för ett självständigt Finland ochtyckte sig i Kalevala kunna se modeller för hur det kundeförverkligas. Vid denna tid framhävde också konstnärer,kompositörer, arkitekter och författare Kalevala och denkarelska kulturen. Samtidigt sökte folkdiktsforskare parallellermellan Kalevala och antika epos. Kalevala blevcentral i folkskolorna, man läste verket och lärarna berättadeom det ur nationalistiska perspektiv. Lärarhandledningarnaunderströk Kalevalas enorma betydelse och detundervisade lärarna barnen om. När barnen växte upp barde med sig de här föreställningarna. När pojkarna gjordesin värnplikt underströks idéerna i armén. De uppväxandeflickorna och kvinnorna influerades av damtidningarnasom skrev om äktfinsk kultur i mode- och inredningsreportage.1917 blev Finland slutligen ett självständigtland. 1935 hade 100 år förflutit sedan den första utgåvanav Kalevala publicerats. Det firades stort med radioprogram,konserter, pamfletter och broschyrer som spriddesöver hela landet. Medvetandet om Kalevala som ett uniktAlla Tiders Klassiker 4

äktfinskt värdefullt och världsberömt epos och som modellför hur ett självständigt Finland skulle styras var vidautbrett. Att sådana tankar kunde spridas så effektivt harockså sin förklaring i den allmänna andan i Europa. Nationalistiskaoch fascistiska tankegångar var vanliga framförallt i Central- och Sydeuropa, men spriddes med stor kraftockså norrut och till Finland. När andra världskriget brötut i september 1939 berördes ännu inte Finland, men redansamma vinter råkade landet i krig med Sovjetunionen.Man talar om vinterkriget. Det tog slut 1940, men då måsteFinland avstå från största delen av Karelen, alltså precisfrån de områden där Kalevalasångerna hade upptecknatsav Lönnrot.Ända sedan 1920-talet hade finska folkdiktsforskarehaft framträdande roller i rikspolitiken. Flera av dem varknutna till universitetet i Helsingfors, några också till detfinska universitetet i Åbo. Efter vinterkriget insåg politikernaatt man måste göra något åt det faktum att det mestaav Kalevalas hemtrakter låg i fiendens land. Genom olikaslag av mer eller mindre trovärdig bevisföring beslöt landetsregering 1941 att anfalla Sovjetunionen för att ta tillbakade områden man måst avstå från. Det lyckades i vissmån, men framgångarna ökade självtilliten och man villeockså erövra sådana landområden som aldrig hade hörttill Finland, men där det bodde finsk-ugriska folk medrunometrisk diktning. Detta försök misslyckades och närdet så kallade fortsättningskriget slutade förlorade Finlandännu mera land och fick sina nuvarande gränser.Efter krigen spelade Kalevala en ganska obetydlig roll.Visserligen läste man verket i skolan, så man kan påstå atten viss kännedom om Kalevala och dess innehåll hör tillallmänbildningen ännu idag. Också forskarna lämnadeKalevala. I stort sett var det bara några forskare i litteraturvetenskapsom ägnade ett visst intresse åt verket. Meni samband med 150-årsjubileet 1985 ökade igen folkloristernasintresse. Då började man mera än tidigare intresserasig för internationella paralleller i eposforskningenoch senare kom man att se Kalevala ur ett etnopoetisktperspektiv. Man ville alltså veta flera detaljer kring hurrunosångarna bar sig åt när de diktade och framförde sinsång. Också genusforskningen har satt sina spår i modernfolkloristisk Kalevalaforskning. Med hjälp av genusteoriersöker man idag nya vägar till förståelse av dikterna.kalevala utanför det finskaKalevala fick en stor internationell genomslagskraft.I Estland diktade Friedrich Reinhold Kreutzwalddet estniska eposet Kalevipoeg. Idag finns Kalevalai översättningar till flera än 150 olika språk. Den 28februari, dagen då Lönnrot undertecknade förordet tillsin första utgåva, firas varje år som Kalevaladagen somär en allmän flaggdag med olika slag av föredrag ochfester runtom i landet. Guldsmedsföretaget Kalevalakoruproducerar populära smycken enligt gamla finskaförebilder från arkeologiska fynd. Kalevala har utgetts ipraktupplagor. Några berömda illustratörer att nämnaär Akseli Gallén-Kallela och Björn Landström. Verketöversattes också till svenska, först av M.A. Castrén 1841,sedan av Karl Collan 1864–68, Rafael Hertzberg 1884,Olaf Homén i kortversion 1944 och likaså förkortadav Björn Collinder. Kalevala har också utgetts sombarnbok av Mauri Kunnas under titeln Koirien Kalevala(Hundarnas Kalevala) där alla roller innehas av hundar.Anders Larsson har dessutom skämtsamt förkortat verkettill en Kalevala för lata.Hur förhöll sig svenskarna i Finland till Kalevala?Till en början var de positiva. Många av de allra tidigasteinsamlarna hade svenska som modersmål men ville attFinland skulle få en egen prägel på sin kultur, skild frånbåde den svenska och den ryska. I takt med förryskningssträvandenaökade intresset för både det svenska och detfinska i Finland, Många av svenskarna gav då upp sinsvenska identitet till förmån för den finska. Året 1906 ärett år då särskilt många finländska svenskar bytte ut sinasvenska namn mot finska motsvarigheter. Men Kalevalabetraktades som ett gemensamt gods, inte minst på grundav skalden och historikern Zachris Topelius verk Bokenom vårt land som lästes i folkskolan långt in på 1900-taletoch där Kalevala fick uppmärksamhet.Under 1930-talet tillspetsades förhållandet mellanfinnar och finlandssvenskar och med tiden fick Kalevalaen allt mindre roll i den finlandssvenska skolan. Då Larsoch Mats Huldéns översättning till svenska utkom var detfemtio år sedan föregående (förkortade) utgåva på svenskasom hade blivit alldeles för gammalmodig och därför svåratt förstå för moderna finlandssvenskar. Idag är Kalevalainte längre något som alla invånare i Finland samlas kring,men verket uppskattas fortfarande som ett exempel påfinsk folklig diktkonst.Alla Tiders Klassiker 5