utdrag ur boken (PDF) - Arcusforlag.se

kapitel vTio slag på ett när2 mosebok, kapitel 7–11Krigsskådeplatsen i detta avsnitt är framför alltfaraos palats, även om verkningarna av den kamp somutkämpas där blir kännbara över hela Egyptens land. Slagetstår mellan Herren Sebaot å ena sidan och den egyptiska gudavärldenoch dess synlige representant på jorden å den andra.Herrens representanter är två bröder som utrustats att föra hanstalan. Utgången av striden förkunnas redan innan den på allvarbörjat. Segern är given, men den kommer att bli dyrköpt. Inteens efter de nio slag som detta avsnitt låter oss beskåda, kommerkampen att vara över. Den kommer endast att gå in i ett sista,avgörande skede.FörvarningenUtifrån Mose och Arons perspektiv förefaller maktfördelningenojämn trots alla löften om hjälp de redan fått. Därför ger Herrendem inledningsvis en lägesbeskrivning och klargör ordergången.I förhållande till supermaktens mäktige ledare är Mosesom en gud (7:1). Samma uttryck användes i 4:16 för att karakte-71

72 Uppbrottetrisera förhållandet mellan Mose och Aron (sid. 53f), men nukallas Aron för Mose profet. Skälet till detta är att det är farao– och inte Aron – som står i centrum för intresset: precis somGud talar till profeterna ska Mose tala till Aron. Med Aron somsin profet ska Mose alltså rikta Guds budskap till farao. Den oroMose uttrycker sist i föregående kapitel kan han därmed släppa.Hans »oomskurna läppar» – som det ordagrant står – är inteavgörande för kampens utgång.Detta innebär dock inte att farao kommer att lyssna och lyda,men inte heller det får bli en anledning att misströsta som Mosehittills gjort. För att understryka detta ger Herren Mose ochAron, farao och hans andliga ledare en entydig föraning ochförvarning om vem som kommer att avgå med segern till slut:Arons stav uppslukar de egyptiska trollkarlarnas stavar, sedande förvandlats till ormar (7:9–12). Även om Bibel 2000 användersamma ord för de »ormar» som utgår ur Mose stav (4:2f och 7:15)respektive Arons stav (7:9), har den hebreiska grundtexten tvåolika ord: nachasch respektive tannin. Det senare ordet betyderinte »orm» utan betecknar ett slags havsdjur. I Hesekiel 29:3 och32:2 översätts ordet med »krokodil» respektive »odjur». Dessatvå ställen är av särskilt intresse i detta sammanhang, eftersomfarao där liknas vid ett havsdjur som kommer att tillintetgöras.Med all sannolikhet är det en krokodil som åsyftas, en betydelseordet också fått i modern hebreiska. Anledningen till att mangenomgående översatt ordet tannin med »stor orm» förefallervara ett antagande att Mose respektive Arons stavar förvandlaspå liknande sätt.Mot en sådan harmonisering talar dock såväl lexikografiskasom sakliga skäl. Den centrala roll som krokodilen spelar i denegyptiska mytologin gör det rentav troligt att detta djur, likaväl som ormen, fick figurera när Herrens makt över farao ochde egyptiska gudarna skulle demonstreras. Den gud som framträddei en krokodils gestalt – Sobek eller Suchos – var »Nilensmäktige härskare» och tillbads i tempel utmed hela Nilen, inteminst i Nildeltat där faraos palats låg. Denne »folkkäre» gud

Tio slag på ett när73betraktades som en skyddsgud och som en mäktig försvarareemot allehanda fiender. Ofta uppträdde han tillsammans medsolguden Re och betraktades som tillvarons skapare, ja, rentavsom gudarnas fader, urguden, »den fördolde, vars gestalt ingenkänner». Han framställdes också som en domare och som densom tillintetgjorde de onda, samtidigt som de trogna kundekalla honom »stor i nåd». 1I ljuset av dessa egenskaper blir orden i Hesekiel 29:3 mycketlevande: »Jag skall ta itu med dig, farao, Egyptens kung, fetakrokodil som dåsar i Nilen och säger: ’Nilen är min, jag harskapat den.’» Att det är Nilens gud – tillika skaparguden – somavses, är höjt över alla tvivel. Farao identifierar sig alltså medkrokodilguden och tillskriver sig själv hans väldiga skaparmakt.När Arons stav förvandlas till en krokodil, som i sin tur uppslukarde krokodiler som faraos egna magiker trollat fram, ärdet inte bara fråga om ett märkligt under. I djupaste mening ärdet ett tecken som visar att också vattenmassornas gud och hansjordiske representant är som en stav i Herrens hand, vilket ytterligareunderstryks då Herren lite senare demonstrerar sin maktöver Nilfloden (7:17–24).Det är inte säkert att krokodilguden i denna text ska betraktassom en ondskefull gud som besegras. Ormen däremot förknippasmer entydigt med mörkrets och ondskans makt, och det ärdetta synsätt som ligger bakom det tecken Mose gör inför sitteget folk i 4:2–5. Ormen kan visserligen emellanåt framställassom en beskyddare, men annars tillskrivs han genomgåendenegativa egenskaper. Han är »den onde», urfienden till himlensgud. Denne gud, Apofis, är mörkrets makt som ständigt på nyttgör uppror mot solguden Re, och som ständigt besegras var gångsolen går upp och sprider ljus över världen. 2Mot bakgrund av denna tydliga skillnad mellan de gudomlighetersom förknippas med ormen respektive krokodilen, förefallerdet sannolikt att symboliken bakom de båda tecknen medMose respektive Arons stavar också skiljer sig åt. Inför sitt egetfolk demonstrerar Mose att all den ondska som farao represen-

74 Uppbrottetterar kommer att tillintetgöras av Israels Gud. I den här textendäremot ska Mose och Aron inför farao ge ett tecken som legitimerarderas krav. 3 I det sammanhanget visar Aron att all denmakt och de goda egenskaper som egypterna förknippar medSobek/Suchos, och som farao tillskriver sig själv, i själva verkettillhör hebréernas store Gud och ingen annan. Därför kanHerren liknas vid en krokodil som uppslukar de andra krokodilerna.Man märker ständigt i 2 Mosebok att det finns en stor förtrogenhetmed Egyptens levnadsförhållanden och föreställningsvärld.Budskapet kläds i en dräkt som farao och hans vise ska ha allaförutsättningar att förstå, och om inte förr borde farao därför nuinse att tiden var inne att på allvar börja lyssna till det budskapsom slavarnas båda ambassadörer frambar från sin Gud. Så ärdock inte fallet.Illustration i De dödas bok från 1100-talet f.v.t. Den avlidnes hjärta vägs moträttens och sanningens gudinna, Ma’at. Den med schakalhuvud försedde gudenAnubis ställer in vågen, och dödsguden Osiris medhjälpare Thot med ibisfågelnshuvud registrerar utgången. Om hjärtat är för tungt, får det ivrigt väntandemonstret sitt lystmäte stillat …

Tio slag på ett när75FörstockelsenNär Mose och Aron första gången trädde fram i Herrens namninför farao med sin begäran om frihet för sitt folk, svarade denne:»Jag känner inte Herren, och Israel tänker jag inte släppa» (5:2).Efter vad han nyss bevittnat, borde första delen av hans svarsett annorlunda ut. Förmodligen är det också fallet. I 7:13 sägsatt han var »obeveklig» och därför vägrade lyssna till Mose ochAron. I 1917 års översättning står det att hans hjärta förblev »förstockat»,och på hebreiska heter det att hans hjärta »blev starkt». 4I följande vers betecknas farao som »omedgörlig» – ordagrant»tunghjärtad» (på hebreiska kaved lev) – vilket är förklaringentill att han vägrar släppa folket. Troligen innebär dessa utsagoratt han nu börjat känna Herren men ändå tillsluter sitt hjärta förhonom.När adjektivet kaved, »tung», används om kroppsdelar kandet uttrycka att dessa inte fungerar normalt, vilket kan exemplifierasmed Mose tunga i 4:10 (se sid. 51 anm. 21), det »tunga ögat»i 1 Mosebok 48:10 och det »tunga örat» i Jesaja 6:9f och 59:1. 5Ett tungt hjärta bör därför syfta på ett hjärta som förlorat sinkänslighet och mottaglighet.Det är emellertid inte omöjligt att uttrycket »tunghjärtad»– som faktiskt endast används om farao och egypterna i Bibeln– går tillbaka på en egyptisk föreställning, enligt vilken människanshjärta vägdes efter döden. I egyptiska tempel och gravkamrarförekommer ibland en scen, där människans hjärta liggeri ena vågskålen och en fjäder i den andra – symbolen försanningens gudinna, Ma’at. Ceremonin utförs av guden Anubis(med schakalhuvud) och protokollet förs av gudarnas sekreterareThot (med ibishuvud). Ett ont och falskt hjärta är tungt ochväger upp sanningens och rättfärdighetens vågskål. Det kastasdå till monstret Ammut (en blandning av lejon, krokodil ochflodhäst – de mest fruktade djuren) som uppslukar det. 6Att hjärtat blir »starkt» ska därför nog förstås som att man görsig hård. När hjärtat blir starkt, står det emot alla de inre över-

76 Uppbrottettygelser som finns där. En sådan människa lyckas intala sig atthon inte behöver ändra sig vad som än sker. Uttrycken »tungt»och »starkt» skulle alltså ta fasta på den objektiva respektive densubjektiva sidan av det förstockade hjärtat.Oavsett vad dessa uttryck betyder i detalj är innebörden klar,och mer än en bibelläsare har våndats över dem. När de sett ini sitt eget hjärta, har de oroats över att de själva drabbats av enliknande förstockelse. Inte blir det lättare när det gång på gångsägs att Gud förstockat faraos hjärta. Den tanken har mött ossett par gånger redan (4:21; 7:3; jfr. 3:19), och vi kommer att stötapå den igen med jämna mellanrum i kapitlen som följer (9:12;10:1, 10:20, 10:27; 11:10; 14:4, 14:8, 14:17).Var och en som tar Bibeln på allvar och tillämpar den på sigsjälv bör fråga sig hur detta går ihop med vår övertygelse attGud vill alla människors frälsning. Om Gud handlar så i ettfall, hur kan jag då veta att inte också jag eller någon av minanärmaste hamnat under samma fruktansvärda dom som farao?Hur kan man för övrigt skuldbelägga farao om det var Gud somgjorde hans hjärta så hårt? Liknande frågor inställer sig ocksåinför andra berättelser i Bibeln, till exempel då det gäller JudasIskariots öde.Vi förmår givetvis inte att genomskåda hemligheterna bakomGuds handlande, inte heller behöver vi göra det. Snarare behövervi påminnas om orden i 5 Mosebok 29:29, där det görs skillnadmellan det fördolda som hör Gud till och det uppenbaradesom gäller för oss. Men att därför lyfta på hatten och gå vidare,är snarare uttryck för lättja och ytlighet än för verklig ödmjukhet.De svåra texterna manar oss till ett ännu djupare studiumoch att på allvar brottas med dem. En sådan Jakobskamp medtexterna är aldrig utan välsignelse.Flera judiska kommentarer visar på ett tydligt mönster i förhållandetmellan de tio ställen som säger att Gud förstockar faraooch de tio som talar om att farao själv förhärdar sitt hjärta (7:13,7:14, 7:22; 8:15, 8:19, 8:32; 9:7, 9:34, 9:35; 13:15). Redan en snabböverblick visar att faraos egen förstockelse kommer först, fram-

Tio slag på ett när77för allt i samband med de första fem plågorna. Endast därefterstår det att Herren förstockar faraos hjärta. Av detta kan man draslutsatsen att farao har full kontroll över sina beslut och handlarsom han gör med vett och vilja. Han är hela tiden sig själv. Gudförleder inte människan att synda. Detta utesluter dock inte atten människa undan för undan kan bli mer och mer bunden i sinondska och till slut inte kan handla annorlunda än hon gör. Densom i grunden känner en person kan i förväg rentav förutse hurhan ska reagera i en given situation (jfr. 3:19).Maimonides (1135–1204) framhåller i en utläggning av omvändelsenatt människan är fullkomligt fri när Gud manarhenne att välja mellan den onda och den goda vägen. Men såsnart hon gjort valet och kommit in på någon av vägarna, är honinte lika fri längre. Den som vill vandra på vägen till livet, väljerautomatiskt bort alternativ som tidigare lockade. En sådan människasöker också hela tiden Guds hjälp att få vilja och förmågaatt gå den rätta vägen (Ps 27:11; 51:14). På samma sätt medförvarje steg på ondskans väg att man kommer allt längre bort frånden valmöjlighet man först hade. Man blir allt mera insnärjd iondskans nät. 7Dessa förklaringar räcker dock inte för att göra rättvisa åtinnebörden bakom Herrens förstockande av farao. Det verkarfinnas en rent objektiv sida som uppenbarligen innebär att Gudgör det omöjligt för farao att vända om. När farao under plågornasgång förhärdar sig, når han så småningom ett stadium närhan förlorat sin valmöjlighet och inte längre kan vända åter. Närhan har prövats tillräckligt många gånger sätter Gud en gräns– förstockelsen. Frågan om när den gränsen är nådd, tillhör detsom är fördolt för oss människor. Det är i varje fall tydligt attfarao själv inte vill ändra sig. Av det kan man dra slutsatsen attde som oroar sig för förstockelsens straffdom just därigenomvisar att de inte hamnat under den.En annan egenhet i förhållandet mellan plågorna och förstockelsenär också värd att notera. Det är inte i första hand så attplågorna kommer som ett straff för faraos förstockelse. I stället

78 Uppbrottetär det snarare tvärtom: först efter varje plåga står det att faraoshjärta förblev stängt. Det verkar alltså som om det först är närplågan upphört som farao har valet i sin hand – omvändelseeller förstockelse. Rabbinska kommentarer förklarar detta medatt en människa som befinner sig mitt i djup nöd kanske villomvända sig till Herren. Men det rör sig då om en påtvingadvilja till sinnesändring och inte alltid en verklig sådan. Det ärnär människan åter är tillbaka i sin förra situation som det bliruppenbart om hon menade allvar eller inte. Därför är det förstnär livet återgått till det normala och farao åter fått lugn, somhan ställs inför det stora avgörandet – att åter göra sig hård elleratt fly till Herren och fullfölja vad han kanske tänkte när nödenvar som störst.En midrash applicerar insiktsfullt orden i Ordspråksboken27:22 på farao: »Om honom och hans gelikar är det skrivet: ’Stötdåren i morteln, krossa honom bland kornen – dårskapen gårinte ur honom’, vilket innebär: om du stöter och tuktar dårenmed lidandets och slagens stöt och du ger honom lindringgenom att lyfta på mortelstöten, viker ändå inte hans ondskabort ifrån honom, ty han glömmer då alla slagen. Sådan var denonde farao: under den lättnad som följde mellan varje plåga …glömde han slagen.» 8 Bilden är träffande, speciellt som de tioplågorna på hebreiska ordagrant går under benämningen »de tioslagen». 9Syftet med de tunga slag som farao och egypterna nu drabbasav är alltså att krossa det tunga, hårda stenhjärtat och gefarao den kännedom om Herren som leder till att han släpperGuds folk (7:16f). Den verkliga scenen i det drama som utspelasär alltså hjärtats slagfält, vilket bland annat visar sig genom attfaraos förstockelse är det enda motiv som återkommer i var ochen av de tio plågorna och omnämns inte mindre än tjugo gångermellan 4:21 och 14:17. Även andra omständigheter placerar förhärdelsenav faraos hjärta i centrum av berättelsen om de tio plågorna:ordet kaved, »tung», förekommer tio gånger – fem gångerom faraos hjärta och fem gånger om själva plågorna. På så sätt

Tio slag på ett när79uttrycks indirekt att plågorna kommer som en följd av faraosförhärdelse. 10I ljuset av egyptisk mytologi och fysiologi kan vi nu bättreförstå varför syftet med förhärdelsen av faraos hjärta framställssom ett förhärligande av Israels Gud: »Jag skall förhärda honomså att han sätter efter dem. Då skall jag visa min makt genomatt krossa farao och hela hans här, och egypterna skall inse attjag är Herren» (14:4; jfr. 14:17f). 11 Enligt såväl biblisk som egyptiskuppfattning om människokroppen är hjärtat den viktigastedelen. Där sitter hela personligheten med dess mentala, intellektuellaoch andliga förmåga. När Gud besegrar faraos hjärta ärhans öde beseglat. Hans tunga hjärta kommer att få vågskålenatt sjunka. I maktkampen mellan honom och Israels Gud är handömd att förlora.Nio slag1) Blod (7:14–25)Den första plågan knyter direkt an till det tecken som Aronutförde med sin stav, och visar vem som är Herren över detlivgivande vattnet. Noterbart är att både Mose och Arons stavkommer till användning – Mose stav när plågan förkunnas, ochArons stav när den verkställs. En rabbinsk kommentar förklarardetta med Mose egen erfarenhet när han som liten sattes ut iNilen: »Varför skulle inte Mose själv slå Nilen? – Därför att hanvädjade: ’När jag kastades dit skadade den mig inte.’» 12Egypterna hade använt Nilfloden som instrument för folkmord.Nu vänds detta mordvapen emot dem, och senare kommerdet också att tillfoga dem det avgörande slaget (se kapitel 14;sid. 124–127): »Ty med samma redskap som de planerade att förintaIsrael med ska jag straffa dem. De planerade att förinta minabarn med vatten; på samma sätt ska jag straffa dem med vatten,ty det är sagt: ’Han gräver en grop och gör den djup men faller iegen fälla’» (Ps 7:16). 13