Tidskriften i pdf-format - Västerbottens museum

hade funderingar på att flytta till Glasgow i Skottland.Slumpen gjorde att vi hamnade med bohagetoch prylarna magasinerade i England under ett år,medan jag bodde uppe i Norrbotten i min hembyVitå. Och det var väl lite sisådär för den konstnärligakarriären, och fotokarriären. Vad skulle man göra nu?Jag blev nyfiken på och fascinerad av min »nyupptäckta«hembygd. Det var lite påtvingat, men jagbörjade i alla fall fota så smått där uppe, och försöktebena ut vad det var som jag var intresserad av. Jagskrev ihop ett ganska pompöst projektförslag ochsökte till Högskolan för fotografi i Göteborg. Jag trortill och med att jag drog till med att »Västerbottenhar ju Sune Jonsson och norra Finland har Esko Männikkö,så jag behöver göra ett projekt om Norrbotten.«– Jag tyckte att det liksom var ett glapp där. Nukan jag skratta åt det, och när jag ser mina fomuleringari dag verkar det onekligen som att jag ville axlamanteln och fylla mellanrummet. Det är förstås enödets ironi att jag nu är anställd på Västerbottensmuseum, sitter i Sune Jonssons gamla kontor, ochockså ska bevaka samma område som han verkade i.Det är nästan lite läskiga sammanträffanden.– Men jag blev i alla fall intresserad av mina hemtrakter,och tänkte att Norrbotten det är allt lite speciellt.Från att till en början ha varit ett tämligengränslöst hemtraktsprojekt koncentrerades det, närjag väl tagit mig in på högskolan i Göteborg, mer tillmin egen familjehistoria med sågverken. Jag insågdessutom att det inte gick att ha hela Norrbottensom arbetsområde, jag måste välja något geografisktavgränsat. Jag valde de två älvdalar som min uppväxtpendlat mellan, Vitåns och Bjuråns dalgångar. Därrörde jag mig uppåt och neråt, och genom årtstiderna.Dessutom hade jag också vissa specifika hållplatser,jag visste att jag ville besöka sågverken, nedlagdaeller i bruk, samt lanthandlarna. Sen kom det förståsmycket annat och oplanerat däremellan. Det kundeexempelvis hända att jag passerade en plats och erinrademig att här badade vi ju när jag var liten, så dåstannade jag och fotograferade. En särskilt centralplats är farmors och farfars hemby Krokträsk somligger tre mil inåt landet från Vitå. Under studietideni Göteborg gjorde jag ett flertal resor upp till Norrbotten,och man kan nog säga att jag aldrig intresseratmig mer för Norrbotten, och nog aldrig varit mernorrbottning än under de åren.– Jag upptäckte hur min identitiet förändrades beroendepå var jag för tillfället befann mig. I Englandvar jag exotisk för att jag var svensk, det var lätt förmiga att säga att »jag är konstnär och kommer frånSverige«. Ingen skulle ifrågasätta det. Däremot, attåka hem till Norrbotten och säga »jag är konstnäroch jobbar med min hembygd« skulle bara betraktassom jävligt pretentiöst och ganska drygt: »Är du riktigtsäker Petter? Kom tillbaka till verklighten nu!«– Rollförändringarna är intressanta. I Norrbottenvar jag plötsligt »den reflekterande andre« som kommitutifrån, och på samma gång Vitå-sonen medsjälvklar hemmahörighet, vilket ju gjorde att dörraröppnades utan problem. Jag fick direkt tillgång tillhembygden tack vare familjehistorien, för att folkvisste vem jag var, vem min släkt var, vad vi hadegjort. Det var helt naturligt om jag kom till nån somhade ett nedlagt sågverk för att fota eftersom vi hadeett. Att säga att jag var intresserad av det, att jag villefotografera det var inget som någon ifrågasatte.Det var bara att köra.– Jag såg, åtminstone till en början, projektet »Homeground«som absolut konstnärligt. Det var i enkonstnärlig kontext det föddes, det var inget snackom den saken. Men jag såg också under projektetsgång hur betydelserna ändrades och hur bildmateri-7