Tidskriften i pdf-format - Västerbottens museum

Ön, södra delen, november 2012.vikt läggs också vid »den tredje uppgiften«, det vill sägaatt berätta om sitt arbete såväl vid universitetsseminariersom i workshops med barn och unga.Under hösten 2012 har Västerbottens museums fotografPetter Engman i en pilotstudie provat på residensfotografrollen.Därför tyckte vi på tidskriften att det kundevara läge att göra ett fotonummer med Petter. Hans residensprojekthandlar om ön med det fantasifulla namnetÖn som ligger i Umeälven på stenkasts avstånd från Umeåsstadsbebyggelse, men som trots denna omständighetkan te sig som ett stycke kvarglömd glesbygd som bararåkat fastna på färden mot havet. Resultatet ingår som endel i museets dokumentärfotoutställning »Stad: Drömoch verklighet« som visas under en stor del av 2013. Här itidskriften tar vi ett bredare grepp om Petter Engman, fotograf:Norrbotten, England, Ukraina, stad och land, fjälloch kust.Under vinjetten Hemma i bygden gör vi ett besök påNorsjöbygdens hembygdsförening och dess mycket välförseddahembygdsområde, och så rekommenderar vi ennyutgiven bok som definitivt inte bara Umeåregionenborde läsa.Vi vill också ta tillfället att tacka tidskriftens mångårigagrafiker Kikki Lundberg för ett gott samarbete och ett välgenomfört hantverk. Från och med detta nummer är detAnna Robertsson som har hand om layout och original.ANDERS BJÖRKMAN, REDAKTÖRSamtliga foton i häftet är tagna av Petter Engman där annat ickeuttryckligen anges.3

4ANDERS BJÖRKMAN/VBM

SammanhangANDERS BJÖRKMANVägen från Vitå, mellan Luleå och Kalix i Norrbotten, till Västerbottens museum iUmeå är, åtminstone med norrländska mått mätt, inte särskilt lång. Lite drygt trettiomil. Mestadels på E4 längs kusten. Men varför ta den närmaste, när det är omvägensom gör mödan värd? Petter Engmans omväg gick via folkhögskola på Gotland,universitetsstudier i England och Fotohögskolan i Göteborg. En bildnings resa,eller grand tour som man sa på 1700-talet. Förmodligen är det inte heller helt felatt benämna den klassresa; från släktens sågverk till akademiskt skolad fotograf. Viträffas i Petters rum på museet, samma rum som Sune Jonsson höll till i på sin tid.Möjligen kan man känna historiens vingslag.– Det är tiden jag jobbar med, den är mitt verktyg iden dokumenterande verksamheten. Tid och plats ärnycklarna i många av mina arbeten, spår av hur tidenhar förvandlat en plats. Därför är det svårt att sägaatt projekten har avslutats. Varje gång jag kommertillbaka till en plats har den förändrats, och då måstejag ju fota den igen. Fortsättningen finns där. Det ärnästan tvångsmässigt.– Och det var väl ingen slump att jag valde »Fotooch film« som fri aktivitet i högstadiet. Läraren hetteSverker Hägg, en fotograf i trakten. Jag köpte förrestenen Hasselbladare av honom långt senare när jagvar hemma på lov från studierna i England. Hadevärldsekonomin sett annorlunda ut i början av 90-taletoch familjesågverket inte gått i putten hade jagväl sökt träteknisk linje på Kalix gymnasium, ochkanske stannat kvar hemmavid. Nu blev det barnskötarutbildningi stället, och ett par års jobb medbarn. Och sedan bar det i väg till fotolinjen vid GotlandsLäns Folkhögskola i Hemse. Resan hade börjat.Homeground– Efter åren på universitetet i Derby i England återvändejag till Sverige, vilket inte var helt självklart.Jag och min nyfunna flickvän, numera hustru, RiikkaFotografen fotograferad.5

Från Homeground.6

hade funderingar på att flytta till Glasgow i Skottland.Slumpen gjorde att vi hamnade med bohagetoch prylarna magasinerade i England under ett år,medan jag bodde uppe i Norrbotten i min hembyVitå. Och det var väl lite sisådär för den konstnärligakarriären, och fotokarriären. Vad skulle man göra nu?Jag blev nyfiken på och fascinerad av min »nyupptäckta«hembygd. Det var lite påtvingat, men jagbörjade i alla fall fota så smått där uppe, och försöktebena ut vad det var som jag var intresserad av. Jagskrev ihop ett ganska pompöst projektförslag ochsökte till Högskolan för fotografi i Göteborg. Jag trortill och med att jag drog till med att »Västerbottenhar ju Sune Jonsson och norra Finland har Esko Männikkö,så jag behöver göra ett projekt om Norrbotten.«– Jag tyckte att det liksom var ett glapp där. Nukan jag skratta åt det, och när jag ser mina fomuleringari dag verkar det onekligen som att jag ville axlamanteln och fylla mellanrummet. Det är förstås enödets ironi att jag nu är anställd på Västerbottensmuseum, sitter i Sune Jonssons gamla kontor, ochockså ska bevaka samma område som han verkade i.Det är nästan lite läskiga sammanträffanden.– Men jag blev i alla fall intresserad av mina hemtrakter,och tänkte att Norrbotten det är allt lite speciellt.Från att till en början ha varit ett tämligengränslöst hemtraktsprojekt koncentrerades det, närjag väl tagit mig in på högskolan i Göteborg, mer tillmin egen familjehistoria med sågverken. Jag insågdessutom att det inte gick att ha hela Norrbottensom arbetsområde, jag måste välja något geografisktavgränsat. Jag valde de två älvdalar som min uppväxtpendlat mellan, Vitåns och Bjuråns dalgångar. Därrörde jag mig uppåt och neråt, och genom årtstiderna.Dessutom hade jag också vissa specifika hållplatser,jag visste att jag ville besöka sågverken, nedlagdaeller i bruk, samt lanthandlarna. Sen kom det förståsmycket annat och oplanerat däremellan. Det kundeexempelvis hända att jag passerade en plats och erinrademig att här badade vi ju när jag var liten, så dåstannade jag och fotograferade. En särskilt centralplats är farmors och farfars hemby Krokträsk somligger tre mil inåt landet från Vitå. Under studietideni Göteborg gjorde jag ett flertal resor upp till Norrbotten,och man kan nog säga att jag aldrig intresseratmig mer för Norrbotten, och nog aldrig varit mernorrbottning än under de åren.– Jag upptäckte hur min identitiet förändrades beroendepå var jag för tillfället befann mig. I Englandvar jag exotisk för att jag var svensk, det var lätt förmiga att säga att »jag är konstnär och kommer frånSverige«. Ingen skulle ifrågasätta det. Däremot, attåka hem till Norrbotten och säga »jag är konstnäroch jobbar med min hembygd« skulle bara betraktassom jävligt pretentiöst och ganska drygt: »Är du riktigtsäker Petter? Kom tillbaka till verklighten nu!«– Rollförändringarna är intressanta. I Norrbottenvar jag plötsligt »den reflekterande andre« som kommitutifrån, och på samma gång Vitå-sonen medsjälvklar hemmahörighet, vilket ju gjorde att dörraröppnades utan problem. Jag fick direkt tillgång tillhembygden tack vare familjehistorien, för att folkvisste vem jag var, vem min släkt var, vad vi hadegjort. Det var helt naturligt om jag kom till nån somhade ett nedlagt sågverk för att fota eftersom vi hadeett. Att säga att jag var intresserad av det, att jag villefotografera det var inget som någon ifrågasatte.Det var bara att köra.– Jag såg, åtminstone till en början, projektet »Homeground«som absolut konstnärligt. Det var i enkonstnärlig kontext det föddes, det var inget snackom den saken. Men jag såg också under projektetsgång hur betydelserna ändrades och hur bildmateri-7

alet exotiserades när jag flyttade det från min norrbottniskahembygd till en konsthall i Göteborg. Denhär exotiseringen var något som jag var tvungen attsätta mig in i och fundera över. Post-koloniala teorierskapade tillsammans med etnologin ett förhållningssätt.Kanske ändrade det inte uttrycket i något högregrad men det förändrade mycket hur jag pratar ombildmaterialet, hur jag ser på det och hur jag kan försvaraeller förklara det. Kontextualisering är ett användbartbegrepp i de diskussionerna. Just när detgäller dessa frågor var utbildningen vid Högskolanför fotografi i Göteborg väldigt bra, för att kunna sättain sig själv i ett teoretiskt sammanhang. Inte minstviktiga är de kunskaperna inom konstvärlden. För attge ordentligt utrymme till kontextualiseringen kringHomeground-bilderna gjorde jag till utställningenen artist’s book med beskrivande och förklarandetexter om projektet. Min masteruppsats på Fotohögskolanheter just »Representationens problematik«.Så där las nog en hel del av grunden till hur jag förhållermig till fotografiet, och hur jag förhåller migtill olika sätt att dokumentera. Det handlar väldigtmycket om relationen mellan fotografen och den ellerdet fotograferade.Artist’s book, Homeground.8

– Västerbottens museum var ett spännande ställeatt komma till med tanke på dess fotohistoriska rykte.När jag började 2006, efter att ha avslutat utbildningenpå högskolan i Göteborg, var planen att jagskulle stanna ett halvår i Umeå. Så jag bodde kvar iGöteborg och veckopendlade. I samma veva fickRiikka praktikplats på Bildmuseet i Umeå.MuseifotografHalvåret fortsatte, till en början i portioner och sedermerai form av en tillsvidareanställning. Inledningsvisbestod mitt arbete på museet av omhändertagandet,eller räddningsaktionen kanske, av den delav Bertil Ekholtz samling som är fotograferad på ettfilmmaterial som bryts ner och drabbas av så kallatvinägersyndrom. Det är ett arbete som odlar och förädlarhantverkskunnandet, inte minst förmågan attläsa negativ. Det var saker jag lärt mej på Gotlandsfolkhögskola under kursen »Det svartvita hantverket«.Vi hade workshops i negativläsning vilket nu,bara halvtannat årtionde senare ter sig ganska främmande.I dag skulle man kanske snarare lära sig attkalibrera skärmen, än att kalibrera framkallningenför att få fram högdagrar och lågdagrar i rätta proportioner.Det är kunskaper jag har stor nytta av närjag bedömmer negativ i museets arkiv. Det kanskeinte är den mest actionladdade delen av fotografarbetet,men en stimulerande omväxling. Till den delenav arbetet hör också den grannlaga uppgiften attta fram nya printar av Sune Jonssons bilder, som sålångt det går ska se ut som Sunes original. Definitivten utmaning.– De fotouppdrag som dök upp vid sidan om detordinarie arbetet med Ekholtz negativ högg jag direkt,och erbjöd också mina tjänster när någon behövdebilder. Så småningom utvecklades tjänsten tillVinägersyndrom.att bestå av 75% arkivarbete och 25% fotografering.Med tiden blev det mer och mer av det senare. Ochunder resans gång konstruerades den tjänst som dokumentärfotografsom jag har i dag. Det fanns en vakantfotograftjänst på museet och Sunes tjänst hadealdrig tillsatts efter att han slutat. Rent fototeknisktvar museet fortfarande kvar i det analoga. Mörkrummenstod som de tidigare fotograferna hade lämnatdem på 1990-talet. Steget in i den digitala världenvar inte riktigt taget.– Jag hade ingen egentlig relation till Umeå innan9

jag kom i oktober 2006. Det var en stad man passeradeigenom med reducerad hastighet på vägen hemeller bort. Jag hade kuskat runt under rätt lång tid,bott i England fem år, Gotland ett år och Göteborgtvå–tre år. Så jag tyckte det var roligt att flytta norröver,och komma lite närmare släkt och familj. Senblev vi kvar i Umeå. Jag har gjort en rad platser här ilänet till »mina«, och jag tror faktiskt att jag kan Västerbottenbättre än Norrbotten i dag. Jag har träffatotroligt mycket spännande människor och kommit ikontakt med en mängd intressanta företeelser.– När jag gick på Gotlands folkhögskola gjorde viett studiebesök på Fornsalen som är Gotlands länsmuseum. Vi var väl där en halv dag och vi tyckte attherregud, hur kan nån vilja vara museifotograf? Detverkade drygt och han som visade fokuserade väldigtmycket på föremålsfotografering. Vi var väl i den åldernatt vi tyckte det skulle vara mer action över dethela, och uppskattade nog inte besöket till fullo. Ochså sitter jag här själv som museifotograf, förvisso intei den meningen att jag framför allt fotar föremål istudio. I min tjänstebeskrivning benämns jag »fotografmed dokumentär inriktning«. Att tjänsten inte iförsta hand innebär att fotografera föremål är tämligenunikt i Sverige, att ett museum satsar på att haen dokumentär- snarare än en föremålsfotograf. Jaghar stora möjligheter att tillsammans med kollegereller ensam styra innehåll och form, även om självainitiativet till ett projekt kan vara någon annans. Jagtycker nog att jag har ganska stor kreativ frihet.Brunbjörnkranium i fotostudion.10

Fångstgrop i Krångfors, Skellefteå kommun.– Viktigt är också att det vi gör presenteras på etteller annat sätt. Jag utgår alltid från att det jag görblir något som ska visas någonstans. Förmodligenskulle man inte orka med att leverera annars. Det ärspännade att något som man gjort ses av andra, attdet ska rulla som ett bildspel under ett halvår, ellertill exempel visas i tidskriften Västerbotten. Och härär ju webben en oerhört smidig lösning, vägen frånfotografering till publicering är kort och möjligheternatill kontinuerlig utveckling och förändring stora.De många projekt som museet på olika vis och i olikagrad är inblandat i skulle löpande kunna redovisas.Ett av våra ledord är ju »angelägenhet«, men om viinte visar vad vi gör är vi ju inte särskilt angelägna. Såatt tänka sig att det man gör bara läggs i en låda i väntanpå framtida forskare känns lite främmande förmig.– Att arbeta på museum är för övrigt ett bra sättatt lära sig mer om sådant man inte hade en aningom att man inte visste. Numera kan jag nödtrorftigt11

identifiera arkeologiska lämningar även om jag säkertgår bet på en och annan fångstgrop fortfarande.– Jag har brottats med begreppen »konstnär« och»fotograf« under hela min karriär inom fotografiområdet.Min utbildningsväg har egentligen handlatmer om en konstnärsinriktad ingång till fotografin.Så, är man konstnär eller fotograf? Det var ett väldigtbestyr att veta, men numera har jag kommit vidareoch tycker att det går alldeles utmärkt att vara bådadelarna. Men vad vore en museifotograf med dokumentärauppdrag utan etnologin och etnologerna.Det är viktigt att museerna inte släpper den kompetensen.– Själv kan jag möjligen sträcka mig till att vara»hobbyetnolog«, jag har läst lite grann, mest för mitteget nöjes skull. När jag skrev min magisteruppsatsvid Högskolan för fotografi 2006 var jag väldigt intresseradav representationen, av relationen mellanden representerande och objektet. Etnologin var ettav de ämnen som jag kom i kontakt med då, och därfanns mycket att hämta just när det gäller de här frågorna.– Sättet som jag arbetar som fotograf här på museethar sin grund i den »fältetnologi« som etableradesnär Sune Jonsson började på museet på 60-talet.Den innehåller ett stort mått av frihet, och liksominom etnologin kan man inte bestämma i förväg vadman ska komma hem med från sina turer på fältet.Tror man det har man i någon mening missuppfattatdokumentaristens uppdrag. En viss form av rekonstruktionfinns förstås inom all dokumentärfotografi,inte minst hos Sune Jonsson. En grundläggande aspekt,för Sune och många andra inom det dokumentärafältet är att lära känna sitt ämne, så att man vetvar man ska stå och när man ska trycka av.– Man ska inte fästa någon övertro på »the decisivemoment«. Detta är förstås inte oviktigt, menögonblicket kanske faktiskt är något som kan återupprepas.Komposition snarare än regi skulle mankunna säga. Men visst finns det många exempel på»påhittade verkligheter«, och en ständigt pågåendediskussion om det dokumentäras objektivitet.– Det är klart att det uttalat fritt konstnärliga fickstryka på foten när jag började på museet, och det ärnågot jag saknar, självklart. Men å andra sidan är detju sammanhangen, eller betraktarna kanske, som avgörom just det fotografiet eller de fotografierna äratt definiera som konst eller dokumentärt. Ett tydligtexempel är Sune Jonsson vars bilder numera visas pågallerier och i andra konstsammanhang, jag är dockrätt säker på att han själv ansåg sina fotografier varahelt och hållet dokumentära.Nya perspektiv– De egna projekten vid sidan om arbetet på museethar väl just för tillfället kommit att bli lite mindreintensiva. Ett hus med renoveringsbehov och barnsom kräver sitt gör att det blir mindre tid för denfria tidens fotoexkursioner. Att sticka i väg ett pardagar låter sig inte lika lätt göras just nu. Huset ochbarnet ingår i den mera lättviktiga »Iphone-dokumentationen«,och då är det Facebook som blir arenan.Olika faser i livet. Kanske är det också så attmed den unika position som relativt fri fotograf påVästerbottens museum blir behovet mindre av attdriva ytterligare projekt vid sidan om de som ingår ijobbet, som ju dessutom till sin karaktär inte är heltolika dem jag gjorde på den tiden när jag var heltoch hållet »min egen«.12

Dottern Selma, Iphone-dokumenterad.13

Hos Sigvard på vistet– Syftet med besöket på Sigvard Klemetssons viste vid sjön Vuokarn,strax väster om Marsfjällen var att fotografera inför byggandetav en gåsfotsbod på det sydsamiska vistet på museiområdeti Umeå. Vandringen från bilvägen blev nog närmare fyra mil framoch tillbaka. Och även om det inte var den huvudsakliga avsiktenmed besöket så blev ju behållningen att träffa Sigvard, att sittamed honom i kåtan och dricka kaffe och karva lite torkat kött.Där hade jag nog aldrig hamnat om jag inte arbetat på museet,det är bland annat sådana möten som gör det så fantastiskt attvara museifotograf.Sigvard Klemetsson, 2009.15

Vistet med gåsfotsbod.Vuokarn vid Marsfjällets fot.16

Sigvard Klemetsson, 2009.17

Uppdragsresande fältetnolog– Att min tjänst på Västerbottens museum inte i första hand innebäratt jag ska fotografera föremål i studio är tämligen unikt iSverige, att ett museum satsar på att ha en dokumentär- snarareän en föremålsfotograf. Detta lägger onekligen ytterligare dimensionertill de samtidsdokumentationer som initieras av museetsetnologer. Och att få följa renskötarna i Malå skogssamebyunder ett år, träffa biodlaren i Bjurholm eller fotografera spelare,supportrar, eldsjälar, i och kring fotbollslaget UIK, gör ju inte jobbetvare sig särskilt enformigt eller förutsägbart.Norsk UIK-glädje på läktaren i Linköping.19

Vid kalvmärkningeni Mellanliden.Jörgen Stenberg vid sarvslakteni Malå.20

Skiljning i Ajaur.Omgruppering i Robertsfors.21

Biodlare Jan Westerlund, Bjurholm.22

Westerlund, demaskerad.Ram med vaxkaka.23

Träningspass.Funktionär.24

Supportrar.Munsbit på vallen.25

Rock Art in Sápmi– Ett projekt på Västerbottens museum om hällkonst i vid bemärkelse,om samiska symboler och om nordliga kulturtraditioner.Mitt arbete med hällbilderna kommer framför allt att ingå i bokenTecken i sten som utkommer 2014.– Av det jag fotat här finns bilder som jag definitivt skulle kunnalyfta ut som enskilda estetiska tilldragelser. Inget problemmed det eftersom det inte är min egen dokumentation. Jag ställeringa krav på att få bidra med en kontext utan lämnar det tillden som satt mej på uppdraget. Men när jag jobbat, särskilt medmänniskor och händelser som är viktiga och betyder något förbåde mej och andra, då blir det viktigare för mig att kontextenkommer med.– Vid Rock Art-fotograferandet är de fysikaliska omständigheternaav avgörande betydelse: ljus och väderlek. Och dethandlar mycket om teknik. Hällbilder tillhör definitivt inte detmest lättfotograferade.Nämforsen i Ångermanland, en av norra Europas rikaste hällbildsplatser.27

Adak– Sommaren 2007 gjorde jag ett fotoprojekt med utgångspunkti den årliga filmfestivalen i Adak, som ligger ett par tre mil norrom Malå. Det fanns ingen dokumentation gjord av den i flera bemärkelsermärkvärdiga festivalen. Jag hade redan hört talas omAdak och om gruvan som var nedlagd, och om gruvbyn som varförsvunnen, alltså en plats som fascinerade mig. Så jag tänkte attvi gör en combo av det där. En del handlar om festivalen och enannan om gruvbyn. Det hela resulterade i en liten utställning härpå museet.Sagabiografen.29

Åkeriägaren Evald Mörtsell.30

Gruvspår.31

Kombinerad hockeyplan och tennisbana.33

34Naturen tar tillbaka vad kulturen en gång lade beslag på.

Numera är det bara att sätta fingret på rätt ställe, fast kanske ändå inte... Foto: Anders Björkman/VBM.36

Panoramafotografi– Panoramaspåret kom jag in på under en halvårspraktik på ett litetmuseum i East Midlands i England 1998, innan jag började påuniversitetet i Derby.– Där skulle jag göra QuickTime VR-produktioner, alltså fotograferaså att man i datorn kan »se sig omkring« på en plats, detvar väldigt inne vid den tiden. Som en biprodukt fick man ut enpanoramabildfil, och det tyckte jag var mycket läckrare och meraintressant än QuickTime-grejerna. Så jag började göra en del panoramanoch har fortsatt med det genom åren. Från början vardet analog fotografering som gällde vilket innebar en ganskaomständlig process med framkallning och inskanning innanman kunde sätta ihop själva panoramabilden.– Numera finns inbyggda panoramafunktioner i varenda mobiltelefonoch kompaktkamera, så i dag är det inte samma mystikkring panoramafotograferandet, men jag gillar fortfarandeformen. Det kanske på något vis är det närmaste att vara objektivtman kan komma, man ger betraktaren större möjlighet attsjälv avsöka ett motiv, att vandra runt i bilden och upptäcka nyasaker. Men det är klart, det är jag som valt tid och plats, så objektivti någon absolut mening är det förstås inte, lika lite som någotannat fotografi.37

Wasteground.The Spot.38

Homeground på bortaplan, Konsthallen i Göteborg.40

Homeground– Mitt examensarbete vid Högskolan för fotografi i Göteborg. Enutställning och en artist’s book om att komma tillbaka, och att sehemtrakterna med ögon färgade av den större världen.41

Före detta Ica-butik i Norriån.42

Roger Engman i grusgropen i Forshed.43

Uppi udden, Krokträsk.44

Fikarummet på sågen i Krokträsk.45

Pålkem.46

Bjurå.47

Soptippen i Bjuråfors.48

Långsel.49

Bjurån.50

Lingrävare i Vitå.51

Avafors.52

Vägen mot Polkem.53

Ukraina– 2006 blev jag inbjuden av Svenska institutet att tillsammansmed två andra svenska fotografer besöka Ukraina. Naturligtvishade vi bokat in ett besök i Tjernobyl, men insåg när vi kom ditatt det skulle bli svårt att göra något nytt där. Vi var ju inte deförsta fotograferna som besökte Tjernobyl efter kärnkraftskatastrofen1986. I stället för att upprepa vad andra gjort vände jagkameran bort från de »givna« motiven och hittade till exempelden grönska som i olika former tagit över staden. Mesta tidentillbringade vi i den stora industristaden Charkiv. Jag på jakt efterstadens själ, i ett konstprojekt som också samtidigt kan sägasvara dokumentärt.Pripjat, Tjernobyl.55

56Charkiv.

Charkiv.Charkiv.57

Charkiv.Charkiv.58

Utanför Charkiv.Charkiv.59

Pripjat.60

Utanför Charkiv.61

Väntan är över.62

Ön – landet mitt i stan– Hösten 2006 flyttade jag till Umeå. Stadsplanering och Önsframtid debatterades då livligt i lokalpressen. Kommunens bostadsbolaghade köpt mark där, och Öns intresseförening kämpadeför att bevara den unika miljön i stadsdelen.Beslutet att bygga bostäder på Ön är historiskt. Under flera decennierhar flera generationer politiker i Umeå diskuterat Öns framtid. Ön skabebyggas i etapper med 2 500 lägenheter på den norra delen och totalt3 600 lägenheter på hela Ön. Det kommer att ta minst 20 år innan Ön serut på det sätt som planen beskriver. Efterfrågan styr hur snabbt bostadsområdenatar form.Ur Översiktsplan för Ön 2008– Hösten 2012 kunde jag ägna mer tid åt denna plats. Från septembertill januari har jag regelbundet besökt Ön, strövat längsstigarna, pratat med människor och undersökt verksamhetersom bedrivs här. Jag har lagt särskilt fokus på ytor som förutspåsexploateras och verksamheter som kommer att påverkas. Det äringen fullständig inventering, jag ser det som första kapitlet i ettlängre arbete – en pågående fotodokumentation under flera årframöver.63

Shenghua Huang.På södra delen.64

Brukshundklubbenpå norra udden.Kulturspår.65

Sverker Bäckström påÖhns Snickeri.Höstplöjt.66

Öbon Linda Stigedal.67

HEMMA I BYGDENRundloge från Gissträskliden, flyttades till området 1986.Norsjöbygdens hembygdsföreningtext och foto: anders björkmanEn gråkall januarigryning styr jag ut på 363:an med siktetinställt mot Norsjö och den därstädes belägna hembygdsgården.Obrydda renar på vägen står och glor strax föreavtaget norr om Mårdsele. Landskapet ser ut som interiöreni en dåligt avfrostad frysbox. Mötande trafik är lätt räknad.I Fannygården på hembygdsområdet i Norsjö är mottagandetbåde varmt och gott. Bordet är dukat till förmiddagsfika.Gun-Britt och Roland Lindblom samt HelenaForsman berättar om sin hembygdsförening.I juni 1945, närmare bestämt den femtonde, när krutrökenjust så pass hade skingrats längre ner på kontinenten bildadesNorsjöbygdens hembygdsförening. Tre lärare –Bertil Nygren, Ernst Lidén och Karl-Olov Holm – valdes tillstyrelse. Redan i detta inledande skede beslutade man attkontakta ägarna till Frans Berglunds gammelgård i Petikträskför ett eventuellt övertagande och därefter flytt avbyggnaden. Raskt gick det undan, hösten året därpå höllstaklagsfest på Näset vid gamla kyrkplatsen ett par kilometersöder om centralorten – där gammelgården från68

Hålléns Café i gamla ladugården.Petikträsk upptimrats. Efter en tid omtalas den som »hembygdsgården«.Vissa arbeten utfördes under de närmastföljande åren, såsom innertak och golvläggning. Undersenare delen av 1950-talet finns idéer om att etablera etthembygdsområde på Prästudden. Invändningar mot dettafördes fram från olika håll, motståndarna vill hellre seett hembygdsområde inne i samhället.Sedan händer det inte mycket i frågan under ett långtsextiotal, inte förrän 1969 då Fanny Grahn träder in på arenan.Hon var sondotter till storhandlaren Johan AntonGrahn, »Barjarn« kallad, som 1871 byggt ett hus med handelsbodpå Salmonsbacken i Sörbyn, alldeles söder omdagens centralort, där Fanny fortfarande bodde i slutet av1960-talet. När så kommunen framförde önskemål om attfå lägga beslag på hennes ägor satte Fanny Grahn ner foten.Hon kunde tänka sig att avyttra, om ett område påcirka fem hektar i anslutning till handelsbodshuset reserveradessom hembygdsområde. Efter ytterligare ett antalturer blir det som Fanny Grahn önskar, och vid årsmötet iaugusti 1971 beslutas att gammelgården från Petikträsk69

Delar av skidskytten Ivar Nymans prissamling i Maurselestugan.ska flyttas till tomten i Sörbyn och ställas intill det hus somfortsättningsvis heter »Fannygården«. Det dröjer emellertidtill in på åttiotalet innan Petikträskgården kommer påplats. Under åren har sedan en rad byggnader tillkommittill den ursprungliga Grahnska gården. Numera står 20hus av olika form och storlek på hembygdsområdet i Norsjö.Åtminstone tre av dem kvalar in under beteckningenmuseum. Här finns utställningar kring jakt och skidåkningsamt en synnerligen omfångsrik fotografisamling.Skidlöparmuseet med annexet Maurselestugan uppmärksammardet faktum att Norsjöbygden fostrat ettstort antal framgångsrika skidlöpare, bland dem OS- ochVM-medaljörer, ett 15-tal svenska mästare samt tre vasaloppssegrare.Såväl den förste vasaloppsvinnaren ErnstAlm, som den andre Oskar Lindberg kommer från trakten,liksom långdistansaren Mauritz »Norsjöbjörnen« Brännströmoch olympiern »Guld-Martin« Lundström. Här kanman lyssna till klassiska Sven Jerring-referat, känna luktenav hemkokt valla i vallaboden och beundra prissamlingar,bland annat de tre segermedaljerna från Vasaloppet samt»Guld-Martins« två guldmedaljer från Olympiska spelen iSankt Moritz 1948.70

I jaktmuseet visas gamla fångstredskap i form av skjutvapen,fällor och giller, dessutom uppstoppade byten, exempelvisden berömda »Norsjöbjörnen«, liksom den ulvsom stöp för Sven »Varg-Sven« Karlssons skott på Vargmyreni mars 1939 efter en intensiv jakt som pågick under tredygn. Museet berättar om traktens djurliv och om den betydelsejakten har haft för bygden.På övre våningen i Fannygården kan man besöka FannyGrahns bostad. Här har interiören återskapats från konstnärenVictoria Nygrens stuga i Norrby några kilometernorr om Norsjö. Bottenvåningen innehåller den Harneskskafotosamlingen samt Conda Forsells och Holger Nyströmsfotosamlingar. Harnesks fotoateljé var en långlivadinstitution i Norsjö där många ortsbor satts på plåten, avHelmer Harnesk eller av dennes dotter Ester. Conda Forsellfotograferade fram till 1950 bröllop, barndop, porträtt,miljöer, gårdar och natur i Gumboda, Rålund, Svansele,Blå toner och kungligheter i Petikträskgården.Den harneskska fotosamlingen.71

Petiknäs, Renström och andra byar i trakten.Holger Nyström slutade 1918 vid 12 års ålder folkskolan,utan lysande betyg och med dålig handstil. Men medett gott minne för väsentligheter liksom ett äkta och starktintresse för hembygden. Han arbetade under större delenav sitt liv som journalist och fotograf i Norsjö, mestadelsför Norra Västerbotten. I Fannygården visas ett urval avNyströms bilder och tidningsklipp från en lång karriärsom murvel.Framför allt är det, liksom på de flesta håll, under sommarmånadernasom hembygdsområdet i Norsjö leverupp. Till de årligen återkommande arrangemangen hörnationaldags- och midsommarfirande, träff för motorburenungdom i alla åldrar, ekumenisk gudstjänst och Norsjödagensista helgen i juli. Så bakas det förstås mjukkakai bagarstugan, hela sommaren, och bjuds på allsångoch Norsjökryss.Taggig trofé i Jaktmuseet.GrundförsäkringenGrundförsäkringen omfattar ansvars-, förmögenhetsbrotts-,rättsskydds- och olycksfallsförsäkring.ANSVAR omfattar all normal verksamhet som föreningenbedriver och omfattar även skadeståndsanspråk som harsamband med föreningen och dess förvaltning.FÖRMÖGENHETSBROTT omfattar brott såsom förskingring,trolöshet mot huvudman, bedrägeri, stöld eller snatterisom anställd eller förtroendevald eller styrelsevaldfunktionär gjort sig skyldig till gentemot föreningen.RÄTTSSKYDD omfattar all normal verksamhet som bedrivsinom föreningen och betalar ombuds- och rättegångskostnadervid tvist i domstol. Försäkringen ersätterinte arbetstvister.OLYCKSFALL omfattar person som under uppdrag för föreningen,regionalt hembygdsförbund eller Sveriges Hembygdsförbunddrabbas av olycksfallsskada under sammankomster,kurser, verksamhet och under därmedförenad resa samt för deltagare vid föreningens egna arrangemang.Försäkringen omfattar inte personer som äranställda av föreningen eller anlitas från företag.Grundförsäkringen förutsätter att föreningen är medlem iSveriges Hembygdsförbund.SE ÖVER ERT FÖRSÄKRINGSBEHOVHembygdsförsäkringen,Östra Långgatan 30A, 432 41 Varberghembygdsforsakringen@hembygd.se0200-22 00 5572

REDAKTIONEN REKOMMENDERARMed ett helvetesdån kom järnvagnen nedstörtande ischaktet och slog i den redan nedhissade. Kamratensom höll på att tippa hann undan, hann slänga sig neri gjutformen. Ett pinande regn av murbruk översköljdedem som gick med kantstötar och planerade ochpackade i formen. Teodor Sundblad hade följt medvagnen ner i schaktet. Han hade fallit tio meter. Hankom ner före vagnen. Först hade han slagit ihjäl sigmot den redan nedhissade, sedan krossats av sin egenvagn. Han försvann som en vink till Gud.Som en vink till GudHur det var? Ja, ingen kom åt att fråga TeodorSundblad själv. Hur han burit sig åt? Hur det känts?Men något annat kunde man inte förstå än att karnvarit trött. Man trodde att han gått och skjutit vagnenframför sig och lurat till. Han gick alltså däruppe påtransportbanan och sköt decauvillevagnen framför sig.Han kom från den norra blandarstationen. Kanskeatt han gick och tittade på naturen. Eller på timretsom tyst flöt mot havet. Klockan var halvtre pånatten. Himlen i öster var solgul. Trädtopparna pånipkammarna solröda. Nere på älven var ännu endastgråljus och kallsega. Under kalldimman färdadesflottgodset ljudlöst mot havet. Han gick alltså och skötdecauvillevagnen framför sig. Antagligen gick han ochsmåsov. Han måste ha trott att hissgolvet var uppe ispårplanet. Men så var det inte. Hissen hade redangått ner med en vagn från den södra blandaren. TeodorSundblad kom och gick och styrde vagnen framför sig.Han styrde den ut över kanten, där inget hissgolvfanns just då. Det fanns ingen nåd att stanna den.Ett stycke ur romanen Brobyggarna som nu kommit i nytryck.Inledningsvis talades i denna utgåva av tidskriftenom Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi. AttJonsson var en stor fotograf är förmodligen de flesta välbekant, mindre känt är möjligen att han också var en gudabenådadförfattare. Men det var han, och Brobyggarnasom utkom 1969 är hans första roman. Men redan tio år tidigarehade han debuterat som skönskrivare med bildberättelsenByn med det blå huset.Brobyggarna är 2013 års bok i projektet »Umeåregionenläser…« som under ett år samlar läsare i regionen kring enbok vars berättelse eller berättelser äger rum någonstansi Umeåregionen. På biblioteken i Umeå och dess kranskommuneräger en lång rad arrangemang under året i anslutningtill boken.Sune Jonssons Brobyggarna handlar om bygget av denandra bron över Öreälven, vid Tallberg strax utanför Nyåker,som stod färdig 1919. Boken är ett litterärt collage avröster och berättelser kring bygget. Om den närvarandedöden, om det världskrig som pågår på kontinenten, omatt gå på sjöbotten, om att bli uppspikad i bönhuset Karmel,om katten Sunne-Belles många förmågor att överleva,bland mycket annat.Att skjutjärnsreportern Guillou gett ut en bok medsamma namn må hänföras till de rena missödena, och skadu bara läsa en Brobyggarna är det Jonssons som gäller. Såatt du vet.73

NÄSTA NUMMEREn gång i tiden gladdes man åt att det blev testbild i rutan.Det är faktiskt inte så länge sedan. Och man behöverinte vara urgammal för att minnas hur det var när det inteens fanns testbild att tillgå här i Västerbotten, medan dedär nere i Storsverige kunde se Olle Björklund, Andy Pandy,fotbolls-VM och annat. I nästa nummer av tidskriftenfår vi veta hur det gick till när teven kom oppåt marka, ochvi möter ett antal profiler som satt västerbottnisk televisionpå kartan. Västerbotten nummer 2 beräknas vara klarför sändning i juni.HOLGER ELLGAARD/WIKIMEDIA CCStig Lindbergs prototyp Lumavision LT 104 från 1959, när Macintosh fortfarande bara var ett äpple.74

Produceras vid Västerbottens museumför Västerbottens läns hembygdsförbund.Hit men inte längre. Ön, Umeå, oktober 2012.OMSLAGETS FRAMSIDASpårvagn i Charkiv.Utkommer med fyra nummer per år.Ansvarig utgivareBo NilssonOrdförande i hembygdsförbundet0932-103 89070-256 02 41bo.leander@home.seRedaktörAnders Björkman090-16 39 50070-321 03 05anders.bjorkman@vbm.seAdressTidskriften VästerbottenBox 3183903 04 Umeåwww.vbm.se/tidskriftenLayout & OrginalAnna RobertssonPrenumerationsärendenLena Bertilsson090-16 39 05lena.bertilsson@vbm.seMuseets reception090-16 39 01PrenumerationspriserÅrets fyra häften 295:-Årets fyra häften inbundna i en bok 300:-Årets fyra häften + inbunden bok 475:-Lösnummer kostar 90:-Tryckt hosTryckeri City i Västerbotten AB, 2013ISSN 0346-4938OMSLAGETS BAKSIDAHos Sigvard Klemetsson på vistet vid Vuokarn.75

Tidskriften produceras av Västerbottens museumför Västerbottens läns hembygdsförbund76Pris: 90:–