Polisen 2009 nr2 - Blåljus

göras klara. Jag satte mig att bevaka honommen jag hade gjort en miss, han hade fortfarandesina glasögon på sig. Plötsligt tar hanav sig sina glasögon, slår sönder dessa motjärngallret och med hjälp av en glasbit skarhan sedan sönder sin pulsåder. Blodet pumpadesom en fontän från handleden samtidigtsom han skrek ”jag vill dö”. Det blevbokstavligen en kamp på liv och död då jagförsökte rädda honom genom att med minahänder klämma ovanför handledan för attstoppa blodflödet. Ambulans anlände efterca 15-20 minuter och man var tvungna attbinda fast mannen på båren samtidigt somjag fick ligga ovanpå honom och hålla iarmen. Både han och jag var nedblodadefrån topp till tå. Han överlevde trots enstor blodförlust och jag blev en erfarenhetrikare.Några dagar senare blev jag anmäld avpersonalen på Långbro för att jag hade gripiten ”akutpatient” ….Rätt eller fel, jag hadeinte uppfattat honom som vårdsökande mendet är möjligt att jag och kollegan gjort enfelbedömning, men den utredning som JOgjorde friade mig och min kollega.Min största hemvist inom polisen harvarit inom kriminalavdelningen som utredareoch förundersökningsledare och dethär jag har mina mesta och bästa minnen.Min egen mycket personliga uppfattning ärutredarjobbet är det mest intressanta jobbetinom polisen.Jag sysslade först med våldsbrott ochdödsfall, efter några år övergick jag till trafikbrott.Dödsfallsutredningarna var på dennatid en polisär syssla i samtliga dödsfall sominträffade utanför sjukhus och vårdhem.Dog man hemma i sin bostad så koppladesalltid polis in för en lägenhetsundersökningmed följande obduktion av kroppen.Jag minns en gång en manlig Frälsningssoldatsom dött på sin post någon formav insamlingsarbete i Västertorp. Kroppenfördes till Rättsläkarstationen i Solna ochmin arbetsuppgift var tillsammans med enkollega ta med hustrun till Rättsmedicinför att hon skulle identifiera sin man. Ävenhustrun var frälsningssoldat. Vi bad hennevänta för att vi skulle kunna göra i ordningden döda inför visningen. Frälsningssoldatenvar en man i 75 års åldern, fortfarandeiförd sin uniform. Det var bara ett problem,han saknade sina löständer. Det såg ingetbra ut inför visningen. Det var då jag kompå att det hos bårhusvaktmästaren fanns enstörre låda med ”överblivna” löständer. Jaghämtade lådan och började pröva. Det vardock inte helt lätt då de flesta tänder varlite för stora. Tillsist tog jag en lösgom somvar litet för stor med den följd att den dödemannen så ut att le!Vi hämtade kvinnanmen hade dessförinnantänt ljus ochgjort fint i rummet.Vi ledde in den avsorg nedbrutna kvinnan.När hon fickse sin man blev honalldeles salig, slogihop sina händer ochprisade gud. När honsåg att han log förstodhon att han hadedött lycklig och varFem unga poliser väntar på order vid kommendering iBåstad. I mitten ser vi Bob.nu befordrad till denhögre verkligheten!!I mars 1986 blev Palme mördad på Sveavägen.Ett par dagar efter mordet blev jagkommenderad till våldsroteln på Kungsholmenför att hjälpa till med övriga våldsbrottsutredningar.Jag hamnade på kommissionX med 5-6 andra inkommenderadeutredare från olika lokala rotlar.Redan andra dagen kom gruppchefenOlsson in till mig och meddelande attdet hade varit ett mord i Hökarängen ochtvå tekniker stod och väntade på mig i enlägenhet. De ville ha direktiv hur de skullelägga upp den tekniska undersökningen!När jag väl kom ut till Tobaksvägenfann jag en lägenhet som badade i blod. Enung flicka i 20 års åldern hade blivit ihjälslagenmed ett järnrör av sin något äldremanlige kusin. Kroppen var transporteradtill Rättsmedicin och lägenheten var heltupp och ner. I lägenheten hade det funnitstvå presumtiva gärningsmän – bägge släktmed den mördade flickan. Initialt skylldede på varandra men efter en tid tog den enepå sig ansvaret för dådet. Utredningen blevomfattade men det saknades avgörande tekniskbevisning mot den som erkänt. Fingeravtryckär svårt att framkalla på blanktstål och DNA tekniken fanns inte ännu. VidTingsrättsförhandlingarna ville inte denavförde gärningsmannen vittna (behövdeinte heller p.g.a. släktskap) vilket innebar,trots erkännande under polisutredningen,att han kunde gå ut från Tingsrätten som enfri man. För mig som utredare kändes detinte bra, var det min oerfarenhet att lämnadirektiv till teknikerna som hade fällt avgörandet?Det kändes inte heller bra för släkten ihemlandet som ilskande till och talade förståndmed ”vittnet” så vid förhandlingen iHovrätten så ställde han upp och vittnadeom vad som hänt. I Hovrätten dömdes denmisstänkte till 8 år fängelse för mord.Under det halvår jag arbetade på våldsrotelnundrade jag många gånger hur utredningenom Palme sköttes. De gamla erfarnautredarna hade kopplats bort i ett tidigtskede och Hans Holmér hade knutit ettantal medarbetare till sig som totalt saknadeerfarenhet från utredningsarbete. Jag vet attjag flera gånger tänkte hur fel detta var ochatt Holmér arbetsmetoder var i grunden fel,men p.g.a. lojalitet underlät jag att höja minstämma för att göra detta missförhållandekänt. Nu med facit i hand vet vi att de bristandearbetsmetoderna nog var en bidragandeorsak till misslyckandet med att lösamordet. Denna erfarenhet gör att jag alltidär tveksam när chefer vill kontrollera sinaunderlydande med vackra fraser om lojalitet.Att tänka själv och ifrågasätta är alltidsunt, åtminstone under själva beslutsfasen.Efter våldsroteln återvände jag somutredare till Skärholmen. Jag blev ganskasnart tillfrågad om jag ville bli gruppchefför den utredningsgrupp som sysslade medtrafikbrottsutredningar samt rattfylleribrott.Året är nu 1986 och jag accepterade att blimellanchef. I detta skede ökade antalet polisersom gick på polisskolan. När dessa komut på distrikten behövdes handledare. Mellan1986 och fram till 1994 var jag handledareför polisaspiranterna. Jag tycker att detär nog det roligaste jag gjort inom polisen.Den entusiasm som unga människor utstrålarfick även mig att öka tempot och bli merintresserad av vad som får oss människoratt utföra ett bra jobb.I mars 1993 drabbades min familj av enkatastrof, den 9 mars kl 15.30 blev min 11åriga dotter Malin ihjälkörd på Vårbergsvägeni Skärholmen. Tre grabbar i en ”lånad”bil trodde att hon skulle stanna och inte gåut på övergångsstället vid Storholmsbackarna.Hon gick ut och nacken bröts omedelbartnär bilen träffade hennes vänstra sida.Hastigheten var hög och föraren saknadekörkort.Efter min dotter Malins död i blev jagfullt ut medveten om vilken viktig insatts26 POLISEN