hus med historia i Skellefteå • hur man gör en trävattenledning ...

hus med historia i Skellefteå • hur mangör en trävattenledning • brobygget överlillån • bruksdisponentens barn

insidan •Skrivs för omväxlings skullunder några dagar i Paris -en nyttig övning i perspektivlära.Storstad svinden, världs -vinden sliter orden ur munnen,orden om kultur som delaktighet,museerna som öppna aktivitetscentrai små samhällen.Ser de väldiga museerna medständiga åskådarströmmar,uniformerade vakte r , rade rnaav mästerverk i oförändradetill synes oföränderliga utställningar.Vad betyder gruppresornasandaktsfulla defileringförbi Mona Lisa, vad tänkerde många afrikaner och asiatersom ägnar de tyska romantikernai Orangeriet sitt outgrundligtartiga studium - offer förkulturimperialism ? Ser galleriernai kvarteren mot Seine,konstbildernas meningslösamångfald, alla innehåll ochstilar, allt finns till salu,"konsten" avtecknar sig ohöljtmot en kommersiell bakgrund,frigjord från ett mänskligt sammanhang.I ett märkligt åhörarrum iUNESCO-byggnaden kan manfölja de pågående förhandlingarnaunder generalförsamlingenssession i Nairobi. Världsorganisationenbefinner sig sedanlänge i ett krisläge - skaUSA dra tillbaka sitt ekonomiskastöd och därmed riskeradet mondiala kulturarbetet ?Och hur ska det gå för I COM- den internationella museiorganisationen,som är anslutentill UNESCO och tack varestödet därifrån kan driva ettnyttigt dokumentationscentrumtill glädje för alla världensmuseer? Tjänstemän i grupperföljer uppmärksamt nyansernai de ofattbart invecklade förhandlingsprocedurerna- ochdokumentationscentret kan såsmåningom konstatera attUNESCO nu beslutat ta ett direktansvar för dess drift.Men vad kommer att ske medI COM ?Också i Paris närmar sigvintern, eller i varje fall enkallare årstid, kastanjer rostasi gatustånden, årets Beaujolaisserveras i barer ochrestauranger, stenkols rökenbörjar sticka i näsan. Och päaffischer i övermänsklig storleken mannekäng i helfigur ivargskinnspäls under texten"Les loups descendent dans larue", vargarna invaderar gatan.Var sköts de vargskinnsom värmer den späda mannekängen?När redaktionen efter vissalika beklagliga som förklarligaförskjutningar i utgivningenlyckats med konststycketatt före årsskiftet nå sina vännerläsarna med ett fjärdenummer, en lättnadens suckoch en vänlig julhälsning. Närdetta alltså sker, vill redaktionenjämväl hemställa tillsina vänner att som vanligt besinnavilken lämplig julgåvaVÄSTERBOTTEN är till andragoda vänner. Och naturligtvis- att själva bli betraktade somvänner i fortsättningen. Prenumerationsprisernaför 1977 äroförändrade !Litet vemodig är redaktionenmot slutet av detta år. Förstaantikvarie Karin Erikssonlämnade Västerbottens museum1 oktover för att bli länsantikvarie(grattis länsstyrelsen!).Antikvarie Kerstin Arcadiuslämnar nämnda museum vidårsskiftet för att bli museilektori Örebro (grattis Örebromuseum! ). Redaktionenoch läsarna (säkert), somunder många år haft glädjeav deras kanske inte alltidsynliga, dvs s.gnt . ade, menalltid nyttiga och entusiastiskainsatser för tidskriften tackaroch önskar dem båda lyckatill.bilderDe gamla bilderna från Skellefteåär hämtade ur bildarkiven imuseerna i Skellefteå och Umeåsamt ur Bertil Ekholz repr.-samling. Lars Lundmark ochAnnika Hallinder står för de nytagnabilderna på gamla hus iSkellefteå.För övrigt anges fotograferna ianslutning till bilderna.fM/T } * /k' . • t, AA X/3. /X

hus med historia i Skellefteå • Lars Lundmark• En arbetsgrupp bestående av v. stadsarkitekt RolfBooberg, kulturchef Harald Larsen, antikvarie KarinEriksson, museichef Peter Gustavsson och arkitektLars Lundmark genomförde 1975 en kulturhistorisk bebyggelseinventeringi Skellefteå centrum. Inventeringensom utgör ett underlagsmaterial för den pågåendecentrumplaneringen är beställd och bekostad av byggnadsnämnden.Lars Lundmark som utfört fältarbetet och arkivforskningenhar gjort följande urval av intressanta byggnaderi Skellefteå. Inventeringsrapporten med bevarandeförslagär under tryckning.Skellefteå är efter kommunsammanslagningenett tämligen vittomfattande begrepp.I det här sammanhanget ska vi emellertidbegränsa oss till ett område som omfattasav kartan på sid 189 d v s centrala delenav tätorten Skellefteå. Det motsvarar detår I92O stadsplanelagda området söder omjärnvägen.Innan rundvandringen bland hus medhistoria börjar, följer en stadshistorisktillbakablick.185

Skellefteå från Mullberget 1898.Strömsörs gård till vänster.

Skellefteå stad grundlades 1845 - tilldet resultatet kom jubileumskommitteradepå 1940-talet. Det årtalet var dock intesjälvskrivet. Stadens tillkomst hade nämligenföregåtts av en långvarig tvist mellanborgerskapen i Umeå och Piteå angåendehandeln i socknarna Skellefteå, Burträskm fl. Båda städerna sökte på 1830-talettillstånd att anlägga en köping, lydandeunder Umeå respektive Piteå, i närhetenav Skellefteå kyrka. Dessa ansökningar beviljadesinte. Inflytelserika skellefteborlyckades istället utverka tillstånd att anläggaen stad i socknen. Den s k Qn vidStorkåge by och marknadsplatsen nedströmskyrkan eller "Körran" som denkallades - nuvarande museiområdet Nor -danå - undersöktes med avseende på lämpligheten.Ett tredje alternativ var mark påNorrböle bys ägor ett stycke nedströms"Körran". Flera skäl talade för den platsen,och lantmätare C F Sandström upprättadeett stadsplaneförslag som godkändesav Kungl. Maj:t i december 1844. Föratt genomföra stadsplanen visade det signödvändigt att kronan förvärvade två hemmani Norrböle. Den affären var avslutadi november 1845. I december 1846 försåldesde första tomterna och 1848 mantalskrevsde första invånarna , summa 33 st.1844 års stadsplan - begränsningarnainförda på kartan - var en typisk rutnätsplan,en planform som varit allena rådandei Sverige sedan 1600-talet.Den förnämsta gatan - Storgatan - ladesså att "socknens stora och vackrakyrka" kom att ligga i dess fond. I planenreserverades mark förutom för byggnadskvarteräven för torg, offentlig byggnad,kyrka och planteringar. Marken var påflera ställen sank och därför avsattes markför en dräneringskanal - nuvarande norrahälften av Kanalgatan. Kronans markinköpbegränsades i öster av Boströmsbäcken.Stadsområdet var i stort sett obebyggt, isydvästra hörnet fanns några stugor på älvbrinken,likaså i sydost vid Boströmsbäckensmynning. Snett över området gick vä-188gen från kyrkan ner mot Ursviken. Den ersattesav Storgatan och en stenvalvsbrobyggdes över bäcken. Öster om bäcken lågflera gårdar i Norrböle by, däriblandStrömsör där bl a skeppsbyggnad bedrevs.1883 ändrades stadsplanen så att esplanaderlades ut i Kanalgatan och Viktoriagatan.Esplanaderna planterades medbjörkar som växte upp till ståtliga alléer,nertagna omkring I960. Gamla fotografiervisar att björken var ett karaktärsträd istaden, den fanns ofta i gluggarna mellangathusen och kronorna bildade valv övergatan.Staden växte långsamt. Tomterna västerom Boströmsbäcken, räckte till för bebyggelsentill början av 1880-talet. Vid lagaskifte i Norrböle by fick staden marköster om bäcken och det marktillskottetvar tillräckligt för utbyggnaden en bit in på1900-talet. Vid sekelskiftet var folkmängdenca 1Z00 personer.När det blev aktuellt med järnväg ochen raskare utbyggnad kunde väntas, fickarkitekten P O Hallman i uppdrag att upprättaförslag till stadsplan för stadens utvidgning.Planuppdraget fullföljdes avstadsingenjören i Göteborg, Albert Lilienberg,och den nya stadsplanen blev fastställd1920. Den fick den utsträckning, nedanförjärnvägen, som kartan visar. Denya planområdena bebyggdes under 1920-30-talen. Några enstaka byggnader hadetillkommit redan under 1910-talet efterHallmans planförslag.Både Hallman och Lilienberg frångickdet gamla rutnätssystemet - krokiga gator,överraskande fondmotiv och trädgårdsstäderblev viktiga inslag i den nya stadsplaneringen.Den utveckling som staden gått igenomefter 1920-talet skall vi inte beröra närmarei det här sammanhanget. Att följaden byggnadshistoriska utvecklingen stöteridag på stora svårigheter eftersom så litefinns kvar.

Kartan omfattar det år 1920 stadsplanelagdaområdet söder om järnvägen.1844 års stadsplan är markerad med strecklinjer.a

strömsör •Gården Strömsör kom redan 1844 inomstadsplan men området började inte byggasut förrän under 1920-talet och då efter dennya stadsplan som Lilienberg hade utarbetat.I den tidstypiska trädgårdsstaden medi huvudsak små flerfamiljshus finns någrabyggnader som vi ska titta närmare på.190

prästgårdenStorgatan 66, Strömsör. (T) (?)Den f d huvudbyggnaden på Strömsör är numeraprästgård i S:t Olovs församling. EnligtG Renhorn uppfördes byggnaden 1838av Nicanor Sandström. Sandström anladeäven skeppsvarv på Strömsör. Byggnadoiutökades med små flyglar vid varderagaveln 1840 respektive 1850. Till gårdenhörde ett stort jordbruk och där fanns fleraekonomibyggnader, bl a en fristående flygel,den s k Strömsörsflygeln.1848 övertogs egendomen inklusivevarvsrörelsen av konsul Seth Mikael Franzén,son till den kände biskopen i Härnösand.Franzen överlät gården på O C Hägg—bom 1857. Nyårsnatten 1858 brann varvetner tillsammans med det största fartygsom byggts där. Varvsrörelsen återupptogsej. 1908 förvärvade staden gården och huvudbyggnadenuppläts 1913 som bostad förden nya stadsförsamlingens kyrkoherde.I949 gjordes en stor ombyggnad, byggnadensäldsta del flyttades till sin nuvarandeplats (1) och flyglarna flyttades ihop till enliten fristående flygel.Gamla Strömsör sflygeln (2) Storgatan66, hade 1918 om-och påbyggts bl a förstadens personal. Därvid kom timmer frångårdens loge till användning; de överstatimmervarven med takstolarna lyftes ochlogtimret lades emellan. Området kringgården har helt förändrats sedan den komatt ligga inom stadsbebyggelsen, ombyggnaden1949 bröt också sönder den gamlamangårdsgrupperingen.191

kyrkan © O ©I fonden på Nygatan hade Hallman anvisatplats för stadens kyrka (3) och Lilienbergbehöll den placeringen i sin plan.Staden bildade egen församling förstI9I3. Som kyrkolokal användes först bönhusetfrån 1870-talet, på vars tomt S:tOlovsgården numera står. Kyrkobygget,som uppsköts p g a krigs-och dyrtid, påbörjades1925 efter ritningar av arkitekternaG Falk och K Nordenskjöld i Stockholmoch två år senare kunde kyrkan tas i bruk.192Kyrkan är treskeppig, vilket inte framgårav exteriören som visar en stor byggnadskroppmed brant takresning. De kortatvärskeppen är försedda med utsirade gavlar.Kyrkan är uppförd i tegel med en sand-stenssockel och tunt putsade fasader. Tornetär sid oplacerat och kröns av en trubbigtornhuv. 1975 företogs restaureringar, såvälinre som yttre, av kyrkan.Kyrktomten är väl tilltagen och anlagdsom en park med grusgångar och bersåer.Den kantas av en låg stenmur och björkar.I väster står en stigport. Där finns ocksåen liten platsbildning som är Hallmansförtjänst. De två trähus (4, 5) som ramarin platsen uppfördes på 1910-talet av byggmästareNicanor Lundström och de är godarepresentanter för den epoken med mångadetaljer bevarade trots senare ändringar.Bild från 1938.

gamla samskolanStorgatan 60, Svalan 1. ©kanalskolanTor © ©I vardera änden av Kanalgatan föreslogLilienberg fondmotiv i form av offentligabyggnader. Sådana blev visserligen uppförda,men endast den i östra änden, Kanalskolan,blev av fondkaraktär. Skolansgymnastikbyggnad (6) placerades i Kanalskolansmittaxel och gavelfasaden mot västerfick en stram utformning. I övrigt harskolbyggnaderna (7) flera klassicistiskadrag, trots att de uppfördes i mitten av1930-talet - funktionalismens decennium.Arkitekt var John Åkerlund, Stockholm,som var mycket anlitad av Bolidenbolagetför byggnader både i Boliden och Skelleftehamn.På platsen för gymnastikbyggnadenfanns tidigare en affärsfastighet som kalladesBC-gården efter innehavaren, BritaChristina Hedqvist. Hon hade för övrigttidigare innehaft Pitebasaren på Strandgatan.När skolan skulle uppföras på tomtenrullades BC-gården på stockar till Renen 1och är nu en del av Åsells möbelhus.På 1890-talet byggdes den s.k. gamla samskolanav Firman Linder och Johanssonsom snickerifabrik, det var stadens andraindustri efter bryggeriet. Fabriksbyggnaden,som även inrymde arbetarbostäder,fick en för sekelskiftet typisk panel, indeladi fält av släta bräder med fälten växelvisfyllda av stående respektive liggandefasspontpanel.Snickerifabriken som blev stadens störstaindustri, som mest hade man 50 anställda,upphörde några år in på 1900-talet. Sedandet bestämts, att stadens 3-klassigaallmänna läroverk skulle ombildas till 6-klassig samskola, beslöt man inrymmadenna i den gamla snickerifabriken frånoch med läsåret 1906-1907. Inte alla gilladetanken på samskola.I stadsfullmäktige 190 5 framlade bondenD, son av den bygd som utläser Y som I,sitt yrkande sålunda: n Att hopföra inglingaroch flickor av olika kön i samma skola -detta måste nödvändigtvis och efter minmening uppföder otjisk- (okysk)aktighetskänslanoch irkar jag därföre att saken avstirkes".Samskolan flyttades 1916 till sinnyä byggnad på Nordanå och gamla samskolangenomgick skiftande öden, ett taganvändes den som yrkesskola med avdelningför skolkök och textilslöjd.193

storgatan 55Renen 4. (?)På tomten norr om samskolan lät ryskevicekonsuln Edward Billow 1896 uppföraett bostadshus åt sig. Om Billow varit iRyssland är obekant, men byggnaden fickett "ryskt" utseende med en kraftig kälspontpanelpå bottenvåningen, en ståendelocklistpanel däröver med figursågad underkantoch fantasifulla fönsteromfattningar.I samband med att fastigheten omkring1916 köptes av borgmästare Carl Öquisterhöll den en lustig make up - huset måladesrött nedtill men den utsirade panelenströks med vitt och kom att se ut som enbrodyrkant runt huset. På grund av dennafärgsättning kallades huset "kjol och blus"i folkmun.1910-ta-Begravningsfölje på Storgatan pålet. Billowska huset till höger.På 1940-talet gjordes en hårdhänt avskalningav snickarglädjen och då utplånadesdet mesta av husets karaktär. Den nuvarandeägaren planerar att återställa husettill dess ursprung.194

'f irt j* ifJR• i mm i• m» ••JL^hJkring*västrastorgatanoch stadsparkenStorgatan var fram till 1950-talet den förnämstagatan och tomterna runt torget, nuvarandestadsparken, och västerut var demest åtråvärda. Där uppförde de förmögnareköpmännen redan under de första årenstora handelsgårdar. En tomt vid norra sidanav torget var reserverad för stadshusetsom stod klart på 1860-talet. Det ersattesav det nuvarande stadshuset 1954.Torget hade delvis trädplanterats redanpå 1860-talet och förvandlades senare helttill en promenadpark. En drivande kraftvid anläggandet av parken var lantmätareLudvig Zethraeus som sände efter ritningaröver Berzeli park i Stockholm.Stora bilden visar Storgatan mot väster på1870-talet. Kyrkan verkar närmare än deni verkligheten är.T. v. Storgatan mot öster med apoteksbyggnadensom den såg ut före ombyggnaden.195

gamla apoteketStorgatan 44, Korpen 1 + 2. ( t ö )Byggnaderna uppfördes 1861 av apotekarenMathias Dyhr. Dyhr hade sedan 1834bedrivit apotek i Brännan på gården Dyringe.Personligt privilegium på apotek erhöllhan på villkor att han flyttade rörelsentill staden före 1849. Flyttningen förhaladesoch först 1861 flyttades apoteketdefinitivt till staden.Byggnaden hade mittfrontespiser motgatan och gården. 1884 höjdes övervåningenoch två trapphus mot gården byggdestill. Panelen kom till efter denna takhöj-196Apoteket efter ombyggnaden 1884.ning och den utfördes med den för Skellefteåvanliga kälspontpanelen som ger ettrandat uttryck åt fasaden. Även timmerknutarnaär inklädda med liggande panel.Under takfoten sitter små konsoler ochfastigheten har valmat, flackt sadeltak.I uthusen, röda timmerbyggnader, varavde sista revs så sent som 1975, förvaradesallt som behövdes för rörelsens drivande,varjämte de inrymde en mindre läskedrycksfabrik,som var igång en bit in på1900-talet. Apoteket flyttades härifrånomkring 1930 till nya lokaler på Nygatan55.

yggerietBryggeribacken 1, Laxen 1 och 2 (ii) (12) (H)Skellefteå var länge en utpräglad handelsstad.På 1850-talet startade konsul Franzénett bryggeri som länge var stadens endaindustri. Här sysselsattes på 1880-taletinte mer än 6 personer.Bryggeriet, som var ett stort timmerkomplex,brann ned 1917. Den stora disponentbostaden(12) och det s. k. gamlakontoret (13) kunde räddas. Bryggerietbyggdes upp igen, huvudsakligen i trä. Tegelbyggnadensom står nere på kajen uppfördespå 1930-talet (11).Bilderna visar bryggeriet på 1870-talet ochI975.197

Bryggeriet är numera nedlagt och byggnadenfungerar endast som omlastningsdepå.Kajen och stadens sjöfart är ett intressantkapitel som vi här inte ska gå närmarein på. Nämnas kan dock att sjöfarten tillden i, 5 mil uppströms belägna stadenkämpade med svårigheter redan från börjanoch man tvingades snart till omlastningi Ursviken för vidare transport på mindrefartyg upp till staden.Ångbryggeriets personal 1902 ochbryggeriet 1975.198

storgatan 39Haren 4. © © © ©Handlanden Didrik Gebhardt uppförde hörnhuset(14) 1848.Enligt uppgift hadeGebhardt som arkitekt anlitat komministerJ. A. Linder i Umeå. Linder ritade vid sammatid privata panelhus i Umeå. Dessutomhade han offentliga uppdrag som skolor ochkyrkobyggnader.Gebhardts hus är exempel på det underslutet av 1700-talet och början av 1800-talet vanliga borgarhuset, som förekom ien del norrländska och finska städer. Detbestår av en tvåfilig huskropp på rektangulärplan och har ett karakteristiskt flackt,199

valmat tak. Timmerhuset fick en fasadbeklädnadsom efterliknade samtida arkitekturi sten. Stenarkitekturen var på 1840-talet empirebetonad med sina mycket kraftigaprofilerade taklister, tunna horisontallisteroch breda hörnpilastrar. Den panelsom användes mest i Skellefteå, kälspontpanelen,har enligt kännare kommit hitösterifrån, det är påverkan från städernapå andra sidan Bottenviken, bl. a. Jakobstad,Brahestad och Gamla Karleby.Gebhardt, som bedrivit lanthandel i Degerbynoch sedan 1842 var ägare till stadensbrunns- och badhusinrättning, Brunnsgården,gjorde konkurs nödåret 1866. Stadsfastighetenövertogs då av handlanden A.Sidenmark som två år senare överlät fastighetoch affär till sina två bröder. Brödernaägde även andra fastigheter, sågverk,kvarn i Kåge och en tid även museibyggnadenNyborg. De hade god näsa föraffärer och det sades att om man så sattedem på Vitberget så skulle de ändå sälja.1912 övertogs rörelsen här i staden avM. F. Öman och hans ättlingar driver fortfarandeaffärsrörelse i huset.På tomten står ytterligare tre byggnader.Det stora timrade magasinet (15) uppfördes1881 och är med sina rödfärgade,ej brädslagna timmerväggar, vita listverkoch svarta luckor ett välbevarat exempelpå en stor handelsgårds ekonomibyggnader.Vid norra sidan av gården står en f. d. stallbyggnad(16) från 1905 och längs Stationsgatanen flygelbyggnad uppförd 1899 (17).Den innehöll ursprungligen drängstuga,bagarstuga och övernattningsrum för kunderi bottenvåningen. Byggnadens stommeär knubb från sidenmarkarnas sågverk. Panelenär utförd i sekelskiftets trästil medfasadspontpanel i fält mellan släta bräderoch genombrutna konsoler under det långtutskjutande taket.Bilderna uppifrån:Timrat magasin vid Gebhardts gård.Sidenmarkska handelsgårdens stallbyggnad.Sidenmarkska flygelbyggnaden.200

storgatan 37Haren 9(S)Byggnaden uppfördes samtidigt med Gebhardtsfastighet för handlanden Johan Hortelius.Den är uppförd i samma stil somGebhardts, men det är troligtvis inte Lindersom varit engagerad här utan snarareen byggmästare Johan Sandström. Dennehade fått länsstyrelsens uppdrag att övervakaallmänna och privata byggnationeroch anlitades dessutom av privatpersoner.Hortelius gjorde efter några år konkursoch fastigheten övertogs av källarmästareLundeberg, som här bedrev krogrörelsefram till dess att det nya stadshuset stodklart.Huset har sedan byggts till i etapper,1901 flyttades en gårdsflygel och byggdesihop med gathuset, som också berikadesmed två trapptorn. I byggnaden inrymdesunder en lång tid Utterströms järnhandel.F. n. disponeras huset av Västerbottenensemblen.• Under ett av nödåren kring 1867 skulle en byggmästare i Skellefteå bygga upp etthus. Då byggmästaren lagt upp kroppåsen had-e han ristat följande bokstäver in i den:I. H. B. T. Ä. H. B. Om någon kunde säga vad initialerna betydde skulle han bygga husetgratis. Ingen kunde tyda skriften och på enträgen framställning tydde han den själv:I Hård Bedrövlig tid Är Huset Byggt och baklänges: Bolare, Horkarlar, Ärelösa Tjuvarde Bo Här I. Uppteckning Skellefteå museum Kusmarksbon Hedkvist201

storgatan 35Haren 9. (ii)Huset uppfördes 1848 av handlanden JohanLindberg och inköptes sedermera av handlandenC. L, Sjöström. Affär och fastighetövertogs i början av 1900-talet av handlandenE. A. Wikner. Byggnaden disponerasf. n. av Medborgarskolan.Panelen är inte den på de andra förnämahusen vanliga kälsponten, utan den mera"lantliga" locklistpanelen. I övrigt finnsde typiska empiredetaljerna. Möjligen ärlocklistpanelen av senare datum.De tre handelsgårdarna längs norra sidanav Storgatan i kv Haren bildar enoskattbar tillgång och det vore en stor förlustom dessa rester av det äldsta Skellefteåskulle gå förlorade.# Skellefteå är den enda norrländskaträstad som inte brunnit ned - denhar rivits ned.Studiecirkeln "Riv int'",våren 1976.Skellefteå202

strandgatan 24Harren 2. (J)På tomten stod tidigare den s.k. Pitebazaren,en 48 m lång timmerbyggnad somuppförts av köpmän från Piteå under stadensförsta år. Den var indelad som enmodern radhuslänga med ett gytter av uthusbyggnadermot älven. Natten mellanden 7 och 8 januari 1888 brann hela byggnadskomplexetner. Detta var f. ö. den endastörre branden i staden under 1800-taletEfter branden delades tomten i två halvtomter,varav åkare Öhlund övertog denöstra och uppförde nuvarande byggnad 1888.Huset stod utan panel till 1907, det varnämligen vanligt att timret fick sätta siginnan panelen sattes på. Exteriören motgatan är sedan dess i stort sett orörd, vilketär ovanligt för ett affärshus.203

stationsgatan 3Höken 6. ©Byggnaden går under namnet "gamla Lagergrens"efter den bokhandel som fanns härfrån omkring 1900 till I960.Huset uppfördes 1848 av brukspatronOlof Forssell i Sävar. Det hade ursprungligenen låg övervåning med mittfrontespis.Upphovsman var komminister Linder.Läsåret 1861/62 var det nystartade lägreläroverket för gossar inrymt här. Skolanflyttades senare till stadshuset.På 1880-talet lät rektor Carl Ocklindhöja övervåningen till full höjd, det är docktroligt att de flesta detaljer på panelen be-204varades, t. ex. takfrisen. 1949 gjordes engenomgripande ombyggnad som helt förändradehusets fasader, men några detaljer,bl. a. takfrisen, bevarades.Bilden på denna sida är från 1870-talet ochvisar torgplatsen, nuvarande stadsparken,från söder. Lagergrenska huset näst längsttill vänster.Övre bilden på nästa sida föreställer VästraTrädgårdsgatan, nuvarande Stationsgatan,mot norr. Lagergrenska huset i ombyggtskick till vänster.Nedre bilden är tagen 1975.

• Har det någon annanstans i dettaland funnits en stad med trottoarer avträ? Dessa märkliga landgångar iSkellefteå, en knapp meter från tomtgränseroch husväggar, var ungefär60 centimeter breda. Två gående kundeinte passera varandra utan att denene steg ut i gatan. I själva verkettäckte dessa trottoarer smala diken,som avledde ytvattnet.Ernst Westerlund, "Skellefteå - 6000år gammal bygd",

storgatan 32Gladan 2. (22)Huset uppfördes i en våning 1848 av konsuln,trävaruhandlaren och varvsägarenFranzén på Strömsör. 1876 lät den nyeägaren, handlanden A. W. Conrads son, byggapå en våning samt ett trapphus. Den nyapanelen fick en utformning som stämdemed panelmodet vid den tiden - nyrenässansen,med kraftigare lister och kornischersamt en konsolfris under takfoten -men det är fortfarande stenhuset som efterliknas.På 1910-talet gjordes en stilenlig tillbyggnadmot väster, vilket inte kan sägasom den ombyggnad som bottenvåningens206gatufasad genomgått. På samma tomt, ihörnet av Storgatan-Köpmangatan, uppfördesett av stadens första stenhus. Det ersattes1913 av Skellefteå Sparbanks storastenhus, som genom fasadändringar förloratdet mesta av sin jugendkaraktär.På fotot från sekelskiftet syns Franzénskagården i bakgrunden. Framför liggerSkellefteås första stenhus - numera rivet.

storgatan 25Ekorren 4. ©På denna tomt uppförde kopparslagare Andersson1848 en byggnad i en våning. Troligeningår denna i den nuvarande byggnaden,som uppfördes av garvare Anderssonföre 1880.Tomtens bebyggande gav upphov tillstridigheter. I 1844 års stadsplan var områdetreserverat för plantering, men trotsdetta lät länsstyrelsen försälja tomter här.Efter något år upptäckte stadens borgerskaphur det förhöll sig och försökte stämmalandshövdingen inför domstol, men sakenförföll.Huset är till proportionerna ett exempelpå den byggnadstyp som var så karaktäristiskför staden, med ett undantag -fasaden. Revetering var inte så ofta förekommande,det var en svår teknik på timmerstomme.1876 reveterades det dåvarande lasarettshuseti kv Lärkan. Av fotografier attdöma har Anderssons hus fått en reveteringmed samma utseende, släta ljusa fältmot en mörkare spritputs.Byggnaden används sedan flera årgummi verk s tad.som207

storgatan 26Falken i. ©Rådmannen och handlanden David Markstedtlät 1881 uppföra det stora enfamiljshuset.Han anlitade en känd arkitekt, JohnLaurentz, som var flitig hyreshusritarepå Stockholms malmar. Denne gav byggnadenen livlig renäs sansfasad med omsorgsfulltutformade detaljer. 1926 höjdes dedelar av övervåningen som inte var av fullhöjd. Ombyggnaden gjordes mycket stilen-lig-Markstedtarna var i två generationerhandlanden, sågverks- och varvsägaresamt skeppsredare och utövade ett stortinflytande på det kommunala livet.# Några få gårdar äro ännu orörda. Men snart försvinner den sista kåken från annodazumal och allt är vordet nytt. På sätt och vis måste man beklaga att så sker, ty Skellefteåhade ett alldeles särdeles utseende, som i många avseenden bröt mot vad manfinner i övriga Norrlandsstäder. Främst kanske gäller detta några ,amla patricierhusfrån 1870- 80-talen byggda av trä men i en ganska ovanlig " stenarkitektur", som skulleförtjäna en särskild avhandling. De flesta av de större husen byggdes i början av detförflutna seklets senare hälft, och "det luktade 80-tal" om dessa hus långa vägar, omuttrycket är begripligt."Skellefteå" Ett kåseri av Ernst Westerlund.Västerbottens distrikt av IOGT månads- och programblad, nr 4, 1938.208

heimdall 5Köpmangatan 13. ^5)Inne på gården står denna lilla enkelstugai två våningar, nu möbellager. Det är detenda bevarade exemplet på den typ avbyggnader som var vanlig i staden, uppfördaav hantverkare, arbetare och andra somvarken hade råd att förvärva tomter vidStorgatan eller uppföra byggnader av såda,ntformat som Gebhardts m. fl. Vemsom uppförde huset är inte känt, men 1884fick skomakaren G. W. Gustafsson byggnadslovför påbyggnad av en våning. Huset harsedan inte genomgått några förändringaroch därför bevarat ålderdomliga byggnadsdetaljer.209

väster om lasarettsvägen210Plangränsen 1844 gick i kvarteren mellanTjärhovsgatan och Lasarettsvägen. 1883lades den i vad som skulle bli Lasarettsvägen,ursprungligen kallad Bondgatan.Marken väster därom, fram till Nordlandergatan,hade staden förvärvat redan på1870-talet när en del av socknens prästboställeavyttrades p. g. a. Byske sockensutbrytning. Det var i stort sett öppen ängsmark,nere vid älven låg tjärvräkningsplat-sen - Tjärhovet - och ett litet torpställe.Det var detta område som stadens styrandehade i första åtanke för stadsplaneläggningstrax efter sekelskiftet. P. O.Hallmans stadsplaneförslag omfattade därförområdet och det följdes när samskolansnya byggnader uppfördes 1913-16. Under1920-30-talen bebyggdes tomterna ochfick liksom Strömsörsområdet en trädgårdsstadsprägel.

nordanåskolan ©För samskolans räkning påbörjades 1913uppförandet av den stora tegelbyggnadenmed placering enligt Hallmans förslag.Arkitekter var den kända stockholmsfirmanHagström & Ekman. När huset stodnästan klart 1915 härjades det av eldenoch kunde tas i bruk först 1916. Det är uppförti svensk herrgårdsstil med vitputsadefasader, smårutade fönster och ett högtmansardtak. Det är effektfullt placerat ifonden av en björkallé.På 1930-talet gjordes en tillbyggnad,för det nya högre allmänna läroverket.Som arkitekt anlitades professor Paul Hedqvist.Tillbyggnaden i form av en lång flygelmot väster, gavs en stilren funkisutformningmed släta murar och stora fönsteröppningar.Mot norr tillbyggdes en aula.Den tidigare aulan, som gick över tvåvåningar rakt ovanför huvudentrén, deladesi två våningsplan och användes som klassrum.Läktarens små ovala fönster ersattesdå av fönster i full höjd.Gymnasieskolan står nu i begrepp atthelt överge Nordanå och byggnaderna kommeratt inrymma låg-och mellanstadieskola,efterlängtade museilokaler samt utrymmenför Riksteaterns Västerbotten-ensemble.Bilden till vänster är från 1916 och bildenovan från tiden för ombyggnaden på 1930-talet.211

storgatan 17,19,21Björnen 22, 21, 10. © © ©Tre välbevarade exempel på trähus uppförda i klassicistiskstil under 1920-talet. Byggnaderna är placerademed en planterad s k förgård mot gatan och lummigaträdgårdar inne på tomten. Arkitekt var skelleftebonBirger Dahlberg, som anlitades mycket fr o m1920-talet till omkring I960.Bilderna uppifrån: Björnen 10, Björnen 22 och Björnen 21.212

gamla seminarietKanalgatan 8, Tandläkaren. (30)Landstinget beslöt i början av 1900-talet att inrätta ett småskoleseminariumi norra länsdelen. Skellefteå socken erbjöd en tomtstrax väster om staden och här uppfördes 1908 byggnaden efterritningar av arkitekten Viktor Åström. Denne bodde i Piteå ochvar mycket anlitad i övre Norrland.Seminariet fick en mycket ståtlig utformning med rikt dekoreradfasad, torn m m. 1922 gjordes en större tillbyggnad i anslutandestil. 1929 lades seminariet ner och byggnaden har sedan använtsför diverse skoländamål. När nya Bolidenvägen drogs framförsvann skolgården och en flygelbyggnad.Byggnaden renoverades på 1960-talet då mindre fönster utanspröjsar sattes in. I övrigt är fasaden intakt och visar fina jugenddetaljer,t ex utsnidade ugglor på pilastrarnas kapitäl.Stora bilden är från tiden före tillbyggnaden 1922.213

nyborgPå kyrkans mark invid "Kör ran" , Skellefteåkompanis övningsplats anlade i slutet av1710-talet kapten A M Dahlberg en trädgård.Dahlberg, som var bosatt på kaptensboställetStrömsholm på Sunnanå hade nämligenej tilldelats någon boställsjord. Med tidenutvidgade han trädgårdsanläggningen och påområdet uppförde s ett mindre bostadshus.Detta markintrång kom dock att förorsakastridigheter inom församlingen, men dåprosten Anzenius 1727 klagar över uppodlingenoch kräver att få tillbaka sin boställsjord,får han till svar av landshövdingen att"Kaptensbostället är här uppsatt, och ickefår utan Kungl. Majrts befallning rubbasifrån den plats, där det uppå står. "214Bostället utbyggdes så småningom i huvudsakefter typritningar för ett kaptensboställeav Erik Dahlberg, som var chef förindelningsverket och f ö släkt med den försteinnehavaren av Nyborg, A M Dahlberg.Gårdsanläggningen kom även att innefattaett 10-tal byggnader, varav i dag endaståterstår en drängstuga, en uthuslänga samten stolpbod. Boställsbyggnaden, som uppfördesi timmerkonstruktion på stenfot försågsmed ett karaktäristiskt säteritak.Bottenvåningens plan var sexdelad med sal,tre kammare, kök samt förstuga. På vindsvåningenfanns två gavelrum.Byggnaden torde ha stått färdig i börjanav 1760-talet. I ett syneprotokoll från 1768anmärktes, att byggnaden blivit mindrevarsamt timrad, eftersom knutbrädornavridit sig och att dagern lyste igenom.

Nyborg blev majorsboställe 1771.Prästerskapet tycktes dock inte glömmadet orättvisa markförvärvet och under1830-talet vände sig prosten Nordlandertill domkapitlet med begäran om vräkningsdompå majorsbostället. Hovrätten tillstyrkte,men domstolsutslaget fullföljdeslyckligtvis ej.Den siste militären flyttade från Nyborg1845 och därefter kom gårdsanläggningeni privat ägo, 1925 inköpte slutligenSkellefteå kommun Nyborg. Majorsbostället,som numera rymmer Skellefteåmuseum, förklarades den 28 jan 1968 sombyggnadsminne.nordanågårdenPå 1830-talet övertog änkefru Sofia Kågemanen befintlig byggnad på Nordanå ochförvandlade den till värdshus.Nordanåfastigheten inköptes därefter avsågverksägaren och grundaren av SkellefteåÅngsågs AB i Klemensnäs, J Siden,år 1867.Han lät flytta värdshuset till Klemensnäsoch där ombygga det till arbetarbostäder.Siden, som var självlärd byggmästare, utfördetroligen själv byggnadsritningarna tillde två husen på området, som bestod av ettkombinerat bostads-och kontorshus samt enmagasinsbyggnad, vilken även innehöll entjänstebostad. Husen stod klara 1869.Gården gick ur släkten Sidens ägo 1880,då den såldes till sjökapten E S Degermanoch därefter blev fastigheten i patron JMarkstedts ägo sommarbostad.Skellefteå kommun inköpte egendomen1934. I huvudbyggnaden drevs friluftsserveringsamt vandra rhems rörelse underflera somrar. Vandrarhemmet installeradessenare i flygelbyggnaden och manbyggnadenkom att fungera både som kanslilokalför Skellefteå museum samt som abonnemangsrestaurangfram till 1967, då museetövertog hela byggnaden.Stora bilden på vänstra sidan är troligtvisfrån sekelskiftet och visar Nyborg undergrosshandlare Sundbergs tid.215

några bilder frångamla SkellefteåStrandgatan i slutet av 1800-talet. I förgrunden E. A. Ericssonsgård. Längre bort på samma sida handelsföreningens lokal.Övre bilden på nästa sida visar torghandel framför stadshuset.Bilden måste vara tagen före 1878 då torget förvandlades tillstadsträdgård och ett nytt salutorg togs upp norr om Nygatan.Stadsträdgården, på nedre bilden, är fotograferad från stadshusetsbalkong. Fontänen - "Johanna i parken"- tillkom straxföre sekelskiftet.216

217

218

Kyrkhelg med marknad i Bonnstan omkring 1910.219

Elever och lärare vid Skellefteå elementarläroverk för flickorframför skolhuset. Det låg vid Storgatan intill bäcken. Skolanstartade 1881 och bilden är från sekelskiftet.220

Arbetare vid snickefifabriken, startad av Linder och Johanssonomkr. 1898. Huset blev sedan samrealskola och ligger ännukvar vid Viktoriagatan. Lägg märke till väggen som är byggda v liggande plank.221

I-Ihur man gören trävattenl

• Denna beskrivning har gjorts avCatarina Järlgren i en uppsats för tvåbetyg vid Uppsala Univers itet 1968.Uppsatsen bygger på intervjuer medHelmer Andersson i Rödålund, Umeå.Vi har kompletterat med en beskrivningav en träpump.Helmer Anderssons levnadsödehar skrivits ut efter bandinspelningargjorda I976.Arbetsbiide rna är tagna av KatarinaÅgren 1966och porträtten av HelmerAndersson 1976 av Sune Jonsson.Redan under medeltiden anlades på mångaställen underjordiska rörledningar av trä.Ledningar av urholkade furustammar harpåträffats bl. a. i Uppsala. Stockarna harvarit kluvna och varje halva urholkad.Hoplagda och tätade med näver har de utgjorten primitiv rörledning.Under 1500-talet anlades i Lund ettvattenledningssystem, där rör av urborradefurustockar ledde till stora stenbrunnar.Rören var upp till 6 meter långa ochdiametern på urborrningen var c:a 7 cm.1695 togs en liknande ledning i bruk iStockholm.I södra Västerbotten anlades i slutetav 1800-talet träledningar med i principsamma utseende som de ovan omtalade.Skarvningen gjordes med korta rör avjärn som fälldes in. Skarvarna tätadesmed beckat linavfall.I början av 1900-talet förändradesskarvningstekniken och ledningarna fickett annat utseende, då rören sköts in ivarandra.virke till rörenTill trärören användes endast tall. Granvar alltför svårborrad p. g. a. sin kvistighet.Virket valdes ut vid stämplingar påhösten medan det ännu var litet snö. Dethette att man "bleckade ut borrar- ellerbor rartall'n". Helmer Andersson var oftamed och valde själv ut de träd som skulleanvändas. Bor rartallarna skulle vara aven viss beskaffenhet för att så mycket sommöjligt underlätta borrningsarbetet. Deskulle vara tämligen raka och under deförsta 15 åren frodvuxna, det vill säga haväxt fort. Märgen, "inve'n", hade då bredaårsringar, 5-6 mm, och var inte så hårdoch svår att borra i. Ett från början frodvuxetträd hade kvist ända från roten, såkallad svartkvist. Ju längre det var mellankvistvarven desto frodvuxnare var trädet.Ett senvuxet träd hade en slät ochkvistfri stam från roten och upp till kronan,som var något tillplattad. De bästa borrtallsbeståndenåterfanns på hedmarker.Avverkningen skedde under december,januari och februari medan träden ännuhade den skyddande vinterårsringen, somgav trärören större hållbarhet. Det fälldaträdet kvistades och toppen kapades av.Den återstående delen, även den kalladborrartall, var högst 9 m. Dess toppända,"lillända", hade en minimidiameter av4, 5 tum (11 cm). Rotändan benämndes påtvå sätt, nämligen "storändan" och "lömändan".Borrvirket drogs samman till ettställe, vilket var att " sko't eller lunn'ihopbor rartall'n" . Virket fraktade s sedan hemmedan det ännu var vinterföre. Undertransporten aktade man noga på att barkeninte skadades, då den skulle skydda rörenmot röta.I regel höll ledningsbeställaren virkeoch ombesörjde avverkningen och hemtransport.Saknade han eller hade för borrningolämplig skog så kunde han köpa virke avHelmer Andersson, som då även skötte avverkningoch transport. I dylika fall borradehan virket hemma och forslade sedan defärdiga rören till beställaren. I egenskapav van flottare, har det någon gång häntatt han flottat rören till beställningsorten,om den legat så till att det varit möjligt.Uppskattningsvis har Helmer Anderssonborrat 30000 m rör, varav 5-6000 m hemma.223

edskapenFör borrning och nedläggning avträrör behövdes de redskap somhär beskrives.BORRSTÅNGLängd: 4,5 m Diameter: 2, 5 cmStången är homogen och består av smidesjärn. I ena änden sitterett korsformat handtag av trä, i den andra en c:a 6 cm lång fyrkantigoch ihålig tillslagning, borrstångshylsa, där borrfästetskjuts in och görs fast med en nit - navarnit.VATTENLEDNINGSBORRLängd: 32 cm. Bredd: 1 3/4 tum (4, 4 cm).Skovelns största djup: 2, 2 cm.Borren är skovelformad. Skäret löperlängs ena kanten. Spetsen har en återvikning,spånhållare, som på undersidan är utdrageni en tunn, ovalformad något böjd skiva,dragskär, som gör att borren blir självindrivande.Fästet är c:a 6 cm långt,fyrkantigtoch hålförsett.Användningen framgår av namnet.Borrtypen benämnes både skovelborroch skedborr, "skeborr".REPARATIONSBORRLängd: 36 cm. Bredd: 2 tum (5 cm). Störstadjup: 2, 5 cm.Borren har samma utseende som denovan omtalade.Den nyttjades endast vid ett specielltreparationsarbete, det som bestod i att ettjärnrör sköts in i träledningens urborrning.Järnrören gick inte in i det lopp somåstadkoms med vattenledningsborren, varförledningsloppet borrades ur med reparationsborren,som var specialtillverkadefter de järnrör som användes.Dessa två borrar är, som tidigarenämnts, självindrivande och behöver endastdras runt för att gå in i virket. Den tredjeborren, utvidgaren, är icke självindrivande,då den saknar dragskär och måste såledesbåde dras runt och pressas in i virketsamtidigt.UTVIDGARE -UTRYMMARELängd: 50 cm. Bredd 4 tum (10 cm).Största djup: 5 cm.Vid pumptillverkning fästes borrenpå borrstången och användes på sammasätt som de övriga borrarna.Utvidgaren användes emellertidmest vid skarvning av trärör. Då försågsden med ett kraftigt trähandtag,c:a 45 cm långt.Borrfästet träddes genom ett på bådasidor beslagförsett hål i handtagetoch fästes med en saxsprint. Vidskarvning borrades rörets rotända ur,utrymdes. Utrymningen blev något koniskoch fick en största diameter av4 tum.224

VINKELBORR"TVÄRSÖVERBORR"Längd: 45 cm. Borrbladets bredd: 10cm. Borrbladets längd: 13 cm. Borrbladetstjocklek: 0, 7 cm. Bladet harpå ena halvan ett vinklat skär som lyfterupp spånen. Den andra halvan ärutskuren så att det bildas en skärtandi bladets kant. Spetsen är skruvformad.Borrbladets skaft är 1, 5 cm, någotmindre i den del som skjuts in i handtaget,vilket är detsamma som användstill utvidgaren.Borren användes vid uppborrningav vinkelhål i samband med avvinklingav ledning.SVARVLängd: 44 cm. Bredd: 42 cm. Tjocklek: 10 cm.Svarven består av en 1 5 cm lång träkolv med 10 cm:sdiameter, som i ena änden har ett kraftigt trähandtag.I den andra är en 25 cm lång och 4 cm tjock träkäpp,styrtapp,fastgjord. Runt denna löper på tre ställen tvåcm breda skinnremsor. På träkolven är ett c: a 20 cmlångt järnknivblad fastnitat med två nitar.Svarven användes vid skarvning. Rörets toppändasvarvades då av genom att styrtappen stacks in i rörloppetvarpå svarven vreds runt. Efter svarvningenhade rörändan en minsta diameter av 4 tum och passadedärmed i den utrymning som gjorts med utvidgaren.Till redskapsutrustningen hörde även yxa,kniv, dragsax, stämjärn med skålformadegg, "rundskörp", samt en träklubba.Det erforderliga verktyg s smidet, borrar,borrstång och blad, utförde dåvarande bysmedeni Rödånäs, Mattias Karlsson. Deträhandtag som behövdes snickrade HelmerAndersson själv. Smeden Karlsson varkänd för att göra hållbara verktyg. Han användesig av en speciell sorts härdningmen hur denna gick till förblev hans hemlighet.Priset för en borr och en borrstångvar 5 kr respektive 10 kr år 1910. På 1920-talet kostade enbart borren 15 kr.När borrningsarbetet var över för säsongenskulle borrarna rengöras och "bettetbättras på". Skäret på borrarna slipadesinte utan filades med en gammal filoch bryntes därpå med ett bryne. Dennaprocedur krävde den största noggrannhet,då en borr som fått felaktigt skär kundeslitas ut på en halv borrningssäsong. Enriktigt välskött borr kunde däremot hållaunder 4-5 säsonger. Borrarna skulle ocksåhärdas och detta gjordes med gethornsspånvarefter de smordes in med svinistereller klövfett, "klöjvfett".225

Eftersom träledningen tillverkades hoskunden så var det redskapen som fraktadesoch inte den färdiga varan. Utrustningenvar därför sådan att den underlättadetransporten. Samma redskap användes tillexempel både vid pump- och ledningsmakeri.Samtliga specialredskap som behövdesför lednings- och pumpmakeri var intefler och tyngre än att de kunde bäras i enryggsäck. Vikten på denna var ungefär 15kg. Den 40 kg tunga borrstången bars påaxeln om det inte var lång väg att gå, dåden skickades med någon som körde medhäst och vagn.De transportmedel som stod till budsför Helmer Andersson själv, var apostlahästarna,cykel eller någon lastköraresfora. 1911 kunde han åka 17 mil med enlastkörare till ett pris av 3 kr och 25 öre.Lastkörarna fraktade mjöl, strömming, fodervarorm. m. från Umeå och ut till landsbygden.borrningBorrningsarbetet påbörjades i januari ochman höll på till i slutet av april, då kådanvärmdes upp och gjorde att borrningen blevkärv och besvärlig.Under borrningen låg bor rartallarna,parvis fastsurrade med kättingar, på tvåbockar, c:a en meter höga. På en tredjebock vilade borrstången. När borren hadesyftats in mot kärnans mitt fixeradesstångens läge med en reglerbar hållhakepå bockens längsta ben.Borren drogs av två man, som stodmitt emot varandra och på var sin sidaom borrstångens handtag. Den ene varöverdragare och drog i de två övre pinnarnapå det korsformade handtaget. Denandre var underdragare och skötte de tvåundre pinnarna. Båda drog växelvis medhöger och vänster hand. Då borren skötsin i loppet stod båda bakom handtaget.Under hela borrningen skulle borrenlöpa rakt och inom kärnan. I annat fallriskerade man att borra sig ut ur stammen.För varje 3, 5 - 4 tum (8 - 10 cm) som borradestogs borren ut och tömdes på spån.På spånens årsringar såg man var borrenarbetade. Löpte det runt hela spånet gickborren i kärnans mitt. Borrljudet skvallradeockså om var borren befann sig. Utanförkärnan blev det skarpt och jämrande.När halva stammen var genomborradtogs borren ut och man började borra frånden andra änden, så att de båda urborr-226

ningarna kom att mötas på stammens mitt.Eftersom borrstången högst kunde vara4, 5 meter, för att vara hanterlig enligtmeddelaren, så var de längsta rör somborrades 9 meter. Urborrningens diameterblev med vattenledningsborren 1^/4tum (4,4 cm).Det borrade loppet rensades slutligenfrån spån, vilket gjordes med en lång jämten,i vars ena ände linnetrasor var fastbundnamed hamptåg. Tenen fördes in vid"lilländan" och de kvarvarande spånensköts ut vid "storändan".Under 10 timmars arbetsdag hann manborra 60 meter. Helmer Andersson räknarmed att 8 timmar var effektiv borrtid, restenåtgick till att lyfta tallarna på och avbockarna, justera redskap m. m. Arbetsdagenbörjade klockan sju på morgonen ochslutade fem på eftermiddagen.Borrningen försiggick hela tiden ute.Arbetet var tungt och allmänt ansett somett "oxgöra".De färdiga rören förvarades till höstendå nedläggningsarbetet tog vid. Under förvaringstidenvar loppet igenproppat i bådaändarna med borrspån. Rör som man inteförfor så med angreps av skadeinsekteroch blev obrukbara. Rörändarna var ocksåtäckta med granris, som vattensköljdes dåoch då, för att de skulle hålla sig fuktiga,vilket var mycket viktigt för att rör skarvarnavid nedläggningen skulle bli täta.Borrspånen torkades och användessom tändämne och var som sådant mycketbättre än björknäver.Västerbottens museum har 1967 produceraten film "Trävattenledning" därbröderna Helmer och Konrad Anderssonvisar hur man tillverkar ledningaroch pump. Filmen är inspelad i Rödålundav Rickard Tegström och den harvisats i TV våren 1976.TV-versionen finns att se i museetsbas ut ställningar.227

fallhöjd och avvägning;Innan borrvirket höggs hade man sett ut vattentäkten, mätt upp den tilltänktaledningens längd och avvägt fallhöjden.Vattentäkten, vanligen en källa, valdes så att fallhöjden blev tillräckligtstor för att kunna ge ledningen självtryck. För att vara riktigt säkerpå att få det "tog man till extra fallhöjd". Trycket reducerades nämligenavsevärt av friktion i rör och vinklar. Den sammanlagda friktionen ifem vinklar var likvärdigt med en meters fallhöjd. För att erhålla självtrycki en 1000 meters lång ledning fordrades minst 5 meters fallhöjd,varav 1-2 meter gick bort i friktion.Fallhöjden avvägdes med en lodbräda, "lobria", innan moderna instrumentsom vattenpass och avläsningskikare kom i bruk. Helmer Anderssonvill minnas att han såg den sista lodbrädan 1917. Vid denna tidbörjade vattenpassen komma i mer allmänt bruk, säger han vidare,fast redan 1907 hade en och annan råd med ett.Vid avvägningen, som började vid källan, placerades lodbrädan på enplankbit som låg på marken, "rättlista". Denna pallades upp tills denlåg vågrätt, vilket avlästes med hjälp av lodet. Från lodbrädans spetssyftade man sedan till ett träd eller en uppsatt riktpåle. På denna markeradesfixpunkten, den punkt där syftlinjen träffade riktpålen, och desshöjd över marken mättes. Lodbrädan flyttades sedan till riktpålen ochnästa punkt syftades in. Proceduren upprepades tills man nådde fram tillgården där samtliga uppmätningar summerades och man fick fallhöjden.Detta avvägning s sätt krävde goda ögon hos den som syftade. Metoden varav förståeliga skäl inte helt tillförlitlig. Helmer Andersson berättar: "förvisst hänt hä väl att vi tyckt' att fallhöjda skull' räck' för självtryck i ledninga,men när'a var klar sä had vi int'vattne utan fick del å jör en pumpå ta opp hä ve" fortsätter han " i början visst man ju int'mycket om friktionheller".11 /rrt/ttUAPflJrOi USCLt\M228

VattenledningsdragningI92I iUrsviken vidkapten Landfors'gård. Längstfram HelmerAndersson.

nedläggning av rörenNedläggningsarbetet började efter avslutadslätter och kunde pågå under hösten sålänge marken inte frös.Rören lades på 1, 5 meters djup där degick fria från frost. Den erforderliga grävningensvarade beställaren för.Första röret lades vid gården, varefterledningen muffades, skarvades, på undanför undan. Vid skarvningen sköts röretstoppända in i föregående rörs rotända. Föratt denna skulle behålla dimensionernamåste den beslås med en järnring, "järnban'".Ringen var vanligen hemsmidd.Dess innerdiameter uppmärktes på rotändanoch denna yxades av efter uppmärkningenvarpå ringen slogs på. Därefter utvidgadesrotändans lopp med utrymmarenToppändan på nästa rör fasades av medsvarven varefter röret lyftes på plats medhjälp av dragsaxar och klubbades fast meden träklubba. Samtliga rotändar vändesmot vattentäckten. Inga skarvar fick gåmot strömriktningen och öka friktionen.En avvinkling gjordes av samma anledningendast när det var absolut nödvändigt.En "krök" gjorde man genom att borraupp ett så kallat vinkelhål och i det muffain ett avsvarvat rör. Hålet borrades c:a15 cm från den järnringsbeslagna rotändan.Avslutningen mellan rörlopp och vinkelhålutvidgades med ett huggjärn, vilket gjordesför att öka vattnets framkomlighet. Rotändanshål pluggades igen.I starkt sluttande terräng var det nödvändigtmed en avkoppling för att minskatrycket, som inte fick överstiga 3 kg om— ^ f vT/-230

ledningen skulle hålla. Avkopplingsanordningenbestod av en cistern, kopplad direktpå ledningen och en regulator. Denna utgjordesav en ventil vid inströmningshåletoch en flottör, som med det stigandeoch sjunkande vattnet i cisternen stängderespektive öppnade ventilen. Ventilenstängdes när vattnet nådde en viss nivå dåtrycket blev för högt. Cisternen var rundeller fyrkantig och tillverkad av fint trävirke.Storleken mosvarade det normaladagsbehovet vatten för den som nyttjadeledningen. Som flottör användes ofta enstor kopparkittel. Anordningen var täcktoch försedd med två böjda ventilationsrörav järn.Vid bäckpassage fick man tillgripapålning, för att ledningen skulle ligga stillaunder vårflod. Det var annars risk föratt ledningen lyftes, varvid skarvarnaruckades och blev otäta.Ganska snart efter nedläggningen fickman reparera ledningen vid bäckövergångarna,varvid trärören på senare tid byttesmot järnrör, som så småningom genastvid nedläggningen kom att användas vidbäckpassager.Det sista röret på ledningen lades ikällan. Rotändan rymdes ut så mycketsom möjligt och ändhålet täcktes av enkopparsil, en plåt med ett par hundra uppstucknahål.Under en dag hann två man lägga ned200 meter ledning, vilket är omkring 20rör.Innan rörskarvarna täcktes såg mantill att ledningen fungerade. Under den tidde låg öppet skyddades de från solstrålningoch uttorkning av våt husmossa, som plockadesoch lades dit av barn. Om ledningeninte släppte fram något vatten, trots tillräckligfallhöjd och välgjorda skarvar,hade vanligen luftlås bildats i ledningenshögre delar. Där borrade man hål så luftenpressades ut av vattnet. Hålet pluggadesigen när man såg vattnet strömma iledningen.231

tappningsanordningarTill det första röret på ledningen, somlöpte in under stenfoten, muffades ett kortupprättstående rör på vilket tappningsanordningensatt. Denna utgjordes i vissafall endast av en träplugg, inskjuten i ettuppborrat hål c:a 30 cm från rörets övreända. Vanligare var dock en tappkran avträ eller mässing. Trätappkranen var tillverkadav hård kärnved, "tjärgadd" och.4•frTiIttf/nyctriv -I f IOjfJP&Phade formen av en cylinder, c:a 25 cmlång och 10 cm i diameter. Kranen var inskjuteni en urborrning c:a 30 cm nedanförrörets toppända. Hålet var just såstort att kranen gick in och kunde vridasrunt. Vattnet släpptes fram genom kranenvia två hål. Det ena konformat, borratfrån kranens kortända och avsmalnandeinåt, med spetsen utmynnande i det andrahålet, borrat vinkelrätt mot det första.Det andra hålet hade samma diameter somledningsloppet och anslöts till detta genomatt kranen vreds runt, varvid vattnetströmmade ut genom det konformade hålet.Mässingskranen kopplades till ledningengenom att dess gängade del skruvades in iröret och ledningsloppet.Mässingskranar användes redan på1880-talet, tror Helmer Andersson, mendå endast av de förmögna.232kunder och kostnaderDe träledningar som lades ned från slutetav 1890-talet och fram till omkring 1916drogs till ladugården där vattenbehovetvar störst. 1909 fanns en och annan köksledning,men det ansågs då lyxigt att ha"springen" i köket. Uttrycket " springen"kommer av springvatten och avsåg vattenledningmed självtryck från källa.Kundkretsen utgjordes nästan uteslutandeav bönder. Det var ytterst sällsynt atten arbetare drog in vatten, utan han nöjdesig med en pump i gårdsbrunnen.Det var både enskilda bönder och helabyalag som lät lägga ned ledningar. Deförstnämndas ledningar var av ekonomiskaskäl inte så långa. En bonde med 3 till 4kor samt några ungdjur kunde lägga ned en500 meter lång ledning, men blev denlängre så hade han inte råd.De samägda byledningarna var ofta fleratusen meter. Den längsta som HelmerAndersson lagt var 4000 meter. Dessa byledningardrogs rakt genom byn och frånen huvudledning utgick servicer, fördelningsledningar, till de olika fastigheterna.Beslut om en byledning föregicks av enbyastämma. Man kan förmoda att initiativtagarenvar en av de förmögnare böndernai byn, som hade många djur och stort behovav vatten. Så var fallet när 13 byamän iRöbäck, strax utanför Umeå, beslöt sigför att lägga ned en träledning 1910. Varjedelägare bekostade då en del av ledningen,som stod i proportion till den egna besättningen.Hela ledningen delades in i lotter.Det antal var och en skulle betala beräknadesefter antalet storboskap (häst, ko)som de hade. En lott motsvarade tre storboskap.Initiativtagaren svarade då förinte mindre än 6 lotter medan de övrigavar goda för 1 till 2.

Innan arbetet påbörjades gjorde man uppom priset och betalningen var vanligenkontant. Arbetsbyte förekom grannar emellan.En dags borrning motsvarade exempelvisen dags dikning eller timmerhuggning,men, säger Helmer Andersson,"om hä var nånting ve däm" så fick hantvå dagars arbete. ( Däm=de=kunderna. )Priset beräknades per meter och innefattadeborrning och nedläggning. Nedanståendetabell, baserad på Helmer Anderssonsuppgifter, visar arbetskostnaden permeter och motsvarande timlön, priser påvirke och järnringar. Som jämförelse haräven några prisuppgifter på järnrör medtagits.Tabellen bör ses mot bakgrunden avförsta världskriget och konjunkturförändringarnai samband därmed.I909 beräknades mat och logi till 50öre/dag.Den lejda "hjälpen" hade en timlön somvar 15 öre mindre än Helmer Anderssons.Några uppgifter om grävningskostnaderhar inte erhållits, men 1916 var HelmerAndersson med vid ett "vattenledningsföretag",som fadern hade åt Rödålunds by.Ackordet var då 65 öre/meter och innefattadeborrning, grävning, nedläggningoch igenfyllning. Ledningens längd var2260 meter.Under ett år borrade och lade man ned3-8 ledningar till en sammanlagd längdav c:a 2000 meter.Tillgången på arbete växlade. Från 1909till I92I var den god, men sjönk underefterkrigsåren, då endast "små företag"utfördes. Mot slutet av 1920-talet var dettämligen gott om arbete. Under depressionsårenvar arbetstillfällena få. Efterfrågan påträledningar sjönk sedan med undantag fören tillfällig uppgång under andra världskriget.De första järnrören kom Helmer Anderssoni kontakt med 1910. Dessa var avutländskt fabrikat. Rören fick endast enbegränsad användning, då de var av dåligkvalitet och dessutom dyra. Först på 1930-talet började han använda sig av järnröri någon större utsträckning, då det fannsrör av svensk tillverkning. Användningenvar begränsad till vissa delar av ledningensom vinklar, bäckpassager ochreparationer. Rör i mangårdsbyggnadenvar alltid av järn.Det finns fortfarande trävattenledningar ibruk bl. a. i Helmer Anderssons hembyRödålund där ledningen lades ned 1916.1909 1915 1919-20 1912-24 1930-31 1935Borrn. och nedläggning/m40 öre 25 öre 60 öre _ 30 öre 30 öreTiml ön 25 öre +mat, logi28-30 öre 150 öre 40 öre 65 öre 65 öreVirke spris/m 9-10 öre 12 öre 1 5 öre - 22 öre -Järnring. /st1 5 öre(1910)25 öre 40 .öre - 25 öre -Järnrör/m 3,60 kr - 2 kr - 1,10 kr -233

träpumpPumparna kunde ibland anslutas till trä-vattenledningar men i allmänhet satt de di-rekt i en brunn.Helmer Andersson byggde också träpumparav sug och lyft-typ med enkla läderventilerpå "lillklabben" och kolven.hcvmi-Teckningen föreställer den pumpsom Helmer Andersson byggdeunder filminspelningen 1967. Denfinns nu i Västerbottens museum.fawmtfy mut- irfrfUlbfrfUtl ItpvuCvLl/tMÅA/, "L^Cdor^kuC trčLtoUrtSI/M"t'/UlhUJrbe^v'1 Irfvttnc^JHjJ234

235

jag är född inom umeå landsJag är född inom Umeå lands i den lilla bynRödåliden, den 1 november 1893. Vi var enstor arbetarfamilj. Den yngste var född på1904 och då var vi 12 syskon. Men det dogju någon då och då, tre av dem dog, meneljest så hade vi god hälsa och det tordeväl bero på att det var halvdåligt om mat.Min far hade så att säga två yrken, han varVindelå-flottare om vårarna och hade trärörsarbetepå eftersommaren. Det räckteibland långt in på vintern.Den fjärde halvterminen i skolan salärarinnan att jag var nog lärd: jag kundebåde Luthers lilla katekes som ett rinnan-236

de vatten och de fyra räknesätten, och dåbehövdes det inte mer. Då var det bara attta på lära sig något nyttigt. Jag fick förstasommartjänsten 1904, då var jag lilldräng.Arbetsplatsen var 5 mil bort, men det ansågsingen fara att gå 5 mil, fast jag fickinte ha skor på fötterna. När jag for därifrånom hösten då åkte jag tåg första gångenfrån Umeå uppåt Tvärålund - biljettenkostade bara 75 öre och jag tyckte det varnågot obegripligt. Jag hade ytterligare 6kronor kvar i kontanter då jag steg på tågetoch var väldigt förmögen ! Sedan hadejag årstjänster. 1908 hade jag gjort ackordpå 100 kronor, ett par skor, ett par byxor,en blus och en ylleskjorta. Det var storslaget,då var man full husbonndräng.I9O9 på hösten började jag följa minfar i trärörsarbete och det gick väldigt bra.Det var spännande, man fick vara på fleraställen. Han va väldigt noggrann och hadeen massa arbete. Men så kom första världskrigetoch då stannade det ju av. Men påI9I 8 var det akutellt igen med trärörsarbeteoch då arbetade jag både i Skelleftetraktenoch inom Bjurholm.För far hade det börjat så här med vattenledningarna.Han hade kommit i kontaktmed en som hette Andersson från Ragundaoch kallades "Börrargubben". 1896 var hanhantlangare åt honom då han drog vattenledningari Ytterrödå. Av honom lärde hansig och här i trakten var vi de enda som arbetademed det där. Det kunde vara upp tillfyra av oss bröder och ytterligare någonkompis som for iväg - det blev på så visrätt så många som fick arbete. Och på endel ställen var det grävning, ett ackord varpå 4. 200 längdmeter. Hur hårt det än var,så var det bara att korpa och spetta ochdet var väldigt bra för man vart armstark.Om du inte var mästare att borra 9 metertall så att du kunde garantera för den,då var det genast sämre med reklam. Menman måste ge riktigt besked om hur virketskulle huggas och vilken tid på året - förom man högg vattenledningsvirket ja, låtmig säga i maj så skulle det bara hålla entredjedel jämfört med om man hugger deti mitten av november. Det är en himmelsvidskillnad. Det där måste man tala om dåman kom till en by, där det var en 10-12stycken som skulle ha vatten. Och man kändesig ju nästan blyg den tiden. Men manvart modigare, den där självtilliten är oerhörtvärdefull.Jag gifte mig på hösten 21. (Med bonddotternElsa, från Rödålund där de bosatte sig.)Vi kunde då föda tre kor. Första vintern hadevi hyrt in de där korna i granngården.Men den vintern högg och sågade jag virkeoch på vintern 22 satte vi upp lagårn. Detvar inte fullt 7 tunnland öppen åker ochförsta sommaren fick vi 28 hässjor foder,så det var inte så stort förråd att ta bortur.Vi fick vara väldigt försiktiga. Men Elsavar väldigt duktig: Jag hade ju ingen erfarenhetav ladugårdsskötsel, men då vargumman specialist. Och hon har underrättatmig, så nu går det väldigt bra ( för migatt sköta ladugården ensam). Vi odla ochhon brände ris tills vi hade 7 hektar, mendå gjorde jag en ed på att hon inte skullebehöva bränna mer kvist. Jag kallade det"kvisteden" och den har jag hållit. Men jagskall säga, att odla 12-13 hektar, ta det urvildmarken, det är lite arbetsamt.Men det må jag säga, det är trevligtatt ha det här, trävattenledningstillverkningen,i bakfickan än i dag. Nu har jagju möjlighet att ta en gammal A-Ford ellerepatraktor och slänga på verktygen och såsticker jag iväg. Men inte blir det att arbetaså mycket, det blir mest att prata.Men hur jag har hållit på, så har jag ändålagat där det varit fel, inte tu tal om det.Här i Rödålund ligger det kvar 900meter trävattenledning som lades ner 1916.• Helmer Andersson Rödålund.Utskrift efter bandinspelning våren 1976.237

uksdisponentens barn •1909 kom familjen Grapengiesser till Robertsfors bruk från Husum och tog herrgårdeni besittning. Disponent Sten Grapengiesser (f. 1868 d. 1955) hans hustru Hanna(f. 1872?) och de tre döttrarna Maj (f. 1902), Elsa (f. 1903) och Ingeborg (f. 1905) komatt stanna i Robertsfors fram till 1925 då familjen flyttade till Stockholm.Från Robertsfors-tiden finns ett ovanligt intressant familjealbum bevarat, somspeglar barnens uppväxtmiljö i ett för sin tid bekymmersfritt, muntert och mänskligthem, där barnen dock efter tidens sed i många avseenden var strängt hållna och tvungnaatt hålla ett visst avstånd mot samhället i övrigt.Sten Grapengiesser har själv tagit de flesta bilderna. Han hade troligen redan i tidigålder fått lära sig fotografera av sin far, som var häradshövding i Jönköping. Hanvar mycket händig, hade som barn gått i snickarlära, lärt sig svarva och gjorde möblertill det egna hemmet. Han målade och skrev dikter, men framförallt var han oerhörtintresserad av botanik. När han promenerade till fabriken, brukade han gå i diket,peta med käppen bland stenarna och studera växt- och djurlivet. Han tog familjenmed på otaliga utflykter. Tillsammans med framför allt äldsta dottern, Maj, utforskadehan sydvästra delen av Skuleberget. De gjorde också tillsammans vandringar ilappmarken för att undersöka floran. Under åren i Stockholm ordnade han upp Riksmuseetssalixsamling. För sina publikationer och insatser inom botaniken fick hanLinnés stora guldmedalj.Sten Grapengiesser var - trots sitt respektingivande yttre - mycket barnkär, hansgenomträngande blå ögon hade alltid en humoristisk glimt. Han lekte mycket med barnen,tillbringade mycket ledig tid med dem på utflykter och lät dem rasa fritt både uteoch inne.På bilderna kan man se att alla badar med största förtjusning. En lekkamrat tillflickorna säger, att det var karaktäristiskt för familjen att så fort de såg en vattenpöl,så hoppade de i. Ibland badade de redan på midsommarafton.Barnen lekte mycket med " statarbarnen" och andra barn på bruket. Flickorna undervisadesav guvernanter i hemmet. 1920-21 hade de en informator, som hette Törnblom.De åren deltog också en kamrat till Ingeborg,Ingrid "Westerlund, i undervisningen.En del av skolarbetet på hösten och vintern ägnades åt teater. Kulisserna måladesav Sten Grapengiesser, regissör var småskollärarinnan Gurli Westerlund (dotter tillfolkskolläraren Albert Westerlund i Robertsfors skola). Pjäserna hämtades ur barnbiblioteketSaga eller ur tidningar. Ofta deltog flera barn på bruket och man hade förfärligtroligt. Pjäserna framfördes i hemmet för särskilt inbjudna. Gurli Westerlundsatte också upp små teaterföreställningar med barnen i folkskolan, där man kunde samla30-40 åskådare och tog 10 öre i inträde.Årets stora familjefest var jul- och nyårshelgerna. De många bilderna från åren iRobertsfors visar dignande bord. Julgranen skulle vara vacker och alla var med ochhämtade den i skogen. På nyårsnatten stöpte man bly för att se in i framtiden.238

lAkftjkidirr'fuÄT*/ •a 7 - t (f-i-^ji^n--vV 7Jul 7WU^ VcfarJ &f£np - jtirpa, fü^sj^rurslirtO-

••••»•I""'s

Jnt]i/\v:j rc/v Ti4j£c-J^PrnJkHttns-i 7'ii/; /t,' Sf

Ja. ftrrjfci ^itfm/n^i,vwÅl Ån n.J.'SfPvVwt nafe&tr7 i n KtyMji t >: t j fh J 'ni

Föret var tungt. Den nyfallna snön var somaska under skidorna. Schaktmästare ErollWikström hade nyss varit hos arbetschefenG. A. Wästfelt i Vilhelmina och fått höraatt Järnvägsstyrelsen den 15 februarihade beslutat, att bron över Lillån och bispåretfrån inlandsbanan till båtbryggan påStorholmen skulle utföras som valvbro avgranit. Nu hade alltså det efterlängtade beskedetkommit.Eroll åkte skidspåret som slingrade sigutmed första delen av inlandsbanebyggetVilhelmina-Stensele. Vid Sågån skulle han246vika av västerut mot Storholmen. Ett avstenarbetarlagen var sysselsatt med att taut sten till landfästena för bron över Lillån.Men nu var det inte bara fråga om stentill landfästen och vingmurar. Beslutet attgöra en valvbro av sten betydde kraftig ökningav arbetsstyrkan. Den redan uttagnastenen var bara en mindre del av det totalabehovet. Eroll såg redan för sin inresyn den vackra skapelse som säkert innanjulen 1918 skulle stå färdig över ån.Den ljusa årstiden började återvända.

Nu var det dagsljus nästan hela arbetsdagen.Den dystra midvintern skulle snartvara tillända. Att gå mot ljus och vår kändesskönt för den som för det mesta hadesitt jobb under bar himmel.De sköna tankarna fick ett brått slut!Hörde jag rätt tänkte Eroll. För att hörabättre, sköt han upp krimmermö s san entum högre i pannan.Så kom ytterligare ettrop. "Häär ska tändas". Det var inte någonobekant varning han hörde. Intill skidspåretstod några kraftiga granar som nogkunde ge bra skydd för stensplitter. Erollsteg av skidorna och bröt av några storakvistar. Öppningen i grenverket blev lämpligtstort så att en karl fick plats intillstammen."Täänt va're häär". I väntan på sprängsaivankom han plötsligt att tänka på skyttegravskrigeti Frankrike. Han hade nyssläst en berättelse om helvetet därnere.Där fanns det nog inte några kåddoftandegranar att luta huvudet emot. Och inte någotintressant stenarbete heller.Visst fanns besvärligheter av mångaslag, brödkort, påbrödskort, grynkort, sockerkort-ibland hade nog många människorganska mager kost på matbordet också.Men livet hade även sina ljusa sidor. Lagetvid Lillån skulle nog hinna med grundläggningenför landfästen och pelare ochbygga sej ovanför vårfloden.Pang, pang, pang. Skotten ekade mellanbergen. Efter en liten stund hördes detvanliga ropet "Kom igen". Vilan kändesskön, men Eroll ville åka vidare. Han varangelägen att så snart som möjligt överbringadet glada budskapet om bron till lagetvid Lillån. Efter ytterligare en halvtimmesåkning var han framme vid broläget.En flammande eld sprakade vid redskapsskjulet.Den stora kaffepannan stodpå en pannfot intill elden. Det ångande innehålletlyfte kaffepannlocket i små nickanderörelser. Eroll kände doften och sågbegärligt på getosten som låg på en stockändatill elden. Skidåkningen hade gjorthonom både hungrig och törstig.Gubben vid elden hade redan skivat i sinstora kaffekopp och skulle nu hälla hett kaffepå osten. Eroll visste av erfarenhet attdet gick lätt att dricka svartkaffe utan sockerom man hade ost som tilltugg. "Minsockerranson är slut" sa gubben, som omhan läst Erolls tankar."Kaffet ä klart" hojtade gubben och hanropade inte förgäves. Stensättar, släggor,mejslar och hammare lämnades i en hast.Gubbarna i laget var tydligen angelägna attkomma och njuta kaffetåren."Nå, har du fått nåt besked"? Gubbarnatittade förväntansfullt på Eroll."Jo, nu är saken klar, det blir en stenbro"."Ja, va de inte dä,ja kunde ge mej sjuttonpå, att Wästfelt skulle få sin vilja igenom.Lagbasen visade hela tandraden i ettbelåtet leende."Dä va de bästa jag har hört på länge.Nu ska kaffet smaka bra, gubbar".Samtalet kring kaffeelden blev muntert.Eroll återgav ur minnet de meningar urjärnvägsstyrelsens besked som han lästhos arbetschefen i Vilhelmina."Det blir en valvbro av granit utförd itre spann om vardera 9, 5 meters fri spännvidd.Skifthöjden på stenen ska vara 60 centimeter.Här finns ju gott om lämplig granitoch duktiga stenhuggare".Eroll såg att lagbasen kände sig smickrad."Jo, det är inte första brobygget jagska vara med om. Värre ställe än det härhar jag sett. Men att innan vårfloden hinnagöra grundläggningen för landfästen ochbropelare blir nog jobbigt. Jag gissar attdet blir svårt att ta sej igenom stenskravletför att nå fast botten. Hoppas vi fårspånten så tät som möjligt, annars blir detbesvärlig pumpning".Pratet kring arbetet sköljdes ned medkaffet. Det bestod till viss del av kaffesurrogat,som mestadels gjorts av rostad247

landning av korn, rödbetor och cikoria.Eroll talade om att Järnvägsstyrelsenutfärdat nya bestämmelser för brobyggnaderav sten. "Dom gäller inte bara för denhär bron utan också för bron över Solnån iHärjedalen och för den stora stenbron överPakkojokk på inlandsbanans norra distrikt.Solnåbron byggs i ett spann med 15 metersspännvidd och den andra i ett spann med20 meters spännvidd. Den här bron blir inteliten den heller. Hela längden blir 36meter".Stenarbetena på bron över Lillån slutfördesunder oktober 1918, "spanskhösten"kallad. Första dödsfallet i spanska sjukani Vilhelmina lär ha inträffat den 20 augusti.Under 1918 avled totalt 262 personer i Vilhelminasocken varav 100 av "spanskan".Dödligheten i epidemin var alltså stor. Detvar under mycket dystra förhållanden sombrobygget färdigställdes. Ofta sågs tystahästskjutsar med likkistor på landsvägen.Bjällerkransen och hästklockan hade manlämnat hemma.Tågtrafiken på bispåret blev kortvarig.Samtrafiken med passagerarbåten på Malgomajupphörde redan Mikaelilördagen den29 september 1928. Beslut om banans nedläggningfattades av 1933 års riksdag. Biltrafikenmellan Vilhelmina och båtbrygganpå Storholmen hade tagit över.Ett kvarts sekel hade förrunnit. Tågenpå inlandsbanan hade rullat en längre tid.Vi satt och samtalade, Eroll och jag. Hanvar vägmästare i Storuman nu. Minnenfrån länge sedan flydda dagar trängde sejpå. Eroll berättade om händelser från desvåra åren under första världskriget, närhan var anställd hos SJB. Jag hörde påmed största intresse. Detaljerna var förmej nya, men stommen kände jag igen.Många av gubbarna det rörde sig om,Fröjd, Rydén, Mas-Kalle eller befälet, -Wästfelt, Bergö och Engvall - hade jagsjälv ofta sett i full verksamhet. Och arbetsplatsen,järnvägslinjen, hade för enung pojke som jag sommartid varit ett eldorado.248"Vägporten under inlandsbanan vid Sågån1917 var ett besvärligt jobb" fortsatteEroll. "Vid grundläggningen kom vi ned pårena rama kallkällan. Det blev inte riktigtbra under södra vingmuren, såg jag efteråt.Tjälen lyfter i murverket".Många av vägportarna har på senare tidinte motsvarat nuvarande krav på tillräcklighöjd och bredd. De har därför skattatåt förgängelsen. Vägporten som Eroll varmed att bygga ersattes 1963 av en betongbromed betydligt större spännvidd än dengamla stenporten.Anledningen till att man i stor utsträckninganvände granit som byggnadsmaterialtill trummor och broar under första världskrigetär lätt att finna. Ofta fanns lämpligsten i närheten av byggnadsplatsen. Genomsin fasthet och sina goda klyvningsegenskaperlämpar sig graniten väl till byggnadssten.Priset på stål steg mycket kraftigt åren1915-1920. I brolägen där man relativtlätt kunde nå berggrund blev kostnadsjämförelseni vissa fall till stenbrons fördel.Den framtida underhållskostnaden för enstenbro beräknades också vara mycket lågi jämförelse med bro av annat material.Detta gjorde att ett ganska stort antal brobyggnaderav sten uppförde s. Men det fordradesstor yrkesskicklighet vid arbetetsutförande. Bron över Lillån är ett av dessaäreminnen över den kanske för lång tidframåt avsomnade stenhuggarkonsten.Vägporten underInlandsbanan vidLövliden.

^kuic^tMuIA^kidujul i Västerbottens museumSe vattnet strömma i älvmodellen - i VÄSTERBOTTNISK KULTURHISTORIA 2 -basutställningen om staden, jordbruket och industrin,hör knölvalens egendomliga läte - i ÖRAT, Riksmuseets vandringsutställningom hörsel och balans,följ konstnären Ingvar Hällgren under 35 år - i en ÅTERBLICK 1941 • 1976,landskap, porträtt och figurmålningar från Västerbotten, Frankrike och andraländer.Museet har öppet klockan 12 - 16, 25 - 30 december och 1-9 januari.Stängt 23 december, julafton samt nyårsafton.jul i Skellefteå museumMuseet har öppet kl. 13 - 16 alla dagar - utom julafton, juldagen, nyårsaftonoch nyårsdagen.Olika julseder tar museet upp i en liten utställning med bl. a. äldre juldekorationer.innehåll •HUS MED HISTORIA I SKELLEFTEÅ 185Lars LundmarkSTRÖMSÖR 190KRING VÄSTRA STORGATAN OCH 195STADSPARKENVÄSTER OM LASARETTET 210NÅGRA BILDER FRÄN GAMLA 216SKELLEFTEÅHUR MAN GÖR EN TRÄVATTEN- 222LEDNINGCatarina JärlgrenTRÄPUMP 234JAG ÄR FÖDD INOM UMEÅ LANDS 236Helmer AnderssonBRUKSDISPONENTENS BARN 238Ur ett fotoalbumBROBYGGET ÖVER LILLÅN 246Henning Lundberg

aksidan •Västerbotten •Utges av Västerbottens läns hembygdsföreningUtkommer med 3 häften (varav 2 dubbla) 1976.Prenumeration: årets häften 30:-häften i en bok 3 5:-häften + bok 45: -Häftesrekvisitioner och pren. Pg 6 26 22 - 6Redigeras av tjänstemännen vid Västerbottensmuseum och Skellefteå museum.Huvudred, ochansv.utg. : Per-Uno ÅgrenGrafisk form: Göran CarlssonRedaktionens ad re s s: Väste rb. mus. 902 44 UmeåOffsettryck: UTAB.Umeå 1976.ISSN 0346-4938.