nr 3/2007 - Logosmappen

egentligen räknade med. Han saderent ut till sina övriga söner att hanhade bara Benjamin kvar och att utanhonom skulle han bli barnlös (1 Mos.43:14).Jakobs livssorg, förlusten av Josef,skulle därför komma att tillspetsasi oron över att tvingas mista ävenBenjamin när denne under den svårahungersnöden var tvungen att sändassom ett slags lösen till Egypten (1Mos. 42–43). Därför skulle Benjaminkomma att bli hans smärteson.På samma gång blev ändå Benjaminden nyckelperson, som ledde tillupptäckten att Josef levde. Följdenblev sedan försoning mellan Josefoch bröderna och allas räddning undanhungersdöden – i den meningenblev Benjamin verkligen lyckosonen.Men för det andra – och framförallt – är namngivningen, både Rakelsoch Jakobs, profetisk i en meningsom syftar mycket längre framåt. Engång skulle nämligen här i traktenkring Betlehem födas en Son, sommer än någon annan skulle göra skälför namnet ”min smärtas son”. DenneSon kallas hos profeten Jesaja ”ensmärtornas man” (Jes. 53:3).Men inte bara Rakels son, utanäven hon själv får förebilda Jesus,eftersom hon dör då hon föder sittbarn. Så heter det ju också om Jesus:”När du gör Hans liv till ett skuldoffer,får Han se avkomlingar.” (Jes. 53:10, jfräven Joh. 12:24, Rom. 3:23–25, Ef. 1:7,Hebr. 9:12).Jesus är samtidigt genom sitt svårafrälsningsverk vår saliggörare,en verklig ”lyckoson”. Han sitterdessutom efter sin uppståndelse påGuds högra sida eller, som det i äldresvenska heter, på Guds högra hand(Ben-Jamin = den högra handensson). Utan att ana det har både Rakeloch Jakob genom namngivningen avsin son profeterat om vår Frälsare.Även ortnamnen anspelar på detkommande Frälsarbarnet. Betlehembetyder ”brödhus” och Efrata betyder”fruktbar”. I Betlehem Efrataskulle Han födas som är livets bröd16Vi är övertygade om atten har dött i allas ställe,och därför har alla dött.(Joh. 6:35) och den ende som kan lovade sina att de, om de förblir i Honom,skall bära rik frukt (Joh. 15:5).SmärtesonenJesus säger: ”Jag Är” – och soldaterna faller till marken.Jesus Kristus är Guds Son och samtidigtkvinnans Avkomma som påett smärtsamt sätt krossade djävulenoch hela hans välde. Han förnedradesig till det yttersta, döden på korset(Fil. 2:8), för att frälsa oss. Guds Son,Frälsarbarnet, föddes till jorden av enenda anledning. Han föddes för attdö – inte vilken död som helst utanallas vår död. Han är vår ställföreträdaresom dött i allas vårt ställe.Därför heter det så märkligt i Jes.53:9 om Jesu viloplats där han låg iden välbärgade Josef av Arimateasgrav: ”Hos en rik var Han i sina dödar(pluralis!).” Så kan vi naturligtvis intesäga utan tvingas skriva ”i sin död”.Men här kommer i den hebreiskagrundtexten den stora, den eviga sanningenfram, ”att en dött för alla ochalla i en” (Lova Herren 240:6) ellersom Paulus uttrycker det: ”Vi är övertygadeom att en har dött i allas ställe,och därför har alla dött.” (2 Kor. 5:14)När Jesus frälste oss var det ettmycket svårt kroppslidande Hanhade att utstå. Att torteras och spikasfast på ett kors är en av de mest utstuderademetoderna för att plågsamtoch utdraget ta livet av en människa.Profeten Jesaja hade sett detta redansju århundraden tidigare (Jes.53:8):Genom våld och dom blev Han borttagen.Vem i Hans släkte besinnar attnär Han rycktes bort från de levandesland, blev Han plågad på grund avmitt folks överträdelse?Korsfästelsen innebar även att Jesus,där Han hängde fastspikad medsina blödande hälar, på ett mer bokstavligtsätt än någon kunnat ana,besannade vad Gud sagt i det förstalöftet om frälsning (1 Mos. 3:15).Men vår Frälsares kroppslidandevar inte allt, inte ens det huvudsakligai Hans pina. Det verkliga lidandetbestod i något annat och mycketvärre. Detta andra och värre varanledningen till Hans svåra stund iGetsemane. Sorg och ängslan fylldeHonom. Hans själ var bedrövad tilldöds. Han bad sin Fader i Himmelen,att om det var möjligt, så ville Hanslippa de lidanden som väntade. Hanvar rädd. Ohyggligt rädd. Han kallsvettadespärlor såsom blodsdroppardå Han tänkte på det som låg framförHonom (Luk. 22:44).Vår syndaskuld, som Jesus kommitför att betala och lyfta av, varverkligen tung. Den tryckte oss nedi helvetet oavsett om vi nu var medvetnaom det eller inte. Synd motden oändlige Guden är nämligenoändligt allvarligt och förtjänar ettoändligt straff. Därför var den somskulle frälsa oss tvungen att själv lidaLogos 3/2007