nr 3/2007 - Logosmappen

Av Lars BorgströmSmärtesonen och”Men du, Betlehem Efrata,som är så liten bland Judatusenden, från dig skalldet åt mig komma en somskall härska i Israel. Hansursprung är före tiden, frånevighetens dagar.”(Mika 5:2)Så profeterade Mika på 700-taletf.Kr. Den lilla oansenliga stadenBetlehem skulle bli skådeplatsenför någonting alldeles häpnadsväckande,något som helt saknar motstyckei världshistorien. Där skulle enkvinna föda en som har sitt ursprungföre tiden, alltså en evig person (Mika5:2–3).Eftersom endast Gud är evig förstårvi att hennes son skulle vara detmärkliga barn som Mikas samtidaprofetkollega Jesaja sagt skulle heta”Under, Rådgivare, MÄKTIG GUD,Evig Fader, Fridsfurste” (Jes. 9:6). Hanskulle vara både Guds Son och samtidigtvara född av en kvinna, d.v.s. enMänniskoson.I Betlehem skulle alltså det barn födassom skulle vända det nattsvartamörkret i ljus (Jes. 9:2). Ja, Han skullesjälv vara hela världens ljus och gelivets ljus åt dem som följer Honom(Joh. 8:12). Men inte bara det; Hanskulle t.o.m. vara ett ljus som lyserinuti de troendes hjärtan (2 Kor. 4:6,2 Petr. 1:19).Om detta barn, denna kvinnansAvkomma, hade HERREN Gud redanpå syndafallets dag sagt att Hanskulle komma att krossa ormens huvud,d.v.s. mörkrets furstes makt.Men frälsningen skulle inte bli lättvunnen.Den skulle frambringas genomlidande eftersom det var sagt attkvinnans Avkomma skulle bli huggeni hälen (1 Mos. 3:15). Han skullebli en smärtornas man (Jes. 53:3).Länge hade de troende väntat ochhoppats på infriandet av löftet. Redannär Eva födde Kain trodde honnog att denne hennes förstfödde varden utlovade, då hon sade: ”Jag harfått en man från HERREN” (1 Mos.4:1) eller i annan översättning: ”nämligenHERRENS man”, d.v.s. den14”Blodet skall för er vara ett tecken på de hus där ni är, ty när jag ser blodetskall jag gå förbi er.”utlovade ormförtramparen. Men såhon bedrog sig! Hennes son var inteFrälsaren, utan blev istället den förstemördaren, då han dödade sin egenbroder (1 Mos. 4:8).Det tålmodiga bidandet, väntandetpå Guds infriande av frälsningens löfte,skulle fortgå många och långa seklerinnan det mötte sin uppfyllelse ibarnets ankomst (advent) i Betlehem.Hur stor var sedan inte glädjen närden välsignade Avkomman föddes!Den gudfruktige Simeon, en av destilla i landet som väntade på Israelströst, prisade Gud när han väl fick tabarnet i sina armar (Luk. 2:29-32):Herre, nu låter du din tjänare slutasina dagar i frid, så som du har lovat.Ty mina ögon har sett din frälsning,som du berett att skådas av alla folk,ett ljus som skall uppenbaras för hedningarnaoch en härlighet för ditt folkIsrael.Ännu har vi inte nämnt Löftesbarnetsnamn. För de allra flesta avdenna jultidnings läsare är barnet redanbekant, men för säkerhets skullciterar vi några ord av Martin Luther:”Frågar du vad namn Han bär? JesusKrist det är. Han är den Herren Gud,som, klädd i segerskrud, sin tron för evigtgrundat.” (Lova Herren 405:2)Det förebådande iGamla testamentetUnder denna långa väntan, från detförsta löftet på syndafallets dag tilldess uppfyllelse vid tidens fullbordan,hade olika profeter, bl.a. Mikaoch Jesaja, framträtt och på GudsLogos 3/2007