I statens tjänst - Krus

E N S T U D I E O M S T AT S TJ Ä N S T E M A N N A R O L L E Ntat innebär en rätt för statstjänstemannen att fritt meddela uppgifter för offentligpublicering i grundlagsskyddat medium. Det meddelarskyddet finns inte för denprivat anställda tjänstemannen. Ett annat exempel är lagen om offentlig anställnings(LOA:s) reglering av offentliganställdas bisysslor. Frågan är om inte behovet av attstärka kunskaperna om de grundläggande värdena i staten sträcker sig längre änvad regeringen kanske har tänkt sig. Med allt fler privata utförare av offentliga tjänsterär det inte ett orimligt förslag att kunskapen om offentligt etos också bör stärkasutanför gruppen av statligt anställda. Sedan är det förstås en mer komplicerad frågaom och i så fall hur den rättsliga regleringen av statstjänstemannarollen i ökadutsträckning bör gälla också för den ”privata” statstjänstemannen.Så här långt har diskussionen om det som här benämns privatiseringen av statstjänstemannarollentagit sin utgångspunkt i att privata utförare, konsulter eller andra,allt oftare utför tjänster som tidigare var reserverade för statligt eller kommunaltanställda. Det finns emellertid också ett annat perspektiv på detta. Utvecklingenhar under decennier gått i riktning mot att det specifika med att vara anställd istaten har försvunnit. Regleringen har förändrats och arbetsgivarpolitiken delegerats.Formellt är det i dag inte mycket som skiljer en statstjänsteman från dennesprivatanställda kollega. I mångt och mycket har den här utvecklingen varit positiv.När det gäller de gemensamma värderingar som utgör grunden i statstjänstemannarollenfinns det emellertid anledning att vara mer bekymrad. Det sammanhållandekittet i statstjänstemannarollen har otvivelaktigt försvagats. Den delegerade arbetsgivarpolitikenhar gjort det möjligt för myndigheterna att anpassa arbetsgivarpolitikentill den egna myndighetens behov och har därmed bidragit till en mer flexibeloch effektiv statsförvaltning. Baksidan av delegeringen är att statstjänstemannarollensgemensamma kärna har eroderats. Krus uppdrag att arbeta för att stärka ett offentligtetos i staten är ett exempel på att regeringen är medveten om utvecklingen.Kompetenssatsningarna, som den som Krus nu håller i, är ett sätt att försöka stärkaden gemensamma värdegrunden. Ett annat tillvägagångssätt vore att gå direkt påhuvudkällan till ”problemet” – den delegerade arbetsgivarpolitiken. Delegeringenhar som nämnts i huvudsak varit av godo, men det hindrar inte att man skulle kunnaöverväga om det finns delar inom arbetsgivarpolitiken som kunde vara betjänta aven större enhetlighet. Om regeringen så önskar skulle det t.ex. kunna ställas krav påatt viss grundläggande kompetens om statstjänstemannarollen ska vara gemensamför hela statsförvaltningen.Arbetsgivarpolitiken har delegerats generellt. I detta liknar den resultatstyrningsmodellen,vilken har applicerats på samma sätt över hela statsförvaltningen, oavsettmyndighetens storlek eller verksamhet. Det är möjligt att tänka sig en mer verksamhetsanpassaddelegering av arbetsgivarpolitiken. Det mest unika och särskiljandeför statstjänstemannarollen är rätten till myndighetsutövning. Här finns en kärna7 3