På Långanäs lärde sig Robyn prata istället för att slåss - Statens ...

SiS/avskiljningPå Långanäs lärdesig Robyn prataistället för att slåssRobyn är en tjej med tufft utseende. Hon sätter signer med gitarren och börjar sjunga sina egna låtar.Det är på Långanäs som hon har lärt sig att spela gitarr.Idag är det annorlunda på Långasjönäs jämförtmed1990 då de fick stark kritik.text: Maria Korpskog foto: Anna HållamsDet började med bråk hemmaoch rymningar. Hon kundeinte bo kvar hemma. Robynär 18 år idag. Hon har varit omhändertagenpå ett tiotal olika institutionersedan hon var 14. På Långanäs har honvarit i snart två år. Och om några månaderska hon flytta till en egen lägenhet.När jag frågar om hon har blivit avskildnågon gång ler hon generat. ”Ganskamånga gånger” svarar hon. Första gångenvar hon bara 15 år. Då var hon jätterädd.Robyn beskriver vad som händerinnan en avskiljning så här:– Det blir bara svart för ögonen påmig. Jag vet inte riktigt vad jag gör, kastarsaker omkring mig och slåss. Så går larmetoch de bär in mig och låser in mig.Robyn berättar att avskiljningarnaoftast bara varar i någon timma. Undertiden som avskiljningen varar får hontillsyn varje kvart. Hon brukar lugnaner sig ganska snabbt:– Efteråt pratar man om vad somhänt. Varför jag gjorde som jag gjordeoch vad jag kan göra annorlunda nästagång.Robyn tycker att hon har mognatunder tiden på Långanäs, blivit vuxen.Hon har blivit bättre på att hantera sinilska och svåra situationer. Idag löserhon saker på ett annorlunda sätt. Pratareller går helt enkelt in på sitt rum.Kanske slår hon lite i dörren. Hon harinte suttit isolerad på länge. En avanledningarna till att hon själv harhittat alternativ till situationerna sombrukar leda till isolering är att dethänder så mycket roliga saker påLånganäs. Hon vill inte vara den somsitter kvar på avdelningen på helgennär de andra åker iväg.När hon flyttar till sin egen lägenhettänker hon antingen fortsättaplugga, eller arbeta på bondgård ellerpå en firma med däckservice. För bilarär ett annat av hennes stora intressen.Jag frågar Robyn om hon har något attsäja till en femtonårig tjej som idag äri den situation som hon själv var förtre år sedan.– Försök prata istället. Jag vet att detinte är lätt, men i längden kommer detatt vara mycket bättre för dig. ■Socionomen • 6/2009 7

Maria Åsebrant, institutionschefLånganäs är ett av de ungdomshem som granskas av SiSLånganäs är Sveriges största institution. Här arbetar 165 personer med 49 omhändertagna ungdomar.SiS har ändrat rutinerna för isoleringpå alla behandlingshem ochman har skärpt tillsynen. SiSska också granska tre enskilda fall avisolering. Två av fallen är i Jönköpingslän. På Långanässkolan i Eksjö isoleradesen flicka i oktober efter att honblivit aggressiv och vägrade följa medpå promenad. Tillsynsenheten vill vetavarför personalen ville tvinga henneut på promenad från början. MariaÅsebrant är institutionschef:– Vi har svarat på en fråga från SiSangående bakgrunden till en avskiljning.Jag ser det som en ren dokumentationsbrist.Men vi vet inte ännu omvi kommer få någon kritik eller ej.Ibland kan det vara svårt för folk somska granska oss utifrån att förstå vad viskriver. Det måste vi bli bättre på.Maria Åsebrant har arbetat påLånganäs i fjorton år. Hon började sombehandlingsassistent och har haft fleraandra olika titlar innan hon för någramånader sedan blev chef för helaskolan. Hon är socionom och harskrivit en magisteruppsats om ”etiskadilemman i tvångsvården”.– I början tänkte jag att det var alldelesför få avskiljningar. För ibland kandet bli ett egenvärde att det ska varalugnt på avdelningen. Men det ska intevara lugnt! Det ska pyra lite hela tiden.För de här ungdomarna befinner sig ien jättejobbig situation och det skamärkas.Långanäs har runt 150 avskiljningarper år. De flesta av dessa avskiljningarvarar under en timme. De flesta av elevernapå Långanäs blir aldrig avskilda.Några blir avskilda några få gånger ochett fåtal blir avskilda många gånger.Och i nästan samtliga fall är eleven såutagerande att han eller hon inte kanhålla sig till ordningen.Varför är avskiljningsrummen så kala?– Det är en ren skyddsåtgärd för attungdomarna inte ska kunna skada sigsjälva eller personal. Vi måste anpassahela miljön här på skolan efter elevernasbehov.Avskiljning har inte med gränssättningatt göra, menar Maria Åsebrant.Det handlar bara om att avbryta enakut situation så att det blir möjligtatt få till stånd en behandling:– Det är ett stort ingrepp atttvångsomhänderta någon. Och jag ärglad att vi gör det, att vi inte lämnarde här ungdomarna i sticket. Men dågäller det också att se till att de får denbästa behandling som är möjlig!Henrik Sverker är behandlings -assistent på Långanäs och beskriver densenaste avskiljning som han var inblandadi så här: ”En ung elev blev underkvällen upprörd över att det var felradiopratare i det radioprogram somhan alltid brukar lyssna på. När alla hargått och lagt sig kommer han ut ochvill se på teve. Det får han inte. Elevengår in på sitt rum och försöker slå sönderså mycket som möjligt. Vi går inoch säjer; ’Det här går inte, du väcker8Socionomen • 6/2009

SiS/avskiljningde andra och riskerar att skada dig själv’. Han lugnar ner sig,vi går ut och hör efter ett tag att han börjar slå på dörrar ochfönster där inne. Då går vi in igen. När jag öppnar dörrengör han ett utfall mot mig med en matkniv. Vi tar tag ihonom, han slåss, bits och skallar oss. Dessutom hotar hanmed att han har gömt fler vapen på avdelningen. Efter etttag kontaktar vi läkare och fattar beslut om att avskiljahonom. Vi pratar hela tiden med honom, går igenom vårachecklistor och redan efter 45 minuter har han lugnat nersig så mycket att han kan gå och lägga sig i en säng ochsova.”Henrik Sverker är utbildad av Statens institutionsstyrelsei något som kallar för ”No power – no loose”. Det innebäratt han är utbildad instruktör i allt som rör nedläggningar,visiteringar samt etik, lagar och dokumentation runt detta.Han lär ut det till sina kollegor på Långanäs. Det handlar omatt se till att alla gör på samma sätt. Hur står man? Hur pratarvi med ungdomarna i de här situationerna? Med de härmetoderna bli skaderiskerna minimerade, lidandet så litetsom möjligt och metoderna är så pass enkla att de är lätta attlära sig. Målet är, enligt Henrik Sverker, att komma dithän atteleven kan sätta ord på sina känslor istället för att agera ut.– Vi har grym respekt för våra elever. Och att bli avskildär en otäck och obehaglig situation. Men vi gör allt vadvi kan för att inte kränka dem. ■Socionomen • 6/2009 9