Hot Chip 22-Pistepirkko El Perro del Mar Britta Persson - Groove

skivortrummor, inget mer. Att Kanye går in och remixarkänns dock extremt programenligt, hanhar ju gjort sig en karriär på att återanvändaredan befintliga högprofilslåtar. Osläpptaspåret For All Time är avslutningsvis en finToto-ballad med Michaels karaktäristiskafrasering som smälter is.Gary LandströmJAN JOHANSSONPianoHEPTAGON/PLAYGROUNDPå ett sätt är det kanske lite orättvist, menändå så oerhört förklarligt, varför Jan Johanssonidag mest är känd för sina tolkningar aven del av den svenska (och ryska) musikskatten.För det lätta, melankoliska, anslaget, tillsammansmed Georg Riedels utsökta bas, görsig så underbart till det svenska och nordiskakynnet i musik, om det nu finns.På samlingen Piano varvas en hel delstycken från Jazz på svenska med annat hanhann med att göra, undantaget de mest experimentellasakerna. Det är både en ynnestoch en sorg, eftersom de skulle ge en än mermångfacetterad bild av honom, om än kanskeväl mångfaldig, för de är inte helt lätta att tatill sig. Men de delar man får sig till liv kanskeändå ger en bra bild, med de renässansartatlekfulla barnvisorna, med folkmusiken, meddet andra som alltid innehåller någon form avlätt anslag, nästan ständigt på gränsen till attbli lättjefullt eller sorglöst, men alltid med ettallvar i sig. När man lyssnar till Jan Johanssonblir man, som alltid, lite sorgfylld, inte baraför anslaget, utan också för att man undrarvad som kunnat hända, vad som kommit attbli om han fått bli äldre än 37.CD:n innehåller också, förutom de 23ordinarie spåren, ytterligare 16 som mp3-filer,som jag i och för sig hade lite problem attupptäcka på en del datorer jag matade i skivani, med Emigrantvisa, ’Round About Midnight,Sinclairsvisan och Trollmors Vaggsång – oemotståndligt.Magnus SjöbergFREDRIK JONSSONAldrig som domFAFJTro mig, alla vänner av Lundell, Eldkvarn ochMagnus Johansson kommer att älska detta.För här har vi en livs levande kronprins i raktnedstigande led från Kungarna av Broadway igubbrockens förlovade land. Fredrik Jonssonhar samlat en hord kompetenta musiker, sominnefattar halva Winnerbäcks kompband Hovet,för att spela in sin första riktiga studioplatta.THE MARS VOLTAThe Bedlam in GoliathUNIVERSALDet är ett inte dåligt spretigt album TheMars Volta har fått till. Sett till genre- ochljudkombinationer alltså. Vilket, liksomnärmast följande meningar, inte bordevara någon överraskning för redan frälstafans av bandet. Galna gitarrsolon á laGuitar Hero blandas med sci-fi soundtrackoch ekon av Pet Shop Boys. På sina ställenlåter Cedric Bixler-Zavala nästan som Björk,ibland är hans sång maskerad med brummandedistorsion. På slutet av förvånansvärtlugna Soothsayer blandas en näst intillsakral kör (som gradvis övergår i prat) medfolkmusik spelat på stråkar. Det är lätt atttro att det skulle bli ett konstigt och osammanhängandehopkok av det här, men ärdet något The Mars Volta kan så är det attOch visst finns det spår även av östgötakolleganWinnerbäcks patenterade visrock iFredriks musik. Särskilt framträdande blir deti plattans bästa låt, den inledande och otroligtmedryckande Glad att jag tagit mig hit. Dennyblivne 30-åringen sjunger om uppväxtåren,hur han plötsligt insett att han blivit vuxenoch såklart om kvinnorna som passerat revy.Det känns äkta, ärligt och han använder ettspråk som känns naturligt. Röstmässigt såassocierar man direkt till Lundell och Plura.Själv är jag speciellt förtjust i upptempolåtarna,men faktum är att de flesta låtarna på Aldrigsom dom håller riktigt hög kvalitet. En starkdebut av denna Kisa-son som hade varit värden lansering på ett större bolag. Jag ser medspänning fram emot att se honom live undervåren.Thomas RödinJUSTUS KÖHNCKESafe and SoundKOMPAKT/DOTSHOP.SESafe and Sound är en skiva som inspireratsoerhört mycket av de otaliga live- ochDJ-spelningar som Justus Köhncke gjortsedan hans senaste album Doppelleben. Detsom fascinerade på den förra skivan vardet dubbelliv Justus tonsatte: ostiga CarlySimon-covern Alles nochmal trängdes medtechnobomben Timecode, chansonpop svettadesmed discodängor. Men tyvärr har detintensiva klubblivet strukit denna dualitet hosJustus. Nu är det bara disco som gäller. Intealls dålig sådan. Den är välproducerad, maffigoch dansant. Bara lite tråkig. Ambivalensenfrån förr saknas, eftersom den gav Köhnckesmusik något udda och komplicerat. Nu harhan rätat in sig i klubbledet och det smittartill och med av sig på balladerna på skivan.Anonyma skapelser som bara svagt påminnerom fornstora dagar.Mats AlmegårdLEGION OF THE DAMNEDFeel the BladeMASSACREFeel the Blade är egentligen en nyutgivning avett album från 2003. Då hette Legion Of TheDamned något helt annat, nämligen Occult,och albumet hette Elegy of the Weak. Meneftersom Legion Of The Damned dels vill hain de låtarna under sitt nuvarande namnsvingar, dels inte tyckte att Elegy of the Weakfick tillräckligt med promotion, så ger de utdet igen. Det är en fin kulturgärning, för jagmissade helt och hållet albumet från 2003,och det är synd på så här bra metall.få kontraster att smälta samman. Kort sagtär The Bedlam in Goliath sammanhållenoch melodiös med en produktion som sertill att det för varje omlyssning dyker uppnya melodier och ljud. Underligt, mensant (och dessutom inte i närheten av såunderligt som händelserna som sägs liggatill grund för temat på plattan).Sara JanssonLegion Of The Damned spelar europeiskthrash som Mille i Kreator borde uppskatta.Klara idoler är Slayer (tänk Angel of Death) ochSepultura (tänk Inner Self). Huvudspåret Feelthe Blade bär dessa referenser. Resten av plattanslåtar liksom tittar på Feel the Blade ochförsöker så gott de kan. Bra nog, med andraord. Me like! Betyget blir godkänt.Torbjörn HallgrenLE LOUPThe Throne of the Third Heaven of the Nations’Millennium General AssemblyCOOPERATIVE/BONNIERAMIGOFröet till projektet Le Loup såddes i amerikanenSam Simkoffs ensamhet, där han satt vid sindator och spelade in ljud och komponeradelåtar. Ett senare steg blev att samla ihopmusiker som tillsammans kunde gestalta denväxande musiken.Alla musiker är med och sjunger, de görsina röster mer eller mindre hörda i djungelnav såväl artificiella som naturliga ljud. Le Loupförenar enkla, primitiva folktoner med dagensindie-electronica. Över sammansmältningenrör sig även en psykedelisk känsla som kanpåminna om Silverbullit. Blip-blop kombinerasmed akustiska instrument som banjo ochbinds ihop med stormljud och fågelkvitter.Det är fascinerande hur intelligent och frittbandet experimenterar och samtidigt lyckasbinda ihop allt så skickligt att det blir som enny, dramatisk enhet. David Bowie, Television,Bright Eyes och de andra ljudtrixandeföregångarna har nu fått sina musikaliskasjälsfränder i Le Loup, skulle jag påstå. Utsuddningenmellan akustiskt och elektronisktkänns både utmanande och rätt i tiden, attspela akustiskt så det låter elektroniskt ochvice versa, även om jag stundtals känner miglite omtöcknad av den innehållsrika ljudkonstellationen.Varför välja sida när man kanutnyttja alla möjligheter?Mathilda DahlgrenGARY LOURISVagabondsRYKODISC/BONNIERAMIGOOfta är ett skivomslag den avgörande faktornför om jag ska snappa upp en skiva eller inte.Troligtvis var det därför mina ögon passeradeden här skivan som lyser överproduceradstorbolagshjälte. Jag reflekterade inte över attdet faktiskt var Gary Louris från Golden Smogoch Jayhawks solodebut jag hade framför mig.När väl skivan var insatt i CD-spelaren och jagkunde lägga omslaget bakom mig kunde desanna känslorna komma fram. De kan sammanfattasmed att jag blev berörd men merär så blev jag inte. Jag svävade inte på sammamoln som när jag hörde Tommorrow the GreenGrass för första gången. Gary Louris har intefått till de där storslagna countrydängorna somklamrar sig fast från dag ett den här gången.True Blue är enda låten som närmar sig. Fastäven om Vagabonds inte lyckas komma uppi The Jayhawks eller Golden Smogs höjderså är den helt klart värd några månader avintensivt lyssnande.Alexandra BengtssonMONTYS LOCOFarewell Mr. HappyNONSJag intervjuade denna popduo redan 2001,sedan dess har de släppt några plattor utanatt det riktigt lossnat för dem, de måste fortfarandelita på att Kulturrådet sponsrar dematt göra plattor.Men Anja Bigrell sjunger lika förtrollandesom alltid, Björk ligger nära till hands attjämföra med, skillnaden nu är att Marie Eklundgör mer elektroniskt baserad musik somsnärjer sig runt Anjas vokala härlighet somen syntkappa. De har också blivit hårdare iattityden vilket underbart intensiva titelspåretFarewell Mr Happy klargör, den är nästan påväg att kapsejsa mitt i sin PJ Harvey-frenesi.Här peakar Montys Loco definitivt.Och jag gillar deras nya stil. Den kännsäkta och angelägen. De duckar inte undan in idet anonyma singer/songwriterträsket längre.Det är bättre att ta för sig.Gary LandströmNADA SURFLuckyCITY SLANG/BONNIERAMIGONew York-baserade Nada Surf slog igenommed collegerocklåten Popular som blev enMTV-plåga 1996. Troligtvis är det även den låtende flesta förknippar bandet med än idag.Fast har man följt Nada Surf efter High/Lowhåller man kanske som jag skivan Let Go från2002 närmast om hjärtat. Den innehåller enrad numera klassiska poplåtar, bland annatHappy Kid och Hi-Speed Soul som borde bli enutmaning för Nada Surf att överträffa med sittnya album Lucky.Den efterlängtade plattan inleds med låtenSee These Bones och fortsätter med WhoseAuthority som visar vad man kan förvänta sigav resten av skivan, nämligen hög klass. MittpunktenWeightless är en sådan där magisktförförande poplåt som ingen annan än NadaSurf lyckas göra, en solklar förstasingel. Denstorartade uppvisningen fortsätter med låtarnaI Like What You Say och Ice on the Wing somöverträffar allt annat. Varenda låt sitter på sinrätta plats och det känns verkligen att NadaSurf är tillbaka i samma goda form som på LetGo, om inte i den bästa formen någonsin.Alexandra BengtssonSILJE NESAmes RoomFAT CAT/BORDERSilje Nes spås bli Norges nästa stora singer/songwriter, vilket gör mig en aning konfunderad.Jag anser inte Silje vara en singer/songwriter i traditionell bemärkelse, för ävenom gitarren och sången finns med i bilden såstannar hon inte där.Om Stina Nordenstam och Hans Appelqvistnågonsin skulle få barn tillsammans, skulledet vara Silje Nes. Hon spelar lugna och merallvarliga låtar samtidigt som hon leker medsåväl instrument som sin egen vackra, mjukaröst. Resultatet blir en skiva att vara mer änstolt över.Skivan innehåller låtar som lutar åt detmer klassiska gitarr-trummor-sång, men låtarsom Shapes, Electric och Magnetic Moments ofSpinning Objects vittnar om att det är någotmer utsvävande som styr Ames Room. Låtarnaföljer i princip samma mönster där lugn ochharmoni blandas med det nyskapande, menhar ändå en variation som tillsammans medlågmälda ljud- och röstexperiment hållerskivan intressant från första till sista spår.Jenny BrinckNICCOKICKThe Good Times We Shared, Were They So Bad?STARTRACKSFör några veckor sedan lyssnade jag igenomgamla Niccokick-demos och funderade på omdet inte var dags för dem att släppa nytt snart.Två dagar senare ligger The Good Times WeShared, Were They So Bad? i min hand. Bratajming och till min glädje även en bra skiva.Niccokick är sig lika. De är fortfarandeskramliga och skrikiga, men melodierna ärvackrare och nästan varenda låt är av hitkvalitet.Första singeln ut är The Poet som redanbörjat spelas flitigt i radio. Egentligen hade28 Groove 1 • 2008