Hot Chip 22-Pistepirkko El Perro del Mar Britta Persson - Groove

dvdRUFUS WAINWRIGHTRufus! Rufus! Rufus! Does Judy! Judy! Judy! LiveFrom the London PalladiumGEFFEN/UNIVERSALIklädd skrikig guldkostym – som hämtad urTrollkarlen från Oz – äntrar Rufus WainwrightPalladium-scenen i London för att göra sinversion av en klassisk Judy Garland-konsert.Då jag skådade honom på förra sommarensAcceleratorfestival var han i sitt esse. Nyaplattan Release the Stars i ryggen, gamla tryggalåtar att luta sig mot (inklusive en feg coverav Leonard Cohens Hallelujah). Paff sitter jagnu och betraktar en Rufus jag inte troddeexisterade. Hans utstrålning är som en osäker,men övertänd fyraårings. Han imiterar tafattdivagester och visar på sedvanligt manér atthan blir tagen av publikens jubel (genom atthålla sig för båda kinderna). Blygsamhetenförstärks ytterligare med ett ”oh my”.Till en början ser han mest ut som att hantrampar runt i tuggummi. Stelbent svängerhan lite lätt på höfterna och ser väldigt obekvämut. Ibland har han svårt att hänga med itempot. Märkbart trevande. Hade han varit endel av besättningen ombord på rymdskeppetEnterprise hade kapten Picard hånat honomför att gå på ”¼ impulse power”. Allt eftersomskjortknapparna ryker slappnar han dock avlite mer i sin roll. Och i mellansnacket är hanen hyfsat kompetent retoriker.Lite skoj är det även när han räknar in”one, two, one, two, three, four”, varpå hangenast sneglar osäkert mot dirigenten ochfrågar ”Who cares, right?” i upptakten till justWho Cares? (As Long as You Care for Me).Konserten blir dock inte bättre än dåmin favorit-Wainwright, syrran Martha, görgästsolonumret Stormy Weather. Både medbredare register och mer karismatisk stämmaär hon betydligt behagligare för örat än sinmonotona bror.Christian ThunarfTHIN LIZZYLive and DangerousMERCURY/UNIVERSALJust liveskivor är ett kapitel för sig i musikhistorien.Personligen har jag väldigt svårtatt räkna upp några riktigt bra liveskivor.Rust med sura gubben Neil Young, Under aBlood Red Sky av U2 möjligtvis Monumentav Ultravox. Den bästa alla kategorier är ochförblir ändå Thin Lizzys Live and Dangerous.Ingen når upp till den. Nu äntligen finns denpå DVD. Brian Robertson och Scott Gorhamsmeker sina Gibson Les Paul. Brian Downeytrummar trummor vackert och stadigt. I mittenlängst fram står Phil Lynott. Den störste.Denne gigant. Rösten. Blir blöt i ögat barajag tänker på honom och att han dog alldelesför ung.Live and Dangerous är inspelad 1977 iLondon. Thin Lizzy: historiens enda och bästasoulhårdrocksband – fråga Anders Wendin– radar upp ett pärlband av låtar som fårnackhåret att resa sig och benen skaka; Massacre,Dancing in the Moonlight, Boys Are Backin Town, Still in Love with You. Tänker interäkna upp alla låtarna på grund av ren lathet.Faktum är att Live and Dangerous är enhelt fantastisk live-DVD med massor av fintextramaterial som intervjuer och en bonus-CDmed konserten.Per Lundberg GBDet funkar i olika grader. I PrimordialBreath tycker jag om Eluveitie. Det är melodisktoch argt. Sångaren Chrigel Glanzmannfrontar med pondus. I Grey Sublime Archontycker jag det blir jobbigt så fort singalongenkickar in i refrängen. Och ju mer slutet närmarsig, desto mer vissnar kraften i musiken.Torbjörn HallgrenALEC EMPIREThe Golden Foretaste of HeavenEAT YOUR HEART OUT/SOUND POLLUTIONNoiseterroristerna Atari Teenage Riots überbefälhavareär aktuell med kall och hårt rytmiskindustriell musik igen, ångrar verkligen att jaginte försökte hälsa på honom för pratstundnär jag var i Berlin i höstas.Men The Golden Foretaste of Heaven ärriktigt poppig om man jämför med annat Alecgjort. Mörker och dova klanger finns så klart iöverflöd, men den kompromisslösa attackenjag älskade hos ATR lyser med sin frånvaro.Istället hittar jag en ballad som 1000 Eyesoch flertalet snirkliga syntgrooviga låtar medfåtöljen tiltad bakåt en aning. Bäst kännsdock rejält aggressiva On Fire och coola RobotL.O.V.E.Jag får för mig att Alec nog kan lyfta uppBerlin till Europas musikaliska nav. Måstetillbaka dit snart.Gary LandströmLUPE FIASCOThe CoolATLANTIC/WARNER25-årige skejtaren Wasalu Muhammad Jacofrån Chicagos West Side har här under sittalter ego Lupe Fiasco satt samman ännu entajt platta, denna gång utan hjälp av polarnaJay-Z och Kanye West.Men precis som tungviktarna Jay-Z ochDiddys senaste alster hålls The Cool samman avett tematiskt koncepttänkande: tre karaktärer(The Cool, The Streets och The Game) som stårför olika sidor av det moderna urbana livetidag skildras berättelsen igenom.19 spår känns maffigt, och ibland är detlite mastigt, men med så hög lägstanivå ror Luhem spelet i alla fall. Att sikta så här högt äri sig ett styrkebesked, men att sedan levereratunga asfaltshymner sida vid sida med poppigasoulhits med textmässig skärpa somSuperstar är riktigt imponerande. Och milthotfulla Dumb It Down är blytung, dansfartigaUNKLE-samarbetet Hello/Goodbye är precis enså intensiv låt som behövs strax efter mittenpå plattan medan sköra Fighters är en pärlaatt beundra för dess härliga lyster.The Coolest med sina stråkar påminner omLupes koppling till Kanye och trots att plattannästan är befriad från kändisgästspel så finnsen kille så klart närvarande: Snoop Dogg i Hi-Definition. Dock utan att lyfta spåret speciellt.Som tur är behövs det inte – Lupe är begåvadnog att fixa hela plattan på egen hand (medstor hjälp av producenten Soundtrakk förstås).Imponerande!Gary LandströmGIANT WIDESolid DustEGENPRODUCERATDe fastnar i medvetandet, dessa tio spår somBorås- och Göteborgs-killarna samlat undertiteln Solid Dust. Trots de uppenbara 60-talsinfluensernakänns låtarna tidlösa, medgivna gitarriff, sköna körer och välklingandemelodier.Giant Wide kommer inte med något banbrytandemen det gör inget om man klarar avatt göra en så skön och energifylld dänga somGo and Get Gone. Jag skulle bli förvånad omvi inte får höra mer av Giant Wide framöver.Kortar de dessutom ner alla låtar en aningskulle de kunna gå riktigt långt.Mikael MalmborgHOLIDAY FUN CLUBHoliday Fun ClubSOUNDS OF SUBTERRANIA/BORDERPris för Årets Hemläxa 2008 kan definitivthamna hos Holiday Fun Club. Med stjärna ikanten. Till en början låter stockholmarnasdebut vansinnigt utstuderad. Nästan somom de försöker vara ett Joy Division-, GangOf Four- och The Cure-coverband, men interiktigt får till det. Inte nödvändigtvis sagt attdetta skulle vara något negativt – snararetvärtom.Plattan är en vild mix av ovan nämndaartisters särdrag, men det finns både punknervoch egen prägel som gör att jag diggarHoliday Fun Club. De återger känslan av envild utekväll med höga förväntningar, somraseras i ett klaustrofobiskt, bittert strykandeefter väggarna på någon lyx-sunkig klubb i enkällare.Christian ThunarfHÄSTPOJKENCaligulaROXY RECORDINGS2008 års på förhand mest hypade skiva är här,och Hästpojken blir mer än bandet med detbisarra namnet. Det är alltid jobbigt att försökabedöma något som är väldigt beryktat,speciellt då de bägge gruppmedlemmarnaredan varit popstjärnor i något decenniumeller så. Jag går rakt på sak: Det är kul attMartin Elisson och PopLars vågar göra någotannorlunda, men jag tycker över lag inte omresultatet.Det finns en rad anledningar till mitt ogillande,som tog sin början redan första gångenjag hörde debutsingeln Shane MacGowan.Hylla gärna era hjältar, gör det med energi,frenesi och skeva gitarrer men uttala åtminstonehans namn rätt. Det känns också litesom att Hästpojken tagit de tråkigaste bitarnaur 80-talets svenska punkscen (KSMB lågåtminstone rätt i tiden), blandat upp med litestandardpop, kryddat texterna med orden ”öl”och ”knark” och sedan skrålat över det hela.Martin Elisson kan sjunga, det bevisar han ibörjan av Lena 60 om inte annat. Synd att haninte gör det oftare.Friskt vågat, hälften vunnet. Det är så santsom det är sagt. Det kommer att gå bra förHästpojken, och 2008 kommer att vara derasFIREFOX AKIf I Were a MelodyRAZZIA/BONNIERAMIGODenna electropoppiga skiva från FirefoxAK, alias Andrea Kellerman, är den andrai ordningen sedan debutsläppet Madame,Madame! som kom 2006 och som gav FirefoxAK ett namn både i Sverige och internationellt.Skivan innehåller softa popspårsom blandar electronica och stämsång.Musiken är ganska omelodiös och passarsom stämningsskapande bakgrundsmusikför den som inte lyssnat igenom skivanflera gånger – det är nämligen först då somde olika spåren börjar urskilja sig och få enegen karaktär.Inget av spåren känns hookiga förutommöjligtvis singeln Winter Rose med TigerLou. Glöm inte att lyssna in remixerna tillWinter Rose på Firefox myspace, för deår. Antingen älskar man dem eller så hatarman dem. Jag tillhör den senare kategorin.Emma RastbäckJOE JACKSONRainRYKODISC/BONNIERAMIGOJoe Jackson gjorde aldrig nåt större väsen avsig på de svenska hitlistorna ens när han varsom mest framgångsrik i början på 80-talet,men i USA och Storbritannien är han alltjämtett aktat namn. Han har alltid haft ett ganskaunikt uttryck och påminner till stilen en delom sin generationskamrat Elvis Costello. Mendär den senare på sina sista skivor segat tillsig lite så känns Joe Jackson fortfarande bådeangelägen och nyfiken.Rain börjar starkt med den medryckandeInvisble Man som med sina lekfulla pianoslingori sig är något av ett litet mästerverk.Sedan fortsätter det i samma anda medytterligare nio låtar uppbyggda av Jacksonsnumera patenterade blandning av pop, jazzoch klassiskt. Och jag kan inte annat än atttycka att det här är det mest inspirerade ochlivsbejakande album jag hört på evigheter.När man sen har att göra med en så gudabenådadmusiker som Joe Jackson är det liksomsvårt att hitta några fel och brister. Det härär musik som inte görs längre av en mansom egentligen borde ha sin storhetstid långtbakom sig. Jag sticker ut hakan och utnämnerredan i februari Rain till ett av 2008 års bästaalbum. Världsklass var ordet.Thomas RödinMICHAEL JACKSONThrillerEPIC/SONYBMGIbland kan man få för sig att allas vår ärkeweirdoWacko Jacko inte alls är så patetiskoch skogstokig som han framstår, när QuincyJones-producerade Thriller snurrar i stereoninser man att killen i början av 1980-taletbesatt mer begåvning än vilken medelstorstad som helst. Låttitlarna på hitsen från världensmest sålda platta säger väl egentligenallt; Beat It, Thriller, Billie Jean och Wanna BeStartin’ Something. Inte så pjåkigt.För att celebrera plattans 25-årsjubileumhar nu några spår hottats upp av will.i.am,Akon, Fergie och Kanye och en DVD medföljermed videorna/kortfilmerna till låtarna och ettplaybackuppträdande. Och jag gillar ju Akonoch Kanye, men har ändå svårt att förstå vadman ska kunna göra för förbättringar på sånthär överlägset grundmaterial. Känns som debara gör ljudbilden mer modern med tungakänns både roliga och dansanta! TechnoTears är ett spår jag tycker om, likaså introspåretWhere Are We Going Now och Pusherger mig lite Røyksopp-känningar. If I Were aMelody talar precis om vad skivan innehåller:Andrea Kellermans röst och elektroniskmusik.Karin Knape26 Groove 1 • 2008