Tidens tand - Riksantikvarieämbetet

SkadorI jämförelse med många andra material är keramik tämligen hållbar. Att detär en av de vanligast förekommande materialkategorierna vid arkeologiskautgrävningar, vittnar om detta.Olika keramiska produkter har olika egenskaper, vilka utnyttjas inomvitt skilda användningsområden, men som också får konsekvenser för produkternasbevarande. Hårt bränd keramik, såsom äkta fältspatsporslin ochstengods, är mycket täta gods med ringa uppsugningsförmåga, medan t.ex.lergods, fajans, tegel och annan porös keramik lätt tar upp smuts, fett, salteroch andra vätskeburna föroreningar. Glasyrer förhindrar att föroreningartränger in i porösa material, men bara så länge som ytskiktet förblir oskadat.All keramik har dock det gemensamt att den är hård, spröd och känsligför stötar. Ett gods som är bränt vid för låg temperatur är särskilt sprött pågrund av att det är ofullständigt sintrat. Leran har i viss utsträckning kvarsin benägenhet att ta upp vatten, och när det gäller jord- eller sjöfynd kanvissa beståndsdelar lakas ur.Glaserade föremål kan vara känsliga för extrema och snabba temperaturväxlingar.Glasyrer är mer eller mindre väl anpassade till sitt underlag, såatt sammandragning respektive utvidgning vid temperaturväxlingar är olikai gods och glasyr. De har inte samma s.k. utvidgningskoefficient. Alkaliskaglasyrer och tennglasyrer har ofta dålig vidhäftning till godset. Ocksåöverglasyrfärger, emaljfärger, som bränts fast vid temperaturer kring 500 –600ºC, kan ha dålig vidhäftning till den underliggande glasyren.Saltkristaller i form av små vita prickar som fällts ut på ytan av en porös keramikskål frånCypern. Skålen har också fått en något mjölig, uppluckrad yta. Medelhavsmuseet.Keramik 99