Tidens tand - Riksantikvarieämbetet

Metallföremål, särskilt avtenn- och blylegeringar,bevaras betryggande pålackerade metallhyllor.LegeringarBly ingår som legeringsmetall främst i tenn-pewtermetaller (se tidigare avsnitt).Vissa kopparlegeringar innehåller bly.NedbrytningBly mörknar med tiden och bildar ett homogent skyddande skikt om det inteförstörs av fukt och lösliga salter. Det största hotet mot blyföremål i samlingarnaär påverkan av organiska syror. Även låga halter organiska syror, t.ex.från spånplattor i snickerier, reagerar omgående med blymetallen.Ånga och destillerat vatten löser bly.UnderhållBly bör helst förvaras torrt. Lövträ, spånplattor och brunpapp utsöndrarorganiska syror som bryter ner bly. Förvara föremålen inslagna i syrafrittpapper i förslutna polyetenpåsar. Handskar bör användas vid hantering.JärnJärn, Fe av latinets ferrum, förekommer i naturen vanligen som oxidmalmer,föreningar med syre, varav de viktigaste är hematit, blodstensmalm och magnetit,svartmalm. I början framställdes järnet ur sjö- eller myrmalm eller urrödjord som innehåller hög halt av järnoxid. Järn är en hård och plastisktformbar metall som kan bearbetas i glödgat tillstånd. Rent järn har en högsmälttemperatur, ca 1535ºC och en densitet på 7,9 g/cm 3 .Smidesjärn och stålAlla järnföremål i Europa från förhistorisk tid är av smidesjärn som innehållermindre än 0,5 % kol och olika kvantiteter av slagg, fosfor och svavel.Om kolhalten ökas till ungefär 1 % erhålls stål som är hårdare än smidesjärn.Eftersom det krävs mycket arbete för att öka kolhalten, bearbetades ofta endastspeciellt utsatta delar av föremålet som t.ex. eggen hos redskap ochvapen. Stål med olika kolmängd kan smidas ihop (vällas) och ge ett mönsteri svärdsklingor och knivblad. Denna teknik kallas damaskering.Metaller 85