Tidens tand - Riksantikvarieämbetet

Spelbrickor av bärnsten som krackelerat och spruckit.Nedbrytning i markenRedan på ett tidigt stadium, innan bärnstenen hamnat i jorden, börjar bärnstenensyta brytas ner. Den oxideras, dvs. påverkas av luftens syre, varviddet spröda, krackelerade ytskiktet mörknar och får en rödare färgton. Dethär oxidskiktet växer hela tiden långsamt inåt. I jorden fortsätter sedan förfalletsom kan se olika ut från fall till fall, beroende på faktorer som skillnaderi den kemiska sammansättningen hos de enskilda bärnstensstyckena(opak bärnsten har t.ex. ofta starka inneboende spänningar, vilket leder tillen ökad sprickbildning) och specifika lokala markförhållanden, som huruvidadet finns tillgång på syre (ökad nedbrytning) eller ej, vilken typ av mineralermarken innehåller (järnhaltig eller kalkrik jord ger således olika karaktärpå ytskiktet), osv. Bärnsten från syrerika miljöer, t.ex. kammargravar, ellertorra, genomsläppliga jordar kan vara så söndervittrad, att den knappt gåratt särskilja från den omgivande marken.Bärnsten från mossar och hav är vanligen i gott skick, när den hittas(vattnet skyddar genom att det inte innehåller så mycket syre och det bildasdå bara ett tunt oxideringsskikt). Emellertid avdunstar med tiden det vattenbärnstenen absorberat i mossen eller havet, och ytskiktet torkar ut, blirsprött och förlorar sin glans. När bärnstensföremål från sådana miljöerplockas upp, är det därför mycket viktigt att de även fortsättningsvis förvarasi vått tillstånd i avvaktan på lämplig konservering.En annan viktig faktor, när det gäller arkeologisk bärnsten, är hur långtid den legat i marken (ju längre tid, desto mera nedbrutet ytskikt). Det ärsåledes en märkbar skillnad på oxidskiktets utseende och tjocklek hos bärnstensom hamnade i jorden under stenåldern jämfört med den bärnsten somgravlades eller tappades bort under t.ex. vikingatiden.180 Tidens tand