Tidens tand - Riksantikvarieämbetet

Drivved som är kraftigt angripen av skeppsmask och Limnoria (minikräfta). Skeppsmasken försersina gångar med en kalkhaltig armering som är kvar länge efter angreppen och kan ses somett vitt skal. Limnoria orsakar små hål i träytan.Gråsuggor och skeppsmaskI de översta jordlagren i marken finns en del småorganismer, t.ex. gråsuggor,som livnär sig på svampangripet trä, som långsamt eroderar träytan.När miljön blir mera syrefattig och vattendränkt, sker inte sådana sekundäraangrepp.I marin miljö finns däremot mera aggressiva organismer. Den mest kända,skeppsmasken, kan genom att ”tunnla” genom träet perforera virket, vilketleder till en total förstörelse. Till och med en bit ner i sedimenten på havsbottnenär skeppsmasken aktiv. Dock avgör salthalten i vattnet deras geografiskaspridning. Vraket Ostindiefararen utanför Göteborg har stora angreppav skeppsmask som gör att en upptagning av skrovet inte är värdmödan, medan både Regalskeppen Kronan och Vasa hittades välbevarade idet mera bräckta Östersjövattnet. Av den anledningen är hela Östersjöområdeten guldgruva för alla marinarkeologer.Nedbrytning ovan markBakterier och svamparOvan mark, där det finns obegränsad syretillgång, kommer aggressiva vednedbrytandesvampar att orsaka angrepp i trä, så snart som förutsättningarnafinns. Det betyder att om fuktigheten i träet är större än 28 % (vilketinträffar vid ca 75 % RF) finns det risk för etablering av aggressiva svampkolonier.Ovan mark är det Basidiomycetes (också kallat storsvampar) somdominerar. Denna typ av svampar kan delas in i två grupper, vitröta ochbrunröta. Brunröta (bland andra den förödande hussvampen) kan starta angreppredan vid en träfuktighet mellan 20 och 30 %, medan vitröta kräveren träfuktighet över 30 % för att trivas. Brunröta livnär sig på cellulosa ochlämnar kvar ett försvagat ligninskelett. Veden färgas brun av angreppet,och lämnar efter upptorkning en yta som har krackelerat i karaktäristiskakuber tvärs över fiberriktningen. Träets mekaniska styrka är starkt reducerad.120 Tidens tand