Olofsfors bruk, 2008 - Sevärt i Västerbotten

SEVÄRTI VÄSTERBOTTENS LÄNolofsforsbruk3

4Olofsfors bruk förvaltas av Stiftelsen Olofsforsbruksmuseum. Sedan 1979 har stiftelsen ombesörjtomfattande restaureringar av de gamlaindustribyggnaderna och förmedling av bruketshistoria. Iordningställandet av bruket och bruksmuseet,Kulturum Olofsfors Bruk, har möjliggjortstack vare offentliga medel och frikostigadonationer av Barbro Westerbergs stiftelse.

I den nordiska mytologinberättas om mästersmedenVölund. Så här avbildadeshan på 400-talet. Völund tillvänster om smedjan, inutiär bland annat några tängeravbildade.Järnets historiaI Sverige har järnframställningen gamla traditioner.Årtusendet före Kristi födelse framställdesjärn av sjö- och myrmalm. I jordlagren finns olikajärnföreningar som följer med grundvattnet ochpå så sätt hamnar på sjöbottnarna. Med hjälp avlånga rakor och skopor kunde malmen hämtasupp när isen väl lagt. Smältningen skedde i småreduktionsugnar som gav några kilo järn åtgången.Järnet blev en åtråvärd vara som resulterade irikedom och makt för ett fåtal. Många av landetsrika hövdingagravar från järnåldern förklaras justmed välstånd vunnet ur järnhandel. Ett närbelägetexempel är hövdingagraven i Högom,Sundsvall.I Västerbottens län har vi inte hittat någraför historiska järnframställningsplatser ännu. Mengenom arkeologiska fynd i Torrböle, två mil norrom Olofsfors, vet vi att järn bearbetades ca 100f.Kr.Norrländskt ämnesjärnvar en åtråvärd vara undersenare delen av järnåldern.Fynd har gjorts i framföralltsödra Norrland.55

SEVÄRTI VÄSTERBOTTENS LÄNolofsforsBruk"att vid Leda å i Nordmalings socken fåuppsätta en masugn...och uppbygga enstångjärnshammare med tvenne härdar"RiksarkivetolofsforsumeåMed dessa rader inleddes år 1762 bruks epoken iOlofsfors. Snart framställdes de första järntackornaoch från hamnen avseglade skutor lastade medstångjärn. När masugnen blåstes sista gången1894 hade över 55 000 ton tackjärn tillverkats.Förr kunde man redan på långt håll märka attman närmade sig Olofsfors. Vägarna varsvarta av kolstybb och slagg som lagtsut som vägfyll ning. Snart upp fattademan det dova dunket frånhamrarna. Men så tystnadebruket.Idag, över 100 år senare,kan dunket från smedjornaåterigen höras. Som besökarekan du vandra i en tidskapsel, i en miljö somi stort sett är densamma som när masmästareJäderberg beordrade blåsning för sista gången.Historien om Olofsfors – om järnet och livet påbruket – berättas på museet, Kulturum OlofsforsBruk. Du kan börja rundvandringen där!6

Med masugnen kom möjligheten att smältabergmalm. Den äldsta kända i Europa är den iLapphyttan i Västmanland från 1100-talet. Arbeteti gruvor och hyttor utfördes av bergsmän,ett slags bergsbrukande bönder. Bergsmännensvarade för en stor del av tackjärnsproduktionenända in på 1800-talet.Järnets storhetstidSvenskt järn var under en lång tid vår främstaexportvara. Under 1700-talet och första hälftenav 1800-talet levererade Sverige 1/3 av allt järnsom förbrukades i Europa. Under den periodenupplevde de svenska järnbruken en verklig hög ­konjunktur. Men nya tekniker i den utländskajärnindustrin ökade konkurrensen och prisernasjönk. Med industrialismens genombrott i Sve rigeeffektiviserades järnfram ställningen och "denstora bruksdöden" blev ett faktum. Mellan åren1870 och 1913 minskade antalet järnbruk från 381till 140, samtidigt som produktionen fördubblades.Merkantilism1700-talet genomsyrades av merkantilismen. Denallmänna synen var att näringslivet skulle reglerasgenom statens ordnande hand. Järnhanteringenunderkastades stor kontroll, men i gengäldskyddades bruken från riskabel konkurrens.Genom Bergskollegium hade staten god insyni järnhanteringen – tolv bergmästare över vakadelandets järnbruk. Det var hos Bergskol legiumman ansökte om privilegier att anläggaeller flytta bruk. Där be stämdes också hur mycketjärn varje bruk fick producera.För att stötta den svenska järnindustrin bildadesår 1747 Jernkontoret, en slags bruksägarnasDet var nästan uteslutandestångjärn som exportera des.Stångjärnsstämpeln överstär från sent 1700-tal, dennedre från slutet av 1800-talet. Järnet stämpla des föratt man på järnvräke riernaskulle kunna kontrollerakvalitén. Järnet böjdes i enprovstock till en halvcirkel.Om de brast blev de "vräkta"och fick inte säljas.7

intresseorganisation. Det var inte bara kommersiellaintressen som var ton givande utan ävenvetenskapliga och tekniska. Institutionen finnskvar än idag och ägs gemensamt av den svenskajärn industrin.Norrland – framtidslandetUnder 1700-talet upplevde Sverige en storhetstidför ekonomiska projekt av olika slag. Driftiga ochpenningstarka entreprenörer vände blickarna motNorrland – framtids landet – där oändliga skogaroch outnyttjade forsar stod redo att tas i bruk.Staten erbjöd skog för kolning och skattefrihetunder etableringen.Järnbruk i Västerbotten.I Bygdsiljum finns länetsäldsta gruva, där börjadejärnmalm brytas 1636. Enmasugn byggdes 1641,men malmen var dålig ochblåsningarna gav nästaningenting.8

I det brukstäta Mellansverige var kol enständig bristvara. Det var denna brist som drevbruken norrut. Åren 1755–1762 genomförde detvå kompanjonerna John Jennings och RobertFinlay en våg av bruksköp och nyanläggningar.I Västerbotten grundade de Robertsfors bruk1758 och Olofsfors bruk 1762. Anläggandet iOlofsfors markerade slutet på dessa inköp, somi mycket saknar motstycke i svensk historia.De billiga sjötransporterna gjorde etableringarnai Norrland möjliga. Det lönade sig attskeppa järnmalm upp från Roslagen och stångjärni retur. Att frakta ner kolet, bristvaran, till debefintliga bruken var däremot en omöjlighet.Kolåtgången var nämligen enorm – det krävdesungefär 40 000 liter kol för att framställa 127liter stångjärn!KolKol var bränslet som drev masugn och smedjor.Järnbruken var beroende av den omgivandelandsbygden när det gällde kolförsörjningen.Bruksledningen måste förmå allmogen att gåfrån självhushåll och oberoende till specialiseringoch beroende. Omställningen var inte konfliktfri.Bland bruksmotståndarna jämfördes lokaliseringeni Norrland med att:"sätta där en kräfta, som tärde omkring sigallt den överkomme och till slut kräktadeunder sig den kringliggande allmogen,vilken då bleve brukstorpare istället förbonde".Riksdagsprotokoll 1765–669

När järnbruken etableradesuppstod ett nytt yrke, kolaren.Yrket var kvalificerat,talande är att kolare ochskogshuggare utgjordeden största gruppen av devallonska invandrarna, intesmederna! En mila gavkol att driva masugnen tvådagar. Misslyckades milanvar flera månaders arbeteförgäves. Foto: HaraldÖstberg, Västerbottensmuseum.Olofsfors bruk förfogade över två rekognotionsskogarpå sammanlagt 13 000 hektar.Dessa skogar ägdes av staten men utarrenderadesför en billig penning. Där anlades så småningomett flertal kolartorp, där torparen betaladesitt arrende till bruket i form av kolved.Trots de goda yttre förutsättningarna var detkolbristen som präglade bruket de första 20åren. Skog för kolning fanns, men villiga kolaresaknades. Bönderna ansåg att kolningen var fördåligt betald och inkräktade på de sedvanligainkomsterna från bland annat tjärbränning.Industrin växer fram...År 1762 fick ryttmästare John Jennings tillståndfrån Bergskollegium att anlägga en masugn ochen stångjärnssmedja i Olofsfors. Mas ugnen tillverkadede första järntackorna 1766, men stångjärnssmedjanstod inte klar förrän 1784. Anledningenvar att bruket inte kunde få fram denkolmängd som behövdes. Under tiden såldestack järnet till andra bruk för vidareförädling.10

Samtidigt med stångjärnssmedjan byggdesockså en manufaktursmedja, där en del av stång ­järnet smiddes till redskap och bruksföremål.För att komma närmare kolet uppfördes 1786en andra stångjärnssmedja i Klöse, 1,5 mil upp ­ströms Lögdeälven. Senare, 1849, tas ytterligareen stångjärnshammare i bruk. Den förlades iHolmfors, knappt två mil uppför Leduån. Transporternaav tackjärn och stångjärn till och frånhamrarna var omfattande och kostsamma förbruket. När lancashire smidet introducerades vidslutet av 1870-talet och produktionen effektiviseradestogs både Klöse och Holmfors ur drift.Tysksmide, vallonsmideoch lancashiresmideI Olofsfors tillverkades stångjärnet genomtysksmide. Det var den vanligaste metodeni Sverige. Järnet blev segt och starkt.Vallonsmide var en annan metod som gavett hårdare järn mer lämpat för ståltillverkning.Som namnen antyder fördes teknikernahit av invandrare från Tyskland ochVallonien i nuvarande Belgien. Vid 1870­talets slut infördes slutligen lancashiresmideti Olofsfors. Metoden kom till Sverigefrån England på 1830-talet. Största skillnadenmellan metoderna var hur mångaugnar järnet passerade under färskningen,vilken värme som uppnåddes och ugnarnaskonstruktion.Karta över bruket 1787.Stångjärnssmedjan byggdesnågra hundra meternorr om masugnen. Västerom Leduån uppfördesarbetarnas bostäder ochvid landsvägsbron en krog.Norr om masugnen byggdesvästra och östra flygeln.Då fanns även manufaktursmedjan,en badstuga,tröskloge och en bruksladugård.11

I nära hundra år såg området på hyttbacken ut som bilden visar. Herrgården byggdesförst 1883. Sågen och hyttan med masugn och rostugn vid den dämda forsen. De bådaflygelbyggnaderna med inspektorsbostad och kontor. Bakom masugnen skymtar detkontor som byggdes på 1790-talet och som senare blev handelsbod. Bruksladugårdenär skymd av masugnen....liksom övrig bebyggelseJärnbruk uppfördes utifrån ett hierarkiskt synsätt,där graderingen mellan bruks ledning och arbetareåterspeglades i bebyggelsen. Högt upp, medgod överblick över bruket, uppfördes herrgårdenmed flyglar. Vid dess fot på andra sidan Leduånplacerades arbetarbostäderna.En stor brand 1839 gjorde 125 personer bostadslösa.Men redan samma år byggdes "storadagswerks byggningen" och två "smedsbyggningar"med plats för samman lagt 16 hushåll.Efter branden spreds bebyggelsen ut längsnu varande Bruks gatan. Vid slutet av 1870-taletbyggdes två arbetar kaserner vid det "Övrebruket", där smedjorna låg.12

Bland byggnaderna märks även en skolbygg ­nad så tidigt som 1831 och ett änkehus, byggt1836.Arbetarnas bostäder var inte stora – ett spis ­rum för varje familj var det vanligaste de förstaåren. Med tiden förbättrades standarden till ettrum och kök.I jämförelse med med andra Norrlandsbrukvar Olofsfors något över genomsnittet i invånarantal.Som mest bodde här drygt 200 personer,men räknar man in alla kolare ute i byarna får vilägga till åtminstone 100. Det kan jämföras medde riktigt stora bruken i Uppland, som Österbybruk och Lövsta bruk. De hyste uppemot 1 000invånare.Huset vid landsvägsbron byggdes 1779 som krog och blev senare trädgårdsmästarbostad.Idag är det liksom alla andra arbetarbostäder privatägt.13

MasugnskransenHär fylldes kol, malm ochkalk. Kolet drogs upp viakolbanan utanför.MasugnenEn blåsmaskin tillförde luftoch malmen smälte. Slaggoch järn separerades.HyttanmasugnskransRådstuganHär tappades först slaggenoch sedan järnet i formar.Tackorna vägdes innan delämnade hyttan.hissLabbitRum där hyttarbetarnavilade mellan skiften.labbitmasugnrådstugaturbinTackjärn kunde inte smidas direkt,men det gick däremot bra att gjuta.Milstolpar och spishällar var devanligaste gjutjärnsprodukterna iOlofsfors.14

1880-talRälsbananMed hjälp av en rem drivenvagn, malmhunden, transporteradesmalmen till rostugnenstopp.rälsbananRostugnenMalmen rostades, det vill sägaupphettades, så att skadligaämnen fördrevs. Rostugnen viidag ser fundamentet av är enWestmansugn.BokverketI bokverket krossades malmentill valnöts stora bitar. Underbokverket samlades malmeni fickor. Bokverket är den bästbevarade delen av hyttan.rostugnHissenFrån fickorna transport eradesmalmen till hissen och sedanupp till masugnskransen.TurbinenHyttans alla maskiner drevsav en vatten turbin, placeradunder hyttans golv. 1911 byggdesett elverk och herrgårdsområdetfick elektricitet.bokverketEn järntacka vägde kring 30 kg.Sammanlagt tillverkades nära55 000 ton tackjärn på bruket.15

StångjärnssmedjanTackjärnet som kom från masugnen kunde intesmidas med en gång. Det innehöll för mycketkol och andra orenheter. I stångjärnssmedjanfärskades järnet till smidbart stångjärn.Tackjärnet smältes i en härd tillsammans medkol. Massan kom i kokning när kolet reageradeEn god smed skulle medhjälp av mästersvennenkunna utsmida ca 100 tonstångjärn per år. Stångjärnetutsmiddes med störstanoggrannhet och dimensionenkontrollerades helatiden med en mätsticka.Innan stångjärnet lämnadebruket och forslades tillhandelshusen för exportförsågs det med stämpel.Den tunga stångjärnshammarenslog upp mot80 slag i minuten. Energinkom från den dämdaforsen. När dammluckornaöppnades sattes vattenhjulenigång och därmedhamrarna.Överjärn och överkolDet var viktigt att hushålla med kol ochtackjärn. Kontrollen var sträng och underprocessens gång vägdes förbrukningenoch bokfördes. Kunde smeden få frammer järn än beräknat – "överjärn" – ochsamtidigt hushålla med kolet – "överkol"– fick han ett extra lönetillägg. Likaså ficksmeden ett extra lönetillägg om stångjärnshammarenännu var hel efter 600skeppunds utsmide.16

med syre och därmed reducerades kolhalten ijärnet. Efter en timmes hårt arbete med den 100kg tunga klumpen var smeden klar för nästamoment. Järnet fördes till smälthammaren därdet bearbetades och sedan delades i 4–5 smält ­stycken. Dessa upphettades ännu en gång ochfördes slutligen till räckhammaren där de formadestill stångjärn.ManufaktursmedjaI manufaktursmedjan utsmiddes stångjärn tillspik, allehanda bruksföremål och verktyg.Hamrarna var konstruerade på samma sätt somi stångjärnssmedjan, men de var mindre ochsnabbare.Exempelvis spikhammaren slog 300–500 slagi minuten. På det korta intervallet mellan tvåslag skulle smeden hinna vrida järnet och formaspiken till önskad storlek.Manufakturstämpel frånOlofsfors. Ordet manufakturkommer från latinets'manus', som betyderhand och 'facere' sombetyder göra.I manufaktursmedjantillverkades t ex hästskor,skovlar, grepar, huggyxor,såg- och plogblad ochspik. Manufaktursmedjananvändes till 1955. Blandde sista produkterna märksbland annat fyrkantslänk.17

Spik smiddes i olika dimensioner, men tre tumvar vanligast. År 1852 arbetade Anders Wigrensom spiksmed i Olofsfors. En god dag kundehan tillverka nära 4 000 tre-tums spik. Förbrukningenvar också stor. Samma år användes ca84 000 spikar vid byggnationer på bruket.Hyttans folkArbetet i hyttan leddes av en masugnsmästare.Hans uppgifter sammanfattas år 1827 i Handbokför hyttarbetare:"...att med minsta kolåtgång tillwerka detmesta och för särskildta behof bäst passandetackjern."Arbetslaget från sista masugnsblåsningen 1894. Masmästaryrket gick ofta i arv. Här ärdet Anders Jäderbergs yngste son Gustaf som är masmästare. Han står som nr femfrån vänster.18

År 1852 var Anders Jäderberg masugnsmästare.Till sin hjälp hade han en hyttdräng,sonen Anders och sex dagkarlar. Arbetet skeddei rundskift. Man arbetade sex timmar, var sedanledig sex och så fortsatte det dag ut och dag intills blåsningen var klar.Arbetet i hyttan upptog i regel bara halvaåret. Det året startade blåsningen 12 januari,men redan två veckor innan började Jäderbergförvärma masugnen. Blåsningen pågick sedan ifem månader. Resten av året arbetade Jäderbergmed allehanda upgifter som vilken dagkarlsom helst. Han målade, bärgade hö, stapladebräder och så vidare.Masugnsarbetarna hade veckolön. Lönenfördelades inom laget mellan mästare, hyttdrängoch övriga medhjälpare enligt vissa fastställdaregler. Masmästaren hade som löneförmåndessutom ett torp att sköta. Smideslönen utgickdäremot per tillverkat skeppund och fördeladesmellan mästersmed, mästersven och övrigamed hjälpare.Smedjans folkI smedjorna började arbetet klockan sexsöndag eftermiddag och pågick till sammatid lördagen därpå. Arbetet skedde i tvåskift. Arbetsveckanavslutades i regelmed lördagsbadet.Vattnet värmdes medämnena från den sista smältan ochsedan badade man i tur och ordning efter rangoch värdighet.Arbetet i smedjan leddes av mästersmeden. Ibrukets stångjärnssmedja i Holmfors fanns 1852två mästersmeder – Hammarsten och Grubb.19

Hade man tur i smidethördes från hammare:'Öl i kannafläsk i pannaFullt upp!Fullt upp!'Hade man otur fick hammarenen annan melodi:'Illa nog tobakIlla nog tobak'Tillhagen1981För dem var vintern en bråd tid. Förutom smidetskulle de ta emot kolforor, underhålla maskinernaoch hålla smedja och vattenhjul fria från is.Under sig hade de hälftenmästareSöderström och mästersven Meijer, en koldrängvid namn Forsberg och en eldvakt som hetteRunman. När Runman dog hösten 1852 övertogshans syssla av änkan.Fritiden i hytta och smedja tillbringades ilabbit (fr. 'l'abri' = skjul). Labbit var ett litet rum,där det fanns några träbritsar med halm i. Därkunde man sova mellan skiften. Det var oftastbara över helgen som smeds- och hyttpersonalgick hem till sina familjer. En vanlig uppgift förbarnen var därför att gå med mat till far i labbit.Labbi-SaraI Olofsfors stångjärnssmedja sades detatt det fanns ett rå, Labbi-Sara, som fåttett barn tillsammans med en räckar dräng.Drängen förföljdes ofta av rået och ledsnadeså till slut. Han gick då till prästen iHäggdånger. Efter det lär Labbi-Sara haförsvunnit från smedjan.Inte bara järnHytt- och smidesarbetet var bara en del av alltarbete som bedrevs på bruket. Hus skullebyggas och underhållas, stenar sprängas ochkajer byggas. Bruket var självförsörjande påvirke. Från 1787 och hundra år framåt fanns ettsågverk mittemot masugnen, där arbetet leddes20

Bolaget drev ett stort jordbrukmed ladugård ochstall – rättaren ansvaradeför driften. På morgonenkallade han dagsverksarbetarnatill arbete medhjälp av vällingklockan.I höskörden var ävenkvinnor skyldiga att göradagverken.av en sågställare. Sågar fanns även i Hyngelsböleoch i Leduåfors.De flesta av dessa arbeten utfördes somdagsverken. I dagsverksboken kan man återfinnaallt från nämndemän och murarmästare till pigoroch änkor. 1852 var det hela 221 personer somutförde dagsverken åt Olofsfors. En stor delbestod av transporter inom bruket med häst ochvagn samt pråmfrakt ut till lastageplatsen.Lön och förmånerArbetarnas löner utgick i form av uttag i handelsboden,kontantekonomin var liten. Det var inteovanligt att man hamnade i skuld till bruket ochdärmed miste sitt oberoende. Barnen fick ärvabåde yrke och skulder. Hushållsekonomin stärktesav att de flesta hade ett litet jordbruk och enko.Bruket tillhandahöll också fri bostad, fri ved ­brand och gratis sjukvård. Som åldring fick manbehålla sin bostad och i gengäld utföra enklaredagsverken. För änkorna byggdes 1836 ett"Enkehus" nere vid Leduåns strand.Brukshandeln, här hämtadebrukets arbetare utsin lön i form av varor.Om lönen inte räckte fickman sätta sig i skuld...Foto: Curt Dahlgren,Västerbottens museum21

KvinnorVid 1800-talets slut bestod en normal familj avca tio personer. Det föll på kvinnans lott attansvara för hem och hushåll och barnens uppfostran.I smedernas rättigheter ingick fähus samtfoder för två kor. Skötseln var kvinnans ansvar.Likaså ansvarade kvinnan för sådd och skörd avfamiljens trädgårdsland. Till detta kom de dagsverkenhon var skyldig att utföra. Tvättstugan varför ­modligen den enda plats där kvinnorna hademöjlighet att träffas.Barn"En gosse, om han skall kunna bli folk,måste:På hytt- och smedsarbetarnas hustrur föll samma lott som sjömanshustruns. De skullesjälva ta hand om hushålls arbete, barn och det lilla jordbruk de flesta familjer drev.22

1:o) veta hut och höflighet;2:o) arbeta flitigt, om icke strängt;3:o) äta fort, men tillräckligt och tarfligt;4:o) ligga hårdt, men rent;5:o) sofva icke öfver 7 timmar;6:o) muntras emellanåt;7:o) veta att ila kommer aldrig till hvila;..."Muhrs Brukskatekes 1892Barnen skolades snabbt in i vuxenlivet. Vidkonfirmationen räknades de som stora nog attutföra dagsverken. Barndomen präglades avvardagssysslor som att bära in ved och vattensamt att passa småsyskonen. Men visste manbara sin plats låg vuxenvärlden öppen förbarnens nyfikna blickar. Där var hyttan medbullrande maskiner, smedjan med dånandehamrar och herrgården med ett främmande liv.Den första skolan i Olofsforsbyggdes 1831. Bruksochsågverkssamhällen vartidiga med skolor. Allmänfolkskola infördes först1842.23

Sedan skogsindustrin trättin som ägare inriktadessmidet mot produkter tillskogsbruk och flottning.Kättning blev huvudproduktenunder 1920-taletoch ca fyrtio år framåt.Dagens OlofsforsSlutet av 1800-talet innebar de gamla järnbrukensdöd, ny teknik och större anläggningar togöver. Här i Olofsfors blåstes masugnen för sistagången 1894. Produktionen övergick istället tillnya efterfrågade varor på marknaden – kättingsom användes vid både flottning och havsbogseringav timmer. Verksamheten inrymdes till enbörjan i kättingsmedjan men senare i bättreanpassade lokaler i ladugården.Under 1960-talet fortsatte anpassningen tillden nya tiden och Olofsfors AB utvecklade bandtill skogsmaskiner – en produkt som man änidag är världsledande på. Snart var de gamlaverksbyggnaderna för omoderna och ett heltnytt industriområde växte fram. Idag arbetaröver 100 personer i tillverkningen. Olofsfors ABägs av ättlingar till familjen Wikström, somsedan slutet av 1800-talet har varit huvudintressenteri bruket.1979 bildades Stiftelsen Olofsfors bruksmuseummed uppgift att förvalta det gamla industriminnet,idag med ansvar för över 20 av bruketsbyggnader och ett stort markområde. Andrafastigheter ägs och bebos av privatpersoner.Idag är bruket ett välbesökt museiområde ochutflyktsmål. Här ryms restaurang, konferensanläggning,kafé och flera etablerade konstnärer.Olofsfors bruk är numera ett av Västerbottensläns främsta besöksmål.Guidad historisk vandringi kättningsmedjan.Foto: Sandra Lindström.24

Sevärt i Västerbottens länDagens turister söker sig i allt större utsträckning tillgenuina kultur- och naturmiljöer. Att vara turist äregentligen att vara nyfiken! Och att arbeta mednatur- och kulturturism innebär att både väcka ochstilla turistens nyfikenhet. Detta är vad ”Sevärt iVästerbottens län” handlar om. Satsningen drivs avVästerbottens museum i samarbete med blandandra Länsstyrelsen och länets museer.Att bygga upp informationscentra, s k ”Naturum”och ”Kulturum”, är den bärande tanken i satsningen.Med utställningar, bildspel m.m. kan den vetgirigabesökaren få kunskap om platsens natur och kultur– hur kulturen präglats av naturen och tvärtom.Men ett Naturum/Kulturum bör innehålla mer änbara andlig spis. Servering, försäljning. Värme,svalka. En anhalt på vägen eller avstamp för nyaupptäcktsresor.Från fjäll till kust, från forntid till nutid – det finnsmycket sevärt i Västerbottens län!Kulturum OlofsforsUtställningen "Olofsfors Bruksmuseum":producent Hugin & Munin KulturinformationSmåskriften "Olofsfors Bruk" ingår i serien ”Sevärt i Västerbottenslän” som nummer 2text Hugin & Munin Kulturinformationillustrationer Maria Olsson, UmeåOmslagsbild Sandra Lindströmfoto Västerbottens museums fotoarkiv, där ej annat angesrevidering 2008 Anna Robertsson, Västerbottens museumutgivare Västerbottens läns hembygds förbund ochVäster bottens museumtryck Nya Tryckeriet, Lycksele 2008issn 1400-616225

Herrgården och kafé samt ladugård med bruksinformation. Foto: Sandra Lindström,Sirpa Kärki och Anki Lindgren.1231716154181112145 68101371 Stångjärnssmedja/kättingsmedja2 Kolhus3 Bodlänga4 Manufaktursmedja5 Arbetarstuga6 Bagarstuga7 Rättarbostad8 Kulturum99 Skola10 Tvättstuga11 Kvarn12 Masugn13 Sädesmagasin14 Kolhus15 Ladugård16 Kuskbostad17 Herrgård18 Brukskontor26