Nr 37 - Oktober 2007 - Strängnäs kommun

NovellenDöden i vitögatav Jennifer SvedbergVet du vad?Jag ska döda dig!Jag ska smälla in din skalle i en vägg ända tills den sprickerDin förolämpning var nog för att få mig att vilja döda dig…Du ska dö, det ska du banne mig göra!Den grågrönögda mannen suckade djupt, medan hans kärlektill livet sakta tynade bort. Han ställde sig upp och var just påväg att gå till det blå och vita köket, blå skåp och vita paneleröver diskhon, när han plötsligt föll. Hans tunna axel gav ifrånsig ett högt knak när den tog fallet. Armen pulserade smärtsamt,men han satte sig ändå upp för att se varför han hade fallit.En liten svart låda, inte större än en knytnäve, låg där pågolvet. Locket hade fallit av och allt innehåll hade fallit ut.Ett par ringar, en beige lapp med fläckar av blod och tårar ochkonstigt nog, ett finger. Inget skinn, inga muskler, bara ben.Han tog sakta upp lappen, läste de två första meningarnainnan han skräckslagen släppte den. ’Det…den där unga pojken…’tänkte han.Han kom ihåg den där natten det hände, natten då han dödadeför första gången.Natten hade varit varm och kvav, men han hade känt sigkallare än någonsin. Han hade stått under en lyktstolpe. Denhade lyst ner på honom och fått det långa blonda håret att sealldeles vitt ut.En ung pojke hade stigit ut från skuggorna med ett långtstålrör i sina smått darrande händer. Den något äldre mannensansikte hade bleknat när han hade sett pojken och hanhade backat rakt in i lyktstolpen. Pojken hade börjat gå emotden skräckslagna mannen, tills han hade känt mannens snabbaandetag mot sitt ansikte. Ingen hade sagt någonting. En smaloch blek hand hade snabbt ur ena fickan tagit upp en kniv, somefter ett par sekunder hade varit intryckt i den enes hals. Någraminuter hade gått innan pojken hade känt den metalliska smakenav blod i sin mun. Pojkens kropp hade sakta domnat bortinnan han till slut hade fallit ihop.Den äldre mannens minnen var djupt fastnålade i hanstankar när han kände sin mage knorra. Han ställde sig upp medett smalt leende på sina läppar. Glad att fortfarande vara vidliv, gick han in i köket och ignorerade den smått pulserandesmärtan i axeln.OsynligAv Malin HvitfeldtRing ring! Väckarklockan ringde. Familjen i den flotta lägenhetenpå Östermalm vaknade. Alla i familjen satt och åt frukost,alla förutom en. Ingen hade märkt att den allra minstaflickan fortfarande sov. Den lilla söta flickan med dom gyllengulalockarna låg lugnt och stilla i sin säng och sov.Vid frukostbordet satt nu den fina familjen Gyllenhjelm.Det var inte förrän mamman i familjen hittade en lapp där detstod att Alice Gyllenhjelm hade en tandläkartid kl 14.00 somhon upptäckte att den lilla flickan saknades.-Alice! Skrek den stressade mamman.Alice vaknade försiktigt. Hon hade alltid lika svårt att stigaupp på mornarna. Mamman skyndade att klä på Alice, och frukostvar det inte ens tal om! Det fick hon äta på dagis.Illustration: Ola JohanssonGenom hela Alice uppväxt fortsatte man att glömma borthenne. Hennes far var bortrest på hennes första skolavslutning,hennes storasyster fick barn samma dag som hon tog studenten,och självklart så var hela familjen på sjukhuset för att välkomnaden nya familjemedlemmen istället för att se när Alicesprang ut från gymnasiet.När hon fyllde 20 år fick hon en bok om aktier av sinmamma och pappa, men när hennes storebror fyllde 20 fickhan en fin bil. Alla hennes syskon hade fått en av pappans lägenheterkring Humlegården när de flyttat hemifrån, Men honfick köpa sin första lägenhet själv.Alice högsta önskan var att få flyga. Ända sedan hon varlite hade hon drömt att få flyga högt ovanför molnen. Honundrade hur det var att få se världen från ovan. Hon hade alltid34