I Sverige finns det en vänskapsförening för Australien/Nya Zeeland

I Sverige finns det envänskapsförening förAustralien/Nya Zeeland.Föreningen har 12 000medlemmar och LarsRubensson, chef för stabmarkjuridik, SCA Skog, är dessordförande. Lars, som nyligenvar på semester i Nya Zeeland,berättar här omUrsprungsbefolkningens kampför att återfå sin rätt till mark.Lars Rubensson på kulturkväll medmaorier i Waitangi, Nya Zeelands vagga.Foto: Margareta RubenssonAnden i sjön– en kraft att räkna medRunt om i världen växer intresset för naturfolken och deras rätt till mark. ISverige utreds nu förändringar i lagstiftningen gällande samernasrättigheter. I Australien har aboriginerna tillerkänts äganderätt till vissaområden med en speciell lagfart, ”Native Title”, och i Nya Zeeland görsansträngningar att stärka maoriernas rätt i den s k Waitangitribunalen.År 1991 var jag på resa i Nya Zeeland och i slutet av år 2002 gjorde jag åter en resai landet. Båda gångerna hade jag goda tillfällen att studera maoriernas kultur ochderas rätt till mark. Jag konstaterar att åtskilligt hänt de senaste elva åren.Maoriernas kultur och rätt till mark har lyfts fram och stärkts på ett påtagligt sätt.En artikel i tidningen The New Zealand Herald berättade att ett motorvägsbyggeutanför Auckland fördröjts i två år eftersom passagen vid en sjö inte hade föregåttsav en tillräckligt omfattande utredning. En maorisk stam protesterade mot bygget vidsjön eftersom en av deras andar var förknippade med sjön.En annan artikel berättade om exploatering av ett 44 hektar stort område i stadenTauranga som var mycket väl lämpat för bostadsbebyggelse. Projektet hade stoppatseftersom ”utvecklingen gick emot de kulturella och spirituella värderingarna avstammen Piriraku hapu, en understam till stammen Ngati Ranginui”. Platsensbetydelse för stammen ur kulturell och spirituell synpunkt utgjorde alltså ett starktvägande skäl för att hindra exploatering. Ur min synvinkel betraktas stammen somsakägare på grund av historiska anspråk till området.I en tredje artikel beskrivs hur de maoriska orden mer och mer ”infiltrerar” detengelska språket. Egentligen är det inte de maoriska orden i sig som är viktiga utanskälet till att de används är de maoriska begreppen de står för. Ett exempel är detmaoriska ordet ”whanau” som används då en grupp rekryterare används vid enanställningsintervju. Med detta menas också att någon med maorisk bakgrund finnsmed för att bedöma de sökande. Ett annat exempel på förändring är att ritualen vidbegravningar som mer och mer övergår från att vara korta och opersonliga till att

vara som de maoriska ”tangi”, mer omfattande och personliga. En fjärde artikel isamma tidning uppmärksammar ett tal av invandrarministern vid ”United NationsDay for Cultural Heritage” där han jämför de engelska kolonisatörerna hantering avlandets ekosystem och ursprungsbefolkningens kultur med de talibanska vandalernasförstörelse av Buddhastatyerna i Afganistan.För att förstå vad som händer i samhället är det nödvändigt att känna till landetshistoria. Ett utmärkt ställe att fånga historien då man är landet är att bege sig tillplatsen för nationens födelse, Waitangi vid Bay of Islands på Nordön.En illustration från den 6 februari 1840, då26 hövdingar skrev under fördraget Treatyof Waitangi för maoriernas räkning.Illustrationen är hämtad ur Waitanginational reserve, utgiven av Waitanginational trust.Bay of Island var ett viktigt område för de första bosättarna i landet. Maorierna komtill Nya Zeeland från Polynesien omkring år 800 e.Kr. Det finns många legenderkopplade till maoriernas ankomst t.ex. legenden om Kupe, som upptäckte det nyalandet och döpte det till Aotearoa, ”Landet med det långa vita molnet” innan han åktetillbaka till Hawaiki, maoriernas mytologiska hemland.De första européerna som kom var holländare och på 1600-talet skedde en delsammandrabbningar med maorierna. Engelskmannen James Cook kom 1769 ochseglade runt hela landet och lät kartlägga det. Kontakterna med omvärlden blevdärmed mer regelbundna. Landet fick också nya innevånare då handelsmän frånEngland anlände. Förutom England fanns det flera länder som visade intresse förlandet, speciellt Frankrike. Flera sammandrabbningar ägde rum mellankolonisatörerna och maorierna. De som maorierna främst fruktade var fransmännen.År 1831 skickade 13 maorihövdingar från Nordön en förfrågan till den engelskekungen William den fjärde, som ombads att bli deras vän och beskyddare. Englandskickade guvernören William Hobson med uppdrag att förhandla fram ett fördrag medmaoriernaFördraget skulle uppfylla tre funktioner, en rättslig, en diplomatisk och en humanitärfunktion. Den rättsliga funktionen bestod i att fördraget skulle ersätta

själständighetsdeklarationen som erkänts av England. Den diplomatiska bestod i attfördraget skulle möjliggöra fortsatta fredliga bosättningsmöjligheter för britterna. Denhumanitära bestod i att maorierna skulle behandlas väl.Den 6 februari 1840 skrev 26 hövdingar av 46 under fördraget, Treaty of Waitangi,för maoriernas räkning. Hobson skrev under som representant för kronan. Fördragetskickades sedan runt och den maoriska versionen hade slutligen undertecknades av500 hövdingar. Den 21 maj 1840 utropade Hobson brittisk överhöghet över landet.Treaty of Waitangi har sedan det upprättades blivit omdiskuterat eftersom fördragetupprättades i två versioner, en på engelska och en översättning till maori. Fördragetinnehåller tre artiklar. I den första artikeln överlåter maorierna enligt den brittiskaversionen självständigheten medan de i den maoriska texten gav britterna rätt tillstyret över landet. I den andra artikeln garanterar drottningen maorierna ostörtinnehav av sina egendomar, mark, skog, fiske och byggnader så länge de önskar. Iden tredje lovar brittiska staten att maorierna ska erhålla kungligt beskydd och fulltmedborgarskap.I Waitangi hade jag tillfälle att uppleva historien om Treaty of Waitangi vid denmaoriska stammens mötesplats som kallas ”marae”. Det var en helt nyuppsattkulturföreställning som ägde rum i stammens vackert utsmyckade byggnad kallad”wharekai”.Föreställningen började med att vi samlades utanför marae och släpptes in förstsedan ett inrop, en ”karanga” gavs. Sedan lotsades vi av en maorisk kvinna långsamttill wharekai där vi beordrades stanna cirka 25 meter framför byggnaden. Därutmanades vi av tatuerade maorier klädda i stammens dräkt och försedda med vassaspjut. En av maorierna placerade ett föremål framför oss, dansade krigsdans,briljerade med sitt vassa vapen och gjorde skenbara utfall mot vår grupps ledare. Föross gällde det att inte släppa blicken på maorierna vilket var ett tecken på att vi varvänligt sinnade. Ceremonin är gammal och syftar till att ta reda på om besökarna villha fred eller krig. Den avslutas med att den maoriske ledaren plockar upp föremåletoch kallar in oss i wharekai. Vi tar av oss skorna och placerar oss i byggnadens enasida. En av maorierna hälsar oss välkommen och vi går fram och skakar hand och varoch en pressar sin näsa mot hans, vilket kallas hongi. Kulturshowen fortsatte sedanmed en ”sound and light show”. En maorisk farfar berättade historien om maoriernaför sitt barnbarn. Berättelsen illustrerades av en grupp maorier som uppträde meddans, sång och olika ritualer. Jag har svårt att tänka mig ett bättre sätt att få inblick imaoriernas historia än att delta i en sådan flerdimensionell kulturshow som denna.Den gav onekligen en ”kick” för att fördjupa sig i historien.Upplevelserna i Waitangi gav anledning att lära sig mer om historien efter år 1840.I och med att Nya Zeeland blev en brittisk koloni började allt fler europeiskabosättare, så kallade ”pakeha”, anlända till landet. Maoriernas ovilja att sälja sinmark ledde till allt fler motsättningar. Nya lagar stiftades vilka ledde till krig och attstora markområden konfiskerades. Dessutom slopades kronan den ensamrätt attköpa mark av maorierna som garanterats i Treaty of Waitangi. Krig, konfiskation ochförsäljningar innebar att maorierna år 1939 endast ägde 1,4 miljoner hektar avNordöns totala areal om 12 miljoner hektar.Maorierna protesterade tidigt eftersom de ansåg att kronan bröt mot Treaty ofWaitangi på olika sätt. Pakeha å andra sidan glömde snart bort fördraget då

strukturerna i det nya samhället började ta form. Efter andra världskriget blev dockförhållandena bättre och både maorier och pakeha levde relativt gott.Slutet av 1960-talet och början av 1970-talet innebar dock sämre tider ochmaoriernas missnöje med förlusten av sin mark kom nu upp till ytan igen.Urbanisering och tillgång på bättre utbildning gjorde maorierna mer medvetna omsina rättigheter och de blev allt skickligare på att organisera sig. Att pakeha glömtbort fördraget förklarade de med att de såg Nya Zeeländarna som ett folk medanmaoriernas förklarade att de alltid hållit fördraget levande därför att Nya Zeeland ärett land som består av två folk.Protester från maorierna resulterade år 1975 i att Waitangitribunalen tillsattes. Dessuppgift är att undersöka om kronans agerande överensstämde med Treaty ofWaitangi. I de fall kronans agerande strider mot fördraget ska tribunalen hamöjlighet att utfärda en rekommendation om hur de drabbade borde kompenseras.Tribunalen har idag 17 ledamöter, varav ungefär hälften är maorier och hälftenpakeha. Den har möjlighet attbehandla anspråk som sträcker sig tillbaka till den 6 februari 1840, dagen dåfördraget undertecknades.Anspråken kan gälla rätt till mark, fiske och vatten men även anspråk som berörmiljöstörningar eller hot mot det maoriska språkets överlevnad. Grunden föranspråket måste vara att kronan agerat på ett sätt som strider mot Treaty ofWaitangi. Det får inte riktas mot privatpersoner. Anspråk lämnas in genom att enenskild maori eller en grupp maorier skriver ett brev till tribunalen. I brevet beskrivsanspråket i korthet. En utförligare beskrivning lämnas senare. Tribunalen samlarsedan in information och om anspråket är väl underbyggt registreras det. Förhörordnas oftast i anspråkshållarens egna marae. Den som lämnat in anspråket får därtillfälle att presentera på vilket sätt kronan brutit mot fördraget och huranspråkshållaren drabbats. I dagsläget finns cirka 1000-tal anspråk registrerade.Tribunalen är ingen domstol. Den utfärdar endast rekommendationer och bara underförutsättning att kronan agerat på ett sätt som bryter mot fördraget.Rekommendationen innehåller ett förslag på hur anspråkshållaren bör kompenseras.Det vanligaste är ekonomisk kompensation. Bindande rekommendationer omtillbakalämnande av mark till maoriskt ägande kan ges bara under ett fåtalförutsättningar. Det ska då gälla antingen skogsmark som ägs av kronan ochinnefattas av ”Crown Forestry License” (statlig skogsmark uthyrd till utländska bolag)eller ”minnesmärkt” mark. Med minnesmärkt avses mark ägd eller tidigare ägd avstatligt företag som sålt den vidare.Processen vid tribunalen är i jämförelse med domstolsförfarandet mer undersökande.Den kan till skillnad från domstolarna göra egna undersökningar för att nå fram tillsanningen. Processen är flexibel och följer inga strikt uppsatta regler utan anpassningsker till de seder som råder på olika platser. Tribunalen har ingen möjlighet att tolkalagar dock har den exklusiv rätt att tolka fördraget. Tribunalen kommer inte mednågra slutgiltiga lösningar utan den förhandlas fram mellan anspråkshållaren ochstaten. Vid förhandling får anspråkshållaren hjälp av Office of Treaty Settlement.Anspråken från Maorierna grundar sig vanligen på en dröm att kunna bosätta sig påsina förfäders mark och kunna nyttja den på det sätt de en gång nyttjade den. Inågra enstaka fall har äganderätten återgått till maorier, men det allra vanligaste äratt ekonomisk ersättning utgår. Drömmen stannar i de flesta fall vid en dröm, men

det är ändå viktigt att de fått möjligheten att presentera sina anspråk införtribunalen. Det innebär trots allt att de olika stammarnas historiska nyttjande avolika markområden utreds, klarläggs och dokumenteras på ett sätt som har ett storthistoriskt värde. Det bidrar också till att skapa respekt för stammens medlemmar ochskapa positiva förutsättningar för framtiden.Min uppfattning är att Waitangitribunalens arbete är en starkt bidragande orsak tillden förändring som pågår i samhället med en ökad respekt och hänsyn till denmaoriska kulturen och deras anspråk i markägarfrågorna. Anden i sjön har blivit enkraft att räkna med!Lars Rubensson