Hela boken - Medicinsk fakultet - Umeå universitet

av tandläkare, men motsvarande system kan förstås användas också för andradelar av kroppen.Den osynliga delen, som inte kan visas på samma sätt, är en matematiskmatris som ligger i datorn. Man kan likna den vid en tredimensionell kartasom beskriver hur, i det här fallet, en patients huvud ser ut. Man kan se detsom ett bygge av otroligt små legobitar, där varje bits exakta plats i rymdenär bestämd: Man vet precis var den finns och till den hör en matematisk beskrivningav dess täthet och hur den släpper igenom röntgenstrålning – vilketju varierar om det gäller ben, emalj, muskler, hjärnvävnad etc. Till grundför alltsammans ligger en datortomografibild av ett kranium. Sedan gör manen s.k. perspektivprojektion, som i Figur 4. Den simulerade röntgenbilden ärett resultat av var röntgenapparaten och filmen har placerats i förhållande tillpatientmodellen. Allt detta handlar ytterst om geometri, som går väldigt braatt beräkna. Datorn gör oerhört många beräkningar och skapar utifrån demen röntgenbild att titta på och bedöma.Figur 4. Hur simulatorn skapar en tvådimensionell röntgenbild. Röntgenstrålarnakommer ungefär som ur en ficklampa och datorn beräknar utifrån sin tredimensionellamodell av huvudets vävnader och deras placering hur mycket strålningenborde hindras av de delar som den passerar. Resultatet framgår som gråheteni motsvarande punkt på den simulerade röntgenfilmen längst t.h.48