fulltext - DiVA Portal

har är dock också tänkbar utifrån antagandet om att viss handlingsberedskap ärförknippad med föreställningar och uppfattningar. Efter många års yrkesverksamhetdär betingelserna för att arbeta barncentrerat var begränsade och där kraven påstruktur och effektivitet stegrats är det därför förståeligt att förskollärarna hadeändrat synsätt.Den förskollärare som genomgående och mest konsekvent gav uttryck för ettutvecklingstänkande var den lärare i den undersökta gruppen som tycktes ha störstmöjlighet att behålla ett sådant tänkande. Hon hade under många år arbetat endastdeltid för att kunna vårda egna barn hemma. Hon var alltså inte lika påtagligt somarbetskamraterna utsatt för de förändringar som skett i barngruppen under åren. Närhon observerades i gruppen var betingelserna på avdelningen sådana att hon kundeägna extra mycket tid åt enskilda barn. Hon kunde således i många avseendenhandla i enlighet med sina föreställningar och uppfattningar, en möjlighet somalltså utnyttjades. (Se ovan kapitel 7 om "Ylva"). På så vis kunde hon förstärkasina föreställningar och uppfattningar om verksamheten och behålla sin "gamla"syn på förskolan.Observationerna i övrigt visade att många drag i förskollärarnas praktik kan sessom uttryck för effektivitet och pedagogisering. Förskollärarna tycktes sträva efteratt behandla alla barn lika, att inpränta normer för beteendet i förskolan och i denframtida skolan och att genomföra gruppaktiviter där alla barn måste delta. Vidarevar det vanligt, särskilt bland förskollärarna i deltidsgrupp, att ge barnen speciellauppgifter att utföra. Först efter kontroll av att uppgiften slutförts på förväntat sättgav läraren tillåtelse till någon annan aktivitet. Förskollärarna tycktes också läggastor vikt vid att barnen satt stilla i ring vid "samlingen" och att de räckte upphanden innan de yttrade sig. Egentlig kognitiv träning och begreppsbildning skeddefrämst i situationer som inte var lika formella som de schemalagda samlingarna.Det skedde ofta i samband med att barnen fick praktisk handledning, då detillverkade något eller bad om hjälp med material till leken.I kapitel 7 diskuterades utifrån observationerna av de tre förskollärarna Elin,Ylva och Anna, hur föreställningar om verksamheten och den praktikförskollärarna utövar kan tänkas ömsesidigt påverka varandra. Den praktik deutövar förstärker det tänkande de har, det tänkande de har styr praktiken - inom demöjligheter som finns att agera på ett speciellt sätt med hänsyn till schema,lokaler och utrustning.En förskollärare har på sitt ansvar att stimulera barnen och krav ställs frånmånga håll på att barnen lär sig något. Hon har förväntas också se till att barnentrivs och har roligt, samtidigt som de skall leka utan att råka ut för skador ocholycksfall. I en av deltidsgrupperna var barnen ofta ensamma utan någon vuxen ilekhallen. Det inträffade ofta olyckstillbud och många konflikter uppstod mellanbarnen, men läraren ingrep ytterst sällan. Barnen hade tillåtelse att vara i lekhallenom de först bad om lov. Innan barnen fick gå dit hade de alltid först ett pass med"arbete" då en uppgift skulle genomföras. Denna förskollärare var ensam vuxen ibarngruppen och hon planerade ofta aktiviteter för barnen som krävde ledning ochinstruktion. Förskolläraren hade i intervjun givit uttryck för uppfattningen a tt "lekär en terapeutisk nödvändighet". Den uppfattningen karaktäriseras bl a av att det ärviktigt att barnen får leka ostörda av de vuxna för att få utlopp för sina behov ochför att bearbeta sin känslor. Uppfattningen som sådan torde ha hjälpt förskollärarenatt klara av den situation hon befann sig i med dess olika krav på vad hon borde168