AR.KIV SAMHÄLLE · OCH FORSKNING - Visa filer

Stefan OstergrenDingar och medeltidshandlingarna, överfördes till Kungl. Biblioteket,medan Riksarkivet återfick mindre delar.Vitterhetsakademiens tid. 1786 instiftade Gustaf Ill Kungl. Vitterhetshistorie och antikvitetsakademien, därmed reformerandeLovisa Ulrikas vitterhetsakademi från 1753. Den nya akademienskulle huvudsakligen ägna sig åt historiens och "antikviteternas"utforskande och åt medaljers och inskriptioners "uppfinnandesamt författande". Till akademien överfördes nu Antikvitetsarkivetslönestat och tjänstemän. Arkivets antikvarie blev akademienssekreterare, samtidigt som han återtog den gamla riksantikvarietiteln- sannolikt ett uttryck för den gustavianska erans beundranför stormaktstiden. Arkivets samlingar, bl. a. resterna av arkivbeståndet,ställdes följdriktigt under a)cademiens vård.Under sina första år var akademien närmast en medaljakademi,även om ledamöternas och andras författarskarp- tävlingsskrifter,inträdestal, avhandlingar - icke var obetydligt. sekreterarensämbete var i det hela en indräktig sinekur, åtföljd av en klingandetitel. Riksantikvarien J. G. Liljegren (1826-1837) ändrade dettatillstånd. Som framstående ledamot av Götiska förbundet återupptoghan ämbetets traditioner från 1600-talet, både de medeltidshistoriskaoch de antikvariska: han är bekant som diploma-1iarieverkets förste utgivare, men också som museiman och somrunolog. Under Liljegrens tid fick fornminnesvården helt andraförutsättningar än tidigare. I 1828 års fornminnesförordning gavsnämligen Vitterhetsakademien det formella ansvaret för vårafornminnen. Liljegren sökte tillse, att förordningen - i motsatstill 1666 års - omsattes i praktiken, bl. a. genom att skJapa ettfast nät av ombud över hela riket. Resurserna medgav inte, attden senare tanken förverkligades, men uppslaget var framsyntoch 1906 organiserades det ännu bestående ombudssystemet -Ännu under Liljegren rörde riksantikvariens ämnesområde likamycket de skriftliga minnesmärkena som de egentliga fornminnena.Med Liljegrens efterträdare Bror Emil Hildebrand (1837-1879) började verksamheten att mera koncentreras till de musealasamlingarna och de arkeologiska undersökningarna, d. v. s. detena av myndigheternas nuvarande huvudområden. Således är denäldre Hildebrand den egentlige skaparen av det moderna Statenshistoriska museum. Ett uttryck för förändringen är 1867 års fornminnesförordning,som i motsats till 1828 års inte nämner någotom inlösen av gamla handlingar men däremot gjorde det möjligtatt förklara äldre märkliga kyrkor som fornminnen. Den yttrekulturminnesvården förblev dock eftersatt; B. E. Hildebrandkunde inte förverkliga sina intentioner härvidlag.Vid Hildebrands avgång hade riksantikvarien blivit en faktisk68