Reflektioner, seminarium om universitetets roll (pdf)

Vad ska vi ha universiteten till. Ett seminarium om den vetenskapliga kunskapens värden ochanvändning, till minne av Susan Gerard Marton (1965-2009).MinnesanteckningarYlva Hasselberg (ekonomihistoriker från UU) fokuserade på professionsperspektivet inomakademien. Lärare och forskare är kända för att vara ”svårstyrda” och ”besvärliga” för bådepolitiker och universitetsledningen. Samtidigt har vi inte mycket makt utan vi är ”inlåsta”inom akademien där vi fritt kan utöva vårt yrke.(Jag kom att tänka på Foucaults forskning om”de annorlunda”, ”de tokiga” som åsidosatts från den offentliga diskursen. Är det där vi harhamnat?, Kens anm.). Hasselberg förde ett brandtal för universitetets självständighet och detkollegiala ansvaret för den vetenskapliga verksamheten baserad på abstrakt och teoretiskkunskap mot alla tendenser inom både den allmän politiken och forskningspolitiken somvänder sig mot den vetenskapliga professionen för att istället rikta sig mot marknadsfiering(student = kund), managementisering (kvantifierbara fakta går framför kvalitativabedömningar) och teurapetisering (akademiens påtvingade snällhet, ”är vi inte snälla mot vårakunder så mister vi dom”) (eller rakt på sak, ”godkänner vi inte, inga pengar", Kens anm.).I debatten efter hennes inlägg poängterades att vi själva (akademiens anställda) inte alltid hardet ansvarstagande som vår frihet kräver, därför ställs dessa ”nya” krav. Det finns tendensertill instängdhet, de ”feodala elementen inom akademien”, som gör att makthavare ochallmänhet visar skepsis mot vår verksamhet och kräver resultat efter investerade skattemedel.Henrikke Baumann gav en personlig redogörelse över hur svårt det är i praktiken att varadoktorand med tvärvetenskapliga projekt, där handledare från olika vetenskapliga disciplinerdrar åt varsitt håll.Johan Öberg gav en inblick i hur konstnärligt utvecklingsarbete nu likställs med forskningpå vetenskapliga grunder och underströk att den kreativitet som finns bland konstnärernasarbete kan tillföra mycket till den, i vissa fall, stagnerade universitetsvärlden. Han menade attkonsten ifrågasätter traditionella kunskapsideal och därmed bidrar till en förnyad kunskapssyninom akademien.Sven-Erik Liedman var å sin sida mycket kritisk mot den nya utilitarismen som sätteranställbarhet före bildningsideal. Han pekade på att i nya utredningar omhögskoleutbildningen pratas det om ”överutbildning”, dvs. att det är slöseri med tid ochpengar när medborgare läser ämnen på universitetet som de inte har någon användning av i deyrken som de sedan får. Liedman pekade dock på att idag har vi en unik historisk situationeftersom inte mindre än 40% av ungdomskullarna läser på universitetet. Vi har här en storuppmaning att se till att kritiskt tänkande och ifrågasättande lärs ut när så många läser hos oss.Liedman pekade vidare på att vi idag är politikkonsumenter istället för politiska varelser iaristotelisk mening. Nu ställs inte frågan om vilken ideologi ett visst parti har utan vad dentillför just mig som individ (vad vinner/förlorar jag på om ett visst parti/block får bestämma.Han pekade exempelvis på GP:s första sida efter valet som ungefär löd "Så påverkas du avvalet"). Mot samhällsdebatten förytligande måste vi ställa universitetets fördjupande ochifrågasättande. Den 3:e uppgiften, att lära ut i samhället en kritisk inställning, att ställa desvåra, besvärliga frågorna, är viktig mot nyttotänkandet bland dagens politiker och

makthavare. Tyvärr finns det inte heller bildningsideal utan nyttotänkande i begreppet"livslångt lärande".Bengt Göransson varnade för ”inneslutningen” inom akademien. Universitet finns till församhällets behov. Men har samtidigt förståelse för kritiken mot nyttotänkandet. Han berättadeom att han i sin ungdom läste klassiska språk och ville bli latinlärare. Sedan blev hanentreprenör och politiker. Men han menade att han alltid kunde dra nytta av sina latinstudier.De kontrakt han skrev, för att ta upp ett exempel, var mycket framgångsrika eftersom latinethjälpte honom att skriva precisa och pregnanta offerter som gick hem mycket bättre än desom skrevs av de skolade på handelshögskolorna. Det som till synes var ”onödiga kunskaper”visade således vara oerhört nyttiga.Från sin tid som utbildningsminister tog han upp anekdoten om att han tillfrågades ofta omhan kunde garantera att de som genomgick konstnärliga utbildningar skulle få ett jobb när detog ut examen. På den frågan svarade han konsekvent att det han kunde garantera med dessautbildningar var att varje människa fick tillfälle att pröva sina talanger. Sedan var det jupubliken som fick avgöra om individen hade talang eller ej.Göransson tog vidare upp skillnaden mellan frihet och valfrihet och menade att idag är detfokus på valfrihet: i det nyliberala samhället värderas möjligheten att välja mellan varormedan frihet att välja utbildning, att skola sig längre än 4 år (endast medicinstuderanden fårstudielån för längre tid), att tänka fritt, är en bristvara.Mats Benner kommer från en miljö som har fått omfattande forskningsstöd och kundeglädjas åt att vara företrädare för en excellent miljö. Men när han pekade på varför Lund harlyckats bättre än till exempel Göteborg med att lyckas få strategiska forskningsmedel var hantydlig med att understryka att det inte hade att göra med att Lund skulle ha tänkt igenom enbättre organisation än Göteborg. Han pekade på hur GU nu drabbats av en organisatoriskhysteri! För mycket energi på organisation tar ofrånkomligen resurser från kärnverksamheten.(Visst kan vi skriva under på detta!, Kens anm.)Efter att Dan Brändström berättade om stiftelsernas roll i förhållande till de statligaforskningsresurserna tog avslutningsvis Barbara Czaniawska åter upp frågan om att det intefinns en optimal struktur eller organisation som garanterar excellens. Det handlarhuvudsakligen om att lämna frihet under ansvar för de verksamma.Egna reflektionerVilka slutsatser kan man då dra av seminariet för SPL och hum faks del? Personligenfunderade jag efter och under seminariet att det gäller att hitta en god balans mellan stabilitetoch innovation/förändringar. Vi har mycket radikalt och snabbt ändrat synen på vad ettuniversitet ska vara och ännu finns det spänningar som går åt olika håll. Men vi ska integlömma att kärnverksamheten är det viktigaste. Som humanister måste vi utbilda godamedborgare som kritisk kan granska och utveckla sig i ett samhälle i ständig förändring.Språk är alltid nyttiga kunskaper och med språk vet vi alla, efter vår institutionskonferens omprogramutbildningar, att vi menar något betygligt mer omfattande än språkfärdighet ochspråkriktighet. Att lära sig språk innebär att tränga in i en annan kultur så djupt att vår egenidentitet blir förändrad, eftersom vi lär oss att tänka annorlunda (ett språk är också ett annattankesystem).

Vi står nu inför ständigt nya utmaningar. Och även om vi kanske känner oss skeptiska till dennya organisationsförändringen av vårt universitet och till att den verkligen kommer att gegoda resultat, så måste vi se till att den åtminstone inte gör skada. Våra humanistiskavärderingar är viktiga, språkkunskaper och kunskaper om främmande kulturer är kompetensersom självklart är nödvändiga i en globaliserad värld. Men vi kan inte endast vara stödämnenför andra yrkeskategorier. Vi måste se till att vi får de bästa studenterna att välja våra programoch att det är de kritiska, självständiga, kreativa och nyanserade studenterna som vill stannahos oss. Där måste vi alla hjälpas åt att hitta vägen för hur vi ska kunna locka till oss la crèmede la crème.Samtidigt måste vi vara medvetna om att vi fyller en mycket väsentlig funktion i samhället fören bred grupp som endast behöver språkkunskaper för instrumentella syften. Men vi måste setill att vi i alla sammanhang har en akademisk utbildning som bygger på vetenskaplig grundfrån första början. Detta är oerhört svårt att få till i orienterings- och preparandkurser, ochdärför måste dessa kurser vara endast en liten bråkdel av vårt kursutbud. Dessa kurserkommer aldrig att berättiga ämnes existens. Det är kompletta miljöer med livaktig forskningsom i sin tur inverkar på utbildningen vad vi ska ha!Vi som humanister måste dessutom visa civilkurage och reagera mot mål som inte hållermåttet för den akademiska miljö vi är stolta över och som vi vill utveckla. Vi ska känna ossstolta över att vara humanister och desto mer stolta över att vara så internationella humanistersom vi är!På seminariet var det huvudsakligen humanister, samhällsvetare och utbildningsvetare somdeltog. Är klimatet lika bra på dessa fakulteter som det var under seminariet, då känner jagingen större oro för att vi närmar oss varandra som en konsekvens av rektors direktiv omomorganisation. Vi pratade faktiskt i mångt och mycket samma språk. Möjligen kan detfaktiskt bli en förstärkning för humaniora, under förutsättningen att vi kommer in i en sådanny organisation på samma villkor och med ett högt självförtroende.Ken Benson