UPPSALA UNIVERSITY - Index of - Uppsala universitet

Slovo (Uppsala), 2010, No. 51Journal of Slavic Languages and Literaturessom översättare, kommit att behandlas särskilt styvmoderligt i litteraturen. Flörich varämnet för Ingrid Maiers och Heiko Drostes biografiska bidrag i Slovos femtiondevolym (2010), och det föreföll som om en pendang om Torčakov också kunde försvarasin plats. Den breda prosopografiska undersökning av Ingermanlands ortodoxa elitersom jag för närvarande genomför avslöjar nya aspekter även av Torčakovs person; ochtrots att jag här inte avser att närmare behandla hans katekeskorrigering, så kan det nyaporträttutkastet ha någon betydelse också för vad vi kan förvänta oss härvidlag. Envidare förhoppning är att det kan lyfta på förlåten för bortglömda aspekter av ortodoxtliv i svenska Ingermanland.Redan Alfred Jensen hade 1912 påvisat Torčakovs inblandning som korrektor i1628 års katekesutgivning; men då Samuel Bring några år senare, genom en supplik iRiksarkivets Bibliographicasamling, identifierade honom som ”hjälppräst vidFrälsarens kyrka i den lilla staden Jamagorod” i Ingermanland (1919:186), drog hanslutsatsen att denne faktiskt kommenderats till Stockholm av Gustav II Adolf för attöversätta katekesen (ibid.:186–189). För denna slutsats, som föruttagits av IsakCollijn, såg han en grund i sin förståelse av Torčakov som teologisk expert och somsärskilt kallad från det avlägsna Jamgorod, men också i ”ersättningens storlek”(Torčakov fick för sitt omak ett litet ingermanländskt gods). Efter Kari Tarkiainensviktiga upptäckter (1974:82–85), som klarlade att det huvudsakliga översättningsarbetetmåste ha utförts av translatorn Hans Flörich, resonerade Anders Sjöberg kringatt Torčakov bland annat kunde ha försökt sätta en mer kyrkoslavisk prägel på Flörichsryska och rättat bibelcitat efter gängse översättning och bruk (1975).När Sjöberg återvände till Torčakov ett decennium senare, hade han dragit tvåavgörande slutsatser. För slavistiken tidigare okända dokument, som omnämndeTorčakov som kornskrivare, visade samtidigt att han 1627 hade kallats till Stockholmför att ställas inför rätta och alltså inte varit särskilt tillrest som fackman. Det senarehade varit det ena viktiga benet i Brings hypotes om Torčakov som översättare.Sjöberg såg sig nu desto klarare kunna konstatera angående Torčakovs titel i detkungliga brev som reglerade tjänsteutbytet att han var ”rysk djak, d.v.s. en skrivareeller sekreterare” (1984:33). Detta gav forskaren möjlighet att legärt fastställauppgiften att Torčakov skulle ha varit präst som ”felakti[g] … Inga handlingar iRiksarkivet stöder detta Brings påstående” (ibid.). Så tycktes han beröva hypotesendess andra ben: Torčakov saknade särskild religiös kompetens. Den supplik frånTorčakov som Bring hade anfört figurerar inte i Sjöbergs artikel, och läsarens slutsatsblir lätt att det Bring ”påstår” (ibid.:26) om Torčakov som ”hjälppräst vid Frälsarenskyrka” hade varit gripet ur luften, kanske aktivt påhittat. Torčakov var nu endast denperson som man i Stockholm sökt i ”nära två år” i syftet att denne för sättaren skullerenskriva Flörichs manuskript ”med ryska tryckbokstäver” (ibid.:32). Detta, får mandå tänka, hade ingen i huvudstaden kunnat göra, inte ens översättaren själv.Tolkningen av Torčakovs ”professionella” status har följts av exempelvis Ľubomír8