3.6 MB - SKB

RÖSEBYGGARE I MISTERHULT4ISBN 91-975 606-8-5Recitera/Edita 2007-01

FörordÅret var 2002 då Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, inledde en platsundersökningi Oskarshamns kommun. Noggranna undersökningar har gjorts iMisterhults socken för att ta reda på om berggrunden duger för slutförvaring avanvänt kärnbränsle.Verksamheten kräver även kunskap om landskapet och dess historiska utveckling.En del av undersökningarna har därför handlat om traktens kulturhistoriskavärden. Där har Riksantikvarieämbetet bidragit med expertkunskap och ävensvarat för inventering av fornlämningar i undersökningsområdet.Genom den här skriften vill vi dela med oss av den intressanta och i vissa fallnyfunna kunskapen som vårt arbete lett fram till. Vi vill här presentera en av detidigaste och kanske mest framstående aktörerna i Misterhult. En aktör somredan för 3000 år sedan började forma landskapet och vars spår vi ständigtstöter på i vårt arbete – forntidens rösebyggare.Anna WahlstéenRedaktörSvensk Kärnbränslehantering ABLars LundqvistArkeologRiksantikvarieämbetet

Stenplockare i SmålandSmålänningar – kan de kallas svenska mästare i stenplockning? Ja, kanske. I varje fall harsmålänningar under generationer flyttat mängder av sten. Mest sten har släpats undan för attfå tillgång till odlingsbar mark. Det började man med redan för 3000 år sedan – och hållerväl fortfarande på. Många stenar släpades ihop till odlingsrösen, andra användes för att byggastenmurar för att skydda grödorna.Det fanns även ytterligare ett skäl för smålänningarna att plocka och flytta sten. Underbronsåldern och järnåldern (1800 f Kr – 1000 e Kr) välvde man stenbyggda gravar över sinadöda. Omsorgsfullt utvalda stenar fick bli små eller stora gravmonument. En del av dessagravar brukar man kalla för rösen. Andra närbesläktade gravformer, och egentligen långtvanligare än rösena, är de mindre och planare stensättningarna. Det är de här gravrösena ochstensättningarna som vi kommer att ägna oss åt i den här skriften.Om rösenOrdet röse kommer antagligen från fornsvenskans rör som betyderjust stenröse. I äldre uppteckningar kallas röset ibland för kummel.Ordet röse kan betyda olika saker, till exempel gränsröse, gravröseeller rösen som byggts för att märka ut en vandringsled.3

Håkan bor medFornminnenrunt knutenLandskapet har ändrat sig, livet är ett annat och samhället helt annorlunda. Ja, dagens liv ochleverne i Misterhults socken har inte många likheter med det under bronsåldern. Men dagensMisterhultsbor lever fortfarande sida vid sida med det gamla. Här möter vi Håkan Olsson i StoraBasthult, som bokstavligt talat bor med fornminnen runt knuten.I Misterhults socken är stenrösen vanligare än på mångaandra håll och Stora Basthult är inget undantag. Alldelesi närheten av byn finns ett tiotal rösen och stensättningarfrån bronsåldern.– Det är intressant med fornlämningar, de visar ju att det ären gammal trakt och att människor bott här under lång tid,säger Håkan Olsson under en promenad i omgivningarna.Den avlägsna tidsepoken då gravrösen och stensättningarbyggdes är ständigt närvarande och med jämna mellanrumgör den sig även påmind i det dagliga arbetet.– Ja, man får ju akta så att man inte förstör fornlämningarnär man arbetar i skogen eller kör med traktor. Det ingår jui skogsvårdslagen och för min del tycker jag inte att det ärnågot större bekymmer att ta hänsyn till fornlämningarna.Från mun till munVår promenad har tagit oss en liten bit in i granskogenoch plötsligt står vi mitt i en liten samling stenar. Tillsynes slumpmässigt utslängda, men efter en noggrannaretitt träder ett mönster fram – stenarna bildar ett skepp.– Ja, ett gravröse ser man ganska lätt ute i skogen men ensån här stensättning är svårare att hitta om man intekänner till den i förväg.Just den här platsen har Riksantikvarieämbetets arkeologervarit med och pekat ut. Mycket av den kunskap somfinns om trakten och dess tidiga historia har följt bybornaunder lång tid. Berättelser om lämningar och fornminnenhar förts vidare från mun till mun, från generation till4

generation. Det håller historien levande, menar Håkansom har bott i byn sedan 1955 och med stort intresse tagitdel av de muntliga berättelserna.Promenaden fortsätter bakom en stor ladugårdsbyggnadoch över en liten äng. I bortre kanten tronar ett röse avgigantiska mått. I hagen strax nedanför ståtar en cirka tremeter hög sten. Den som lyckas klättra upp på jättestenenkan högst upp se små gropar i stenens yta – skålgropar. Ochhär är det inte tal om några naturliga gropar som bildats avinlandsisen. Nej, här är tydligt att en mänsklig hand varitframme och format de små skålformade fördjupningarna.Exakt hur de har använts vet inte arkeologerna men enallmän uppfattning är att de kan ha anknytning till enfruktbarhetsrit. Och kanske var det här en flitigt användoffersten en gång för länge sedan.Kanske ett sjömärkeVi följer en liten skogsväg som letar sig in mellan trädeni det ursmåländska landskapet och kommer så småningomfram till en större äng. Västra mossen kallar Håkan denoch på sluttningen ner mot ängen visar han en något uddalämning från gångna tider. Det är en sten, på gissningsvisett par ton, som ligger uppallad på tre små, små stenar.Det ser nästan ut som miniatyrfötter under den jättelikaklumpen. Klart är att detta inte heller är naturens egetverk. Nej, här har mänskliga krafter samlats för att läggaupp stenbumlingen på de tre små stenarna, kanske för attgöra ett riktmärke för sjöfarare. Ängen nedanför, därtranorna just nu sjunger sin hesa sång, låg då undervatten och kunde kanske nås via båt ända utifrån kusten.– Den är säregen och mycket pampig, den här hönestenensom vi kallar den. Det syns ju att den är ditlagd på någotsätt, det kan inte vara inlandsisen som gjort detta.Visst ligger det en stor spänning i att spåren i landskapetfinns kvar: stenar lagda i en viss ordning, på en viss platsoch med en mycket medveten tanke bakom. Fascinerandebyggnadsminnen av sten från en avlägsen tidsepok – sidavid sida med 2000-talets liv och leverne i Misterhult.5

Stenar på högEtt gravröse är helt enkelt en välvd hög som byggts uppav stenar utan (synliga) inslag av jord. Vilka stenar somhelst dög inte, nej, rösebyggarna letade upp stenar somhade en viss storlek. I Misterhultsområdet valde manstenar mellan 20 och 40 centimeter stora.Rösenas storlek varierar betydligt. I Västsverige finnsexempel på ett röse som är 60 meter i diameter och 7 meterhögt. Men de flesta är betydligt mindre, och endiameter mellan 6 och 15 meter är vanligast.transportera stenar till gravplatsen. Och allteftersombygget fortskred och röset växte i storlek blev man ocksåtvungen att bege sig allt längre bort för att finna lämpligtbyggmaterial.Formen på rösena varierar också. Vanligast är den rundaformen men de kan också vara fyrkantiga eller avlånga.Tack vare de skiftande storlekarna ger rösena också olikaintryck. En del är små, oansenliga och svårupptäckta iterrängen medan andra är storslagna monument ochfungerar, då liksom nu, som riktmärken i landskapet.Dessutom krävdes en högst varierad arbetsinsats för attbygga dem. För de större rösena behövdes byggfolk frånflera hushåll. Arbetet bestod först och främst av att6

StensättningarDe flesta stenbyggda gravarna i Misterhult är inte välvdautan flacka och består av ett eller ett par stenskikt. Sådanagravar kallas för stensättningar. Formen kan vara rund,oval, rektangulär, kvadratisk eller skeppsformig.En stensättning krävde mindre arbetsinsats än de storarösena och kunde byggas av personer i ett enda hushåll.Stensättningar användes som gravöverbyggnader undersamma tid som rösen och man finner därför ofta rösenoch stensättningar i små grupper. Oftast ser vi bara ett pargravar intill varandra, men ibland ligger flera tiotalsgravar inom ett större område. Platser med fler gravar påett och samma ställe får en alldeles särskild prägel, ochpåminner mer om begravningsplatser liknande vår tidskyrkogårdar.Fynd i rösenRösena ser i dag ofta ut som enkla stenhögar menursprungligen hade de en mer markerad profil. På mångahåll finns fortfarande spår av kallmurar, det vill sägaomsorgsfullt uppstaplade stenar, där man utan hjälp avmurbruk lyckats få stenarna att stå stadigt. Vi kan därförtänka oss att ett nybyggt röse såg mer ut som ett litetkon- eller cylinderformat torn än en hög med slarvigtuppslängda stenar. Dagens rösen ska nog därför ses somruiner efter välbyggda gravar.I ett röse kan man ibland hitta en stenkista som en gångrymt ett obränt lik. Ibland finner man små gömmor förbrända ben, som antagligen är rester från ett gravbål.I andra hittar man en fördjupning mitt i röset. Arkeologerföreslår att det i de så kallade kraterrösena en gångfunnits en gravkammare som med tiden kollapsat. Spårenefter den igenstörtade kammaren syns i dag som en sänkaeller krater.De flesta rika gravfynden i Norden är inte från rösen,utan har hittats i högar som byggts av jord. Mest kända ärnågra högar från Danmark där den avlidnes skelett, medfriserat hår och kläder, bevarats i detalj fram till våradagar. I stenrösena är chansen liten att kroppen medgravgåvor har kunnat motstå tidens tand. Rösena släpperlättare igenom regn och luft till gravgömman vilket innebäratt kvarlevor och gravgåvor ofta förstörts, helt eller delvis.Därför hittar man sällan fynd i rösena och när man gördet är de ofta i dåligt skick.Arkeolog Michael Dahlin,som har inventerat fornlämningari Oskarshamnskommun, studerar här ettplundrat gravröse på Ävrö.7

ARKEOLOGISKA TIDSPERIODERRösebyggandeISTIDFÖRSTAMÄNNISKORNA(jägare, samlare)FISKEBEGYNNANDEJORDBRUKBLANDEKONOMI JORDBRUK(jägare, fiskare, bönder)VATTENKRAFTKÄRNKRAFTTält, hyddorTält, hyddorBofastaBronsgjutningJärnsmideRenarSkog, kustKeramikKristendomTundraHjortHav, vattendrag,sjöar, kustKor, fårRiksbildningGustav Vasa, LinnéInlandsisSälÄlgEnklare båtarHällristningarTunalänVikingaskepp10 000 9 000 8 000 7 000 6 000 5 000 4 000 3 000 2 000 1 000 Kr f 1 000 2 000Äldre stenålder Yngre stenålder Bronsålder JärnålderMedeltidNy tid3800 f Kr 1800 f Kr 500 f Kr 1500 e Kr9

Gravar – inte bara rösenUnder samma tid som man i Misterhult byggderösen byggde de ledande samhällsmedlemmarna påandra håll stora gravhögar. Istället för sten användeman grästorv och jord som byggnadsmaterial.Storleken på en gravhög är mellan tio och fyrtiometer i diameter. På en plats i Danmark har manräknat ut att det gick åt sju hektar grästorv för attbygga en enda hög, alltså mer än tio fotbollsplaner.Utgrävningar har visat att de ibland var inhägnadeav pallisader eller en ring av stenar, en så kalladfotkedja. Högarna finns nästan alltid i de merutpräglade jordbruksbygderna, framförallt i Skåneoch Halland men även på andra håll i Väst- ochMellansverige.Utanför jordbruksbygderna i Skåne och Hallanddominerar dock stenrösena. I Sverige ligger rösenaoftast utmed kusterna. Och i södra Sverige finns defrämst i Bohuslän, norra Halland, Blekinge ochutmed den småländska kusten. Även i Upplandhittar man en del rösen vid kusten. För mångarösebyggare var jakt och fångst viktiga näringskällorvid sidan om jordbruket.I inlandet finns motsvarande rösebygder i det inreav Småland, Västergötland, Dalsland och Värmland.Gravrösen i södra Sverige.Sten som byggnadsmaterial har den fördelen att denmotstår tidens tand. Därför ligger många rösen kvari landskapet än i dag. Samtidigt står de sig slätt motsamhällets behov av mark. Många rösen ochstensättningar har omvandlats till stenmurar,husgrunder, odlingsrösen och makadam. Trotsmänniskans exploateringsförmåga sätter gravrösenoch gravhögar från bronsåldern fortfarande sinprägel på många av dagens landskap. Det gäller isynnerhet slättbygderna i de södra delarna avSkandinavien. Här kan en hög upptäckas på flerakilometers håll. Men även i mer kuperade bygdergör sig rösena påminda. Goda exempel på det finnsutmed Smålandskusten, inte minst i Tjust, där vägE22 kantas av många rösen.10

Röse längs Kustvägen, Fårbo.Lagen skyddar lämningarFornminnen skyddas av en lag, lagen om kulturminneneller Kulturminneslagen, som den ofta kallas i dagligt tal.Den säger att fornlämningar i första hand ska ligga kvari naturen. Tanken är att kommande generationer skakunna uppleva forntidens spår och vara med och lösa degåtor som vi inte kan lösa idag. Förhistoriska spår avmänniskor är utrotningshotade och nybildas inte!Om det finns ett stort behov att använda marken dären fornlämning ligger kan länsstyrelsen ge tillstånd tillatt fornlämningen tas bort. Då ska exploateringsintressetvara större än intresset att bevara självafornlämningen, en bedömning som också görs avlänsstyrelsen.Den svenska Kulturminneslagen är den första i sitt slagi världen. Den kom till 1666 då Sverige var en stormakt.Redan då ville man skydda fornlämningarna för attkunna visa upp spår efter en anrik historia. Förordningenhette då Placat och Påbudh om Gamble Monumenteroch Antiquiteter. Bakom lagförslaget stod JohanHadorph som så småningom blev riksantikvarie.Källa: Birgitta Eriksson, Länsstyrelsen i Kalmar län11

Peter inventeradeRösen i skogoch markI slutet av 1970-talet inventerades fornlämningar i Misterhults socken. Peter Norman frånRiksantikvarieämbetet var då på plats och inventerade skärgårdsområdet. Många rösen registrerades,men inte riktigt alla. Följ med till ett av de glömda rösena, som nu genom vårt besök, hamnari registret över landets fornminnen.Vägen var kanske inte så lång, men på sina ställen snårig,lerig och svårframkomlig. Men som så ofta när man letargravrösen så är belöningen stor när man väl når sitt mål.Nedanför oss böljar det gröna landskapet och med litefantasi kan man förnimma den en gång blå havsviken somnått ända hit. Ett tjugotal år efter den senaste inventeringeni trakten upptäckte Peter Norman den här fornminnesplatsenav en slump.– Jag har sommarstuga här i närheten och hittade den härplatsen en dag när jag var ute och gick under semestern.Jag kände direkt: vilken bra plats för ett röse.Och mycket riktigt, här finns ett stort och välbevaratgravröse.– Det händer att man missar fornlämningar när man ärute och inventerar. Varje dag ska man gå över ett områdepå två kvadratkilometer och det är omöjligt att finkammavarenda fläck. Så jag tror att det beror mer på tidsbristoch dåligt väder än på bristande skicklighet att det härröset inte blev registrerat då, säger Peter Norman.FörberedelserDet går inte att leta fornminnen på måfå, nej, här gällerdet att gå systematiskt tillväga för att hitta de intressantalämningarna. Förberedelserna är nog så viktiga som självafältarbetet. En djupdykning i arkiv och bibliotek är kloktinnan man ger sig iväg. Det är bra att veta vad som finnsskrivet om trakten från tidigare inventeringar. Även enkontakt med den lokala hembygdsföreningen kan geviktig information.– När jag är ute och inventerar tar jag alltid kontakt meden person i varje by, ofta den äldste i byn. De har ofta12

mycket att berätta och bidrar alltid med värdefullauppgifter inför inventeringen.Peter slår sig ner vid foten av stenröset, tar fram sinhanddator och kopplar på en liten svart låda som innehålleren GPS-mottagare. Med den kan han pricka inröset på kartan med en meters noggrannhet. På handdatornsskärm kommer det upp ett formulär där han fylleri en rad fakta kring fornlämningen. Snart finns där text sombeskriver den omkringliggande hagen, den låga stenmurensom går längs kanten och det omgivande landskapet.– Jag beskriver också själva fornlämningen som i det härfallet är ganska intressant. Den är ovanligt välbevarad ochstenarna är troligen lagda, berättar Peter.Röset berättarVid en första anblick tycks stenarna ligga huller ombuller i en oorganiserad hög. Men tittar man närmare såhittar man spåren efter en prydlig stenmur. Peter klättrarupp och högst upp finner han en stor grop. På insidan kanman skönja liknande rader av stenar som formar en mur.Hittar man en grop i röset brukar man misstänka att rösethar varit plundrat.– Men, påpekar Peter, det här är ingen vanlig plundringsgrop.Det kan man se eftersom gropen inte är rund utanrektangulär, vilket vittnar om att det kan ha funnits engravkammare inuti röset. Kanske var gropen överbyggdmed väggar och tak för sisådär ett par tusen år sedan.– Det är svårt att veta eftersom det inte finns något kvarav det, förhållandena i ett röse är sådana att ingentingbevaras, inte ens benbitar finns kvar.Snabb registreringPeter fortsätter sina anteckningar i den lilla handdatorn.Den björk som trängt upp i röset blir omnämndliksom den övriga växtligheten i gropen. Höjden överhavet är också viktig att få med vid registreringen. Denkan nämligen ge information om hur gammalt röset är.Peter uppskattar att det här röset ligger 10–15 meteröver havet och det skulle betyda att det är från senbronsålder eller tidig järnålder.Han gör också en bedömning om huruvida det är enfast fornlämning, vilket inte är någon tvekan i det härfallet. Från handdatorn skickar han sedan vidare allafakta om röset dels till Riksantikvarieämbetet, dels tilllantmäteriet. Informationen om det nyupptäckta rösetkan alltså finnas registrerade redan samma dag somarkeologen hittat det.Uppdraget för den här dagen är avslutat och det tidigareglömda gravröset kan nu återfinnas på lantmäterietskartor och i Riksantikvarieämbetets register.13

Ett av Misterhults större gravrösenligger vid byn Stora Basthult.FornminnenFornminnen är minnesmärken, anläggningar eller lämningarefter förflutna tiders händelser eller kulturella förlopp.I kulturminneslagen finns inga tidsgränser angivna utanfornminnen kan härröra från både förhistorisk och historisktid. Sedan mitten av 1800-talet delas de in i fasta fornlämningaroch fornfynd (lösa fornlämningar eller fornsaker).Tidigare kunde med fornminnen också avses litterära ochmusikaliska folkminnen, äldre seder och bruk.Källa: Nationalencyklopedin15

Arkeologen Dag Widholm har ägnat mycket tid ochfunderingar kring gravplatserna i nordöstra Småland.I sina studier har han lagt stor vikt vid gravarnas betydelsesom kultplatser. Han menar att gravarnas olika utseendekan ha sin förklaring i att de fungerat på olika sätt:1.2.3.4.5.Ensamliggande rösen: Dessa rösen kan ha fungeratsom minnesmärken över en individ som såsmåningom kom att dyrkas som mytisk anfader. Detkompletteras senare med att efterkommande släktmedlemmarockså begravdes i röset (de så kalladesekundärgravarna).Ett eller två rösen med en eller ett par stensättningar:Detta var antagligen grav- och minnesplatserför flera släkter, med vardera en monumentalgrav bredvid varandra.Ensamma stensättningar: Stensättningar kan hafungerat som gravplats för en familj eller flera hushålli en generation.Två eller flera runda stensättningar: Detta kanvara en gravplats som användes återkommande avett hushåll.Gravplatser med varierade gravformer: Här kandet röra sig om komplexa kultplatser, med särskildaformer som skeppsformade och rektangulära stensättningar.Skeppssättning i Snäckedal.22

Över hundra gravarfinns vid Snäckedal.SnäckedalEn fornminnesplats i Misterhult skiljer sig från de övriga– Snäckedal. Här finns en av Sveriges mest imponerandesamlingar stenbyggda gravar och tillika en av landets störstarituella platser från bronsåldern. Man slås dels av monumentensstorlek, dels av variationen på gravarnas former.Inom ungefär en kvadratkilometer finns över 100 gravarmed bland annat två stora rösen och en 45 meter långskeppssättning.Det här tyder på att Snäckedal har haft en särställning förforntidens människor. Det kan ha varit ett politiskt ochreligiöst centrum trots att trakten närmast Snäckedalknappast kan ha försörjt en större befolkning. En förklaringkan vara att människorna som bodde i Snäckedalunder bronsåldern istället levde på att ta emot offer ochgåvor. En annan förklaring är att Snäckedal var enhandelsplats där bronsmetallen kan ha varit en viktig vara.Dalgången öster om gravfältet antyder att platsen legatbra till då den byggdes upp: man nådde lätt fram till denmed båt och den hade då kontakt med Östersjön bådemot norr och söder.Det finns till och med tankar om att man redan underbronsåldern framställde koppar i den här trakten. Någrabelägg för att det verkligen var så finns inte, men man kaninte utesluta att bronsålderns Misterhultsbor kan ha varitframstående inom kopparframställning.23

Rösen speglar en förfäderskultI dag menar arkeologerna att Misterhults gravar anlagtsunder både bronsåldern och äldre järnåldern (1800 f Kr – 0).I dagens forskning ses gravplatserna som uttryck för endelvis gåtfull kult som bland annat bestått av en dyrkan avförfäderna. Gravarna och deras placering i landskapet speglarbronsåldersmänniskornas religiösa bild av världen ochkring dessa gravar kunde man uppleva samhörighet. Platsersom Snäckedal kan ha har varit centrum för en sådan förfädersdyrkan.Vid sidan om de stora gravmiljöerna fanns även mindregrav- och kultplatser med skeppsformade och rektangulärastensättningar. Dessa ligger i ett band utmed den forntidakustlinjen. Dagens forskare ser de olika gravplatserna somuttryck för olika nivåer i kultutövningen.Misterhults gravar har studerats på två olika sätt. Det enabaseras på tanken att gravarna byggdes nära boplatser ochodlingsmarker. En karta med forntida gravar skulle i så fallspegla bebyggelsens utbredning, utveckling och varaktighet.HällristningHänderna betyder "Ga up ma"eller "Berg öppna dig"!Det andra sättet att studera Misterhults gravar går ut påatt rösebyggarna valde särskilda platser med en alldelesspeciell andlig betydelse. I det här fallet hade platsen storbetydelse för kultutövningen och det blev då naturligt attäven gravsätta sina döda här. Den här tanken är hämtadfrån det antika Grekland. Där fanns vissa avskilda platser därgudarna rådde. Människorna hade inte fri tillgång tillmarken utan den var i första hand ämnad för kultutövning.I en ”misterhultsk” variant skulle dessa platser, med sinagravar, i första hand ses som rituella scener där mandyrkade sina förfäder – de som låg begravda i gravarna.24

KultKult är en allmännare benämning på det som i kristetspråkbruk kallas gudstjänst och därför använd framför alltom utomkristna förhållanden. Kult utgör en väsentlig,religiös livsyttring och är inriktad på den eller de osynligamakter som enligt den religiösa människan råder övertillvaron.Den kan vara privat men är oftast en allmän angelägenhet.Kulten handhas då av specialister eller ett särskilt prästerskapoch är knuten till bestämda kultplatser eller tempel.Kultutövningen kan även innehålla sång, musik ochprocessioner eller ett dramatiskt framförande av enkultmyt. De agerande kan genom ansiktsmasker ochsärskild klädnad företräda den mytiska verklighetensfigurer. Härtill kommer helgedomens utsmyckning medmålerier, skulpturer och symboler av den andra ellerhimmelska världen och dess gestalter.Källa: Nationalencyklopedien25

Dåtidens världsuppfattningMånga arkeologer har funderat på varför gravarna har olikaformer. De flesta är, som vi redan nämnt, runda medan andraär rektangulära, skeppsformade, ovala eller kvadratiska. Dengravform som lett till de flesta spekulationerna är denskeppsformade stensättningen. Skeppsformen kopplasoftast samman med en båtresa till nästa liv medan denrektangulära gravformen har föreslagits symbolisera ettdödshus.Lägger vi sedan till själva gravgömmans utformning, vilkagravgåvor som de efterlevande lade på bålet och i graven isamband med gravsättningen, har man samlat på sig spårefter en hel gravritual. Detta visar vad man ansåg vara detbästa sättet att hantera den döde för att han eller honskulle få ett bra efterliv. Det i sin tur speglar dåtidens olikaföreställningar om hur världen skapats. Just offer ochdyrkan av förfäder var viktiga ingredienser i dessa föreställningar.Gravplatserna och begravningsritualerna speglardärmed en kosmologi som i många stycken är svår attbegripa i dag.26

Liv och leverne i MisterhultOm gravarna speglar död och förfäderskult så är boplatseroch fynd från boplatser avtryck från dåtidens vardagsliv. Inordöstra Småland finns många gravar men kunskapenom det dagliga livet är liten. Inte minst för den tid vi talarom här: bronsåldern och järnåldern. För att kommatillrätta med det hämtar arkeologer gärna kunskap frånandra regioner och överför den till trakter där motsvarandekunskap saknas. Nu är det sättet att arbeta på intealltid tillförlitligt. Fynden från boplatser, gravar ochofferplatser visar att sättet att leva varierar mellan olikalandsdelar. Det vittnar om människornas stora förmågaatt utnyttja regionala och lokala förutsättningar när deskulle inrätta sin tillvaro; hur man livnärde sig och hurman påverkade landskapet.Vi har redan konstaterat att landskapet i Misterhult integer något större utrymme för åkerbruk, varken i dag ellerför 3000 år sedan. Som mest har en tiondel av socknenstotala yta varit uppodlad. Och det har varit möjligt förstefter omfattande investeringar i utdikning av våtmarker.Men det fanns andra näringskällor att bygga upp livetkring. Skogen gav möjligheter och likaså havet. Särskiltdet sistnämnda går inte att överskatta som näringskällaför de forntida samhällena.Även om vi inte har någon detaljerad kunskap om bebyggelsenså förefaller Misterhults gravar förmedla en bild avstabila och långvariga bosättningar. Försörjningen baseradespå ett sammansatt näringsliv där jakt och fångsthade stor betydelse. Befolkningen levde i ett utvecklatsamhälle som kunde mobilisera byggen av monumentalafornlämningar och där man också hade ett brett kontaktnät.Genom handel fick man tillgång till den exklusivabronsmetallen.27

Fynd från Misterhults socken.Föremålen finns på StatensHistoriska Museum i Stockholm.Övre: bronsdolk, okänd fyndplats.Mellan: Stor prydnad av kopparupphittad i Väster Ramnebo ochinlämnad av Hammarskjöld 1753.Nedre: Rakkniv från Snäckedal28

Förändrad livsmiljöUnder bronsåldern skedde en stor förändring sommänniskan inte direkt kunde påverka: runt år 1000 f Krförsämrades nämligen klimatet. Det innebar troligenkallare och fuktigare vintrar i Sydsverige. Det i sintur påverkade omständigheterna för åkerbruk ochboskapsskötsel, i synnerhet om de resurser som stod tillbuds redan var hårt utnyttjade. Men forskarna har ännuinte tagit ställning till vad den bistrare tillvaron egentligeninnebar för dåtidens människor.Samtidigt som klimatet blev kärvare skedde också andrastora förändringar i Skandinavien. Det tog sig uttryck iatt människorna blev mer bofasta och att landskapetockså förändrades. Skogen fick ge vika för ett merhalvöppet landskap. Forskarna tror att denna utvecklingtog ungefär 200 år och att den hänger samman med attmarken i de centrala jordbruksbygderna utnyttjadeshårdare och att mer höglänta och kargare områden togs ianspråk. En viktig skillnad mot tidigare är att våtmarkernabörjar utnyttjas för bete och fodertäkt. Detta är någotsom är tydligt i Misterhultsområdet. Man tvingas utnyttjamarken hårdare för att hålla sin boskap vid liv. Enklimatförsämring kan mycket väl ha inneburit svårigheteratt fullt utnyttja de försumpade slåttermarkerna somfanns i dalgångarna.Runt 1000 f Kr ökade betydelsen av det enskilda hushålletoch det skedde då på bekostnad av kollektivet.Följden kan ha blivit att rätten till marken knöts hårdaretill det enskilda hushållet. De gravar vi hittar i utkanternaav de gamla bronsåldersbygderna kanske ska ses somgränsmarkeringar för ett mer individuellt markinnehav.29

Oviss utvecklingHur länge forntidens människor stannade kvar iMisterhult är däremot ovisst. Fornlämningarna vittnarom att något radikalt hände med bebyggelsen under äldrejärnåldern (500 f Kr–0). De gravformer som man normaltbyggde runt om i Sydskandinavien under järnåldernssenare del saknas på många håll i Misterhult. Kanskeövergav då rösebyggarna delar av den här trakten.En annan tanke är att järnhanteringen på andra håll iöstra Småland skapade något av en Klondyke-stämningvilket gjorde att befolkningen miste sitt intresse förMisterhult. Samtidigt finns spår efter järnålderns människori form av enstaka fynd och även en del ortsnamnkan mycket väl härröra från järnåldern. Kanske fårarkeologerna möjlighet att i framtiden utforska vad somhände i Misterhult under järnåldern. Klart är att detunder 1000-talet e Kr sker ett uppsving och socknenbefolkas igen, både på fastlandet och i skärgården.31

Jochen berättar hurFornminnenvårdas medröjsåg och lieJan Pettersson, Jochen KühneVissa fornminnen får särskild tillsyn och vård av myndigheterna. Jochen Kühne är fornvårdsteknikerpå Länsstyrelsen i Kalmar län och han ser till att några utvalda fornminnen i Misterhults socken hållsöppna och tillgängliga för allmänheten.I hela Kalmar län finns cirka 130 fornminnen som sköts viaLänsstyrelsens försorg. Sju av dessa finns i Oskarshamnskommun, varav fyra ligger i Misterhults socken.– Tanken är att de fornminnen som valts ut av länsstyrelsenska spegla länets utveckling och historia, men de flesta ärfaktiskt forntida lämningar i form av gravar. Därför ser viöver urvalet, säger Jochen Kühne.Denna regntunga höstdag är han på väg till ett av länsstyrelsensvårdobjekt i Misterhults socken.Vid väg E22:s södra infart till Misterhult bromsar han inoch svänger av. Efter några kilometer viker granskogenundan och en backig ängsmark öppnar sig. En annan daghade den nog framstått som fridfull och kanske inbjudande,inte alls så genomvåt som det rådande vädret gör den. Vidvägkanten står en blå liten skylt. ”Fornminne” lyder texten,och så en liten pil.– Sådana vägvisare sätter vi upp för att allmänheten skahitta fram till de här intressanta platserna, förklarar Jochen.På vägens högra sida reser sig ett gravröse av gigantiskstorlek – ja, för att vara ett gravröse vill säga. På andrasidan vägen breder några gamla ekar ut sitt höstgula grenverköver ytterligare ett par rösen.Unikt samarbeteJust den här dagen när Jochen besöker de forntida gravarnavid Plittorp är arbetet i full gång. Ett ilsket morrandehörs från ett par röjsågar. Buskar och grästuvor röjs32

undan för att kort därpå lassas upp på ett flak och körasbort. Det är personal från Samhall som arbetar med fornminnesvård.Jan Pettersson basar för arbetslaget.– Minst två gånger om året är vi ute och röjer bort sly ochgräs, dels före turistsäsongen, dels senare på hösten.Länsstyrelsen är vad man kallar administrativ huvudmanför verksamheten med fornminnesvård, men det är kommunernasjälva som väljer vem som praktiskt utför arbetet,kommunala arbetslag, privata uppdragstagare ellermarkägare. Länsstyrelsen planerar och ser till att arbetetblir utfört på rätt sätt och i rätt tid.– I Oskarshamns kommun valde man att satsa på ettsamarbete med Samhall och det har fungerat väldigt bra,berättar Jochen.Vårda utan att förstöraAll skötsel av fornminnen sker i samråd med markägaren.Intresset för fornminnesvård bland markägarna är stort –till och med större nu än tidigare, tycker både Jochenoch Jan.– Det är sällan vi stöter på patrull, istället får vi oftauppskattning för vårt arbete, säger Jan.Vid arbetet finns vissa rättesnören att följa. Viktigast är attfornminnet inte tar skada av verksamheten. Det kan tyckassjälvklart men är kanske inte alltid så enkelt som det låter.Exempelvis får man inte elda upp riset på plats. Det kannämligen innebära att möjligheten att datera lämningengår förlorad, eller att annan information förstörs.Arbete med röjsåg och lieSamtidigt som man tar bort växtlighet är det viktigt attinte förstöra värdefull flora. Kemiska bekämpningsmedelanvänds inte, och på vissa platser med särskilt sällsyntaväxter förekommer det än i dag att man slår med lieistället för röjsåg. Det traditionella bruket att slå gräsetgynnar florans artrikedom.Jan Pettersson och hans kollegor har också i uppgift attombesörja tillsyn av de blå vägvisarna och även de störreinformationsskyltarna som länsstyrelsen låtit sätta upp.Där berättas om platsen och hur den kan ha använts förhundratals, ja tusentals år sedan.– Vi försöker även öka tillgängligheten så att fler,exempelvis handikappade, ska kunna besöka dessa vackraoch intressanta kulturplatser.Fornminnesvård i MisterhultLänsstyrelsen vårdar fyra fornminnesplatser iMisterhults socken.●●●●Gravfältet i SnäckedalGravröse och stenvalvsbro i Stora FighultGravrösen i PlittorpFornborg i Hägnad, FigeholmIn i det längsta försöker man tukta växtligheten för attman som besökare ska få en känsla för hur platsen sett uten gång i tiden. Träd och buskar som växer för nära ettfornminne tas ofta bort. Men vid Plittorp har man låtit degamla ekarna stå kvar, trots att de förmodligen inte fannsdär vid den tiden då röset byggdes. Men ekarna ger enkänsla av gångna tider och århundraden som passeratmenar Jochen och låter dem därför stå kvar.33

Utblickar i världenSamtidigt som nordborna började bygga rösen utveckladesde första civilisationerna i Medelhavsområdet. Omfattandehandelsnät etablerades, stora palats började byggas ochskriftspråket slog igenom. Det här var en utveckling somäven influerade dåtidens nordbor. I centrum stod denförsta högkulturen på europeisk mark, palatskulturen påKreta, där mäktiga furstar härskade. Och just under dennahögkultur inföll den äldsta delen av nordisk bronsålder(1800–1400 f Kr). Samtidigt växer en ny makt fram på detgrekiska fastlandet (den mykenska kulturen) där de ofta rikagravarna har en krigisk prägel.På långa vägar, bland annat via Centraleuropa, nådde en delvaror och idéer från Medelhavsområdet fram till Norden.En ny maktelit etablerade sig och genom förbindelse nermot kontinenten tog man upp bronsföremål (metallen) ochföremålens former, hur de ornerades, föreställningsvärld,religion och riter. Det gäller inte minst seden att offrabronsföremål i våtmarker, vilket kanske yxan från StoraBasthult är ett exempel på. De ledande personernas auktoritetbaserades i hög grad på deras gudomliga status.34

Bronsålderns samhälleBronsåldersgravarna hade, som vi redan sett, en betydelsesom begravningsplatser och därigenom också en samlingsplatsför förfädersdyrkan. Gravarna har också haft enbetydelse som riktats utåt, mot omgivande befolkning.I och med den tidiga bronsålderns maktelit och nyasamhälle i Norden lät man bygga flera högar och röseninom avgränsade bygder – eller territorier. De här territoriernauppfattar forskarna i dag som små hövdingadömen.Gravarna syns ofta på långt håll och deras dominans ilandskapet signalerade markinnehav, det vill säga en sortsrevirmarkeringar. En del forskare har en annan bild avkuströsena. Istället för att ha varit territoriella markeringarkan de ha fungerat som landmärken för sjöfarare, kanske iett samhälle där fiske var den viktigaste näringskällan.Rösenas olika placering i landskapet kan bero på att dehade olika syften. Gemensamt är synen på de monumentalagravarna som symboler för kontinuitet, sammanhållningoch hierarki, där gravplatserna var viktiga rituellacentrum för den befolkningsgrupp som byggt dem. Rösenoch stensättningar blev manifestationer över flera generationersverksamhet i en bygd – en sorts minnesbank.Många gravar och stora gravar kan ses som ”juridiskadokument” som visade att gravbyggarna hade rätt attbruka marken.Inom bronsåldersbygderna fanns ledande personer somgenom ett tätt nät av handelsvägar hade kontakt medandra härskare över stora delar av Europa. I nätverkenflödade både människor, varor och information. Detvar inte handel i modern mening utan metallen ingick iett slags gåvosystem som gjorde att man fick tillgång tilldet värdefulla bronset. Gåvor inom bygden gav ocksåmöjligheter att varor och specialister, som exempelvisbronsgjutare, kunde cirkulera.Holkyxa funnen i Stora Basthult.35

Fler spår efter bronsålderns människorGravarna är nu inte de enda spåren efter rösebyggarna.Hällristningar, skärvstenshögar (en sorts avfallshögar) ochövergivna odlingslämningar speglar både vardag och kultunder bronsåldern. Andra arkeologiska spår efter bronsåldernsmänniskor är offerfynden. De lades ner i våtmarkeroch kom att se dagens ljus när man främst under 1800- och1900-talen odlade upp mossmarkerna.Rösebyggarnas boplatser ser vi inte så mycket av i dagenslandskap eftersom de ligger dolda under markytan. Närarkeologerna försiktigt gräver bort de ytliga jordlagrenfinner de nästan bara husgrunder i form av stolphål samtavfallsgropar och härdgropar. Här kan man hitta avfall frånvardagslivet. När arkeologerna tömmer groparna brukarde finna fragment av lerkärl och stenföremål. Kol och sotfrån eldstäder är också vanligt. Fynden är nästan alltid avmaterial som motstår naturens nedbrytande krafter. Underbronsåldern tillverkade man fortfarande sina verktyg ochredskap av sten, exempelvis flinta och kvarts. Däremot äralla föremål som gjorts i trä, ben, näver, ull och horn sedanlänge borta.När den döde hade kremeratslades resterna i en slags stenkista.36

I Misterhult har inga bronsåldersboplatser grävts ut. Menmed ledning av utgrävningar på andra håll kan man tänkasig att ett eller ett par hushåll levde tillsammans. Underäldre bronsåldern (1800–1100 f Kr) blev även befolkningeni kusttrakterna mer bofast och byggde därmed ocksåmer varaktiga boningshus. I Sydskandinavienscentrala jordbruksbygder började all mark tas i anspråkför jordbruk. Begravningsritualerna runt om i norraEuropa ändrades också, framförallt runt 1000 f Kr då mani allt större omfattning började bränna sina döda. Underresterande del av den förhistoriska tiden dominerade dettabrandgravskick.I dag begravs alla människor på särskilt avgränsade begravningsplatser.De nya som anläggs ligger ofta skilt åt frånbostadsbebyggelse med en strävan att finna fridfullhet.Men hur var det under bronsåldern? Som vi redan sett varbronsålderns gravplatser också kultplatser. Vardagslivetpå boplatsen, odling och fångst måste ha bedrivits inärheten. Men bilden av hur man under bronsålderninrättat sig i landskapet är fortfarande diffus. Det gällerinte minst nordöstra delen av Småland.37

Vem begravdes i rösena?Alla begravdes inte under stora gravmonument. Först ochfrämst var det endast personer från de övre samhällsskiktensom kunde mobilisera den arbetskraft som krävdes föratt bygga en hög eller ett röse. Vidare begravdes mänlångt oftare än kvinnor (70 respektive 30 procent) ochbarngravar saknas nästan helt.De ledande familjernas ställning under bronsåldern byggdeantagligen på att man uppfattade dem som annorlunda änövriga samhällsmedborgare. Man kan tänka sig att de barett visst mått av gudomlighet i sitt väsen. Gravarna varfysiska uttryck för en släktlinje som visade på en kopplingbakåt i tiden, till stammens grundare, ett ursprung ochskapelsen. De individer som visade en stark koppling tillsitt ursprung fick en starkare ställning i gruppen. Ettannat sätt att stärka sin status var att äga exotiska föremål.Dessa symboliserade kontakter med avlägsna folk ochstarka band till främlingar. Därför sågs en individ meddessa egenskaper som annorlunda och med annorlundarelationer i tid och rum än vad gemene man hade.Liksom under bronsåldernmärker vi fortfarande ut vårabegravningsplatser med stenar.38

Åsa vet:Det är rentgrovarbete attgräva rösenFornlämningar är skyddade enligt lag och vi strävar alltid efter att bevara dem på plats, i sinursprungliga miljö, så långt som möjligt. Men ibland måste de historiska lämningarna ge plats för detmoderna samhället och dess nybyggen. Då kan Länsstyrelsen besluta att fornlämningar tas bort –en utgrävning görs.Åsa Svedberg är arkeolog och mellan 1970 och 1998 arbetadehon med utgrävningar på Riksantikvarieämbetet. Honvar den som ansvarade för de arkeologiska utgrävningarnapå Simpevarpshalvön 1975, då Oskarshamnsverkets tredjereaktor skulle byggas.Innan kärnkraftsindustrin gjorde sin entré på halvön vardetta en helt vanlig, skogsklädd halvö. Nåja, kanske intehelt vanlig. När marken bereddes för den nya industrinträffade man på inte mindre än 19 fornlämningsplatser.De flesta var gravar i form av stensättningar men ettgravröse ingick också i den senare utgrävningen.– Ja, det här området måste vara väldigt speciellt medtanke på att det finns så många fornlämningar på en såliten yta. Kanske har det en gång i tiden varit ett religiöscentrum, säger Åsa.Steg för stegSedan några år tillbaka bor hon i Misterhult, nästangranne med kyrkan. Och på en ö i skärgården utanförligger familjens sommarhus.Hon jobbar inte längre med utgrävningar men intressetfinns kvar. Att steg för steg hitta samband mellan nya fyndoch de tidigare arkeologiska erfarenheterna, ja det ärnågot som inspirerar. För visst är det en stor utmaning attförsöka lösa frågorna om hur våra förfäder levde.– När man pratar om arkeologiska utgrävningar tänker signog de flesta en arkeolog på knä i jorden med en pensel ihanden. Så är det ju inte, för det mesta är det rentgrovarbete att gräva ut fornlämningar, säger Åsa.39

I vissa fall kan man till och med ta hjälp av grävmaskiner,men på Simpevarpshalvön var det spade och hacka somgällde. Det blev många timmars tungt arbete för att grävasig ner till de intressanta fynden på botten av de gamlagravarna.Först rita och tecknaInnan grävningarna börjar ska platsen dokumenteras i ordoch bild.– Vi fotograferar och skriver ner allt vi ser. Det är jätteviktigtatt dokumentera noggrant eftersom allting ärborta när vi väl har börjat jobba. Vi kan ju aldrig gå tillbakaoch se efter hur det såg ut innan vi började, säger Åsaoch berättar om det enda gravröset som grävdes ut påSimpevarpshalvön.– När vi hade tagit bort själva stenröset hittade vi enskeppsformig stenkrets längst ner. Och det var förstefteråt som vi insåg att de yttre stenarna i röset också varen del av stenkretsen. Då var det bra att vi hade varit sånoggranna och dokumenterat exakt hur stenarna låginnan vi tog bort dem.Skeppsformade gravsättningar har hittats på många hålloch det finns olika teorier om vad formen betyder.Kanske är det en symbol för själens färd till en ny värld.40

Sällsynta fyndInuti röset hittades en kistkonstruktion, där förmodligenden döde, en gång för länge sedan, placerats. Liksom imånga av de övriga gravarna på Simpevarpshalvön var denhär graven tom. Åsa gissar att det är omständigheter såsom väder, vind och fuktförhållanden som är orsaken tillatt kroppen försvunnit helt och hållet, utan att lämnaminsta spår efter sig.En liten bit från röset hittade man däremot fynd i form avett människokranium, förmodligen en kvinna som levtnågon gång under vikingatiden eller tidiga medeltiden.Kraniet hittades tillsammans med cirka fyra liter benbitarav djur. Åsa tolkar detta som att kvinnan blivit begravdunder en större ceremoni då man även offrat flera djur.Det finns flera metoder för att datera fynden. Kol14-metoden brukar användas på organiska material,såsom skelettdelar. Analys av fosfathalten visar om detfunnits mänskligt matavfall på platsen.Forntida fiskeläge– Längst ut på Simpevarpshalvön hittade vi ett fiskelägemed stenblock och tomtningar. Om vi hade gjort enfosfatkartering hade vi säkert funnit en boplats där ochmöjligen också kunnat ringa in ett större område där detfunnits mänsklig aktivitet.Arbetsgång vid en utgrävningFörsta steget vid en utgrävning är att ta reda på vad somredan finns dokumenterat om fornminnesplatsen. Gamlakartor och fornlämningsregistret kan här ge god hjälp.Nästa steg är att dokumentera platsen genom att beskrivaoch fotografera den. Själva grävningarna börjar med attsentida (från 1900-talet) jordlager och växter tas bort.Om det är möjligt använder man sig av grävmaskiner föratt blottlägga de arkeologiskt intressanta delarna av fornminnesplatsen.Därefter är det dags att göra en planritning. Tidigare satteman ut ett koordinatsystem och ritade av området på millimeterpapper.Nu sker detta med digitala mätinstrument,så kallade totalstationer eller avancerade GPS:er. Medhjälp av en dator skapar man digitala planritningar i tredimensioner.Utgrävningen och dokumenteringen görs sedan parallelltunder hela arbetet.Vanligtvis samlar man in jordprover som analyseras förexempelvis datering med kol 14-metoden. Efter utgrävningenbearbetas dokumentationen, fynden analyserasoch det insamlade materialet tolkas och publiceras i enrapport.Rapporterna används sedan i olika samanhang, tillexempel baseras texten i den här boken på flera hundrasmå och stora utgrävningar!Dåtidens lagstiftning ställde inga krav på att området runtomkring den blivande byggplatsen skulle undersökas. Hadearbetet däremot gjorts i dag hade ett större område blivitföremål för utgrävningen, menar Åsa. Något somsäkert hade lett till att man hittat nya och okändafornlämningar. Det här betyder att det än i dag finnsforntida lämningar, i form av gravar och boplatser, kvarpå halvön – sida vid sida med de moderna kraftverksbyggnaderna.Fynd i gravgömmor intillHamnefjärden, bland annatdräktspännen från 1000 e Kr.41

Upptäck MisterhultsfornlämningarUtflyktstipsFornlämningarna i Misterhult är många. Alldeles för många föratt det ska vara möjligt att berätta om alla. Därför har vi valt attnämna några av dessa platser. Urvalet är inte gjort på några somhelst vetenskapliga eller statistiska grunder utan snarare på slumpmässigatips från personer som arbetat med denna skrift. Deomnämnda platserna finns markerade i kartan på motstående sida,där fler av Misterhults fornlämningar också syns. Utöver dessaregistrerade lämningar finns med all säkerhet fler att upptäcka.Kanske du blir nästa rösefinnare!42

TällsjönMörtforsBlankaholm StoröSkälöGåsfjärdenHunöFlivik AdriansnäsViksjönSnäckedalGötemarSkavdöHamnöÄlöVinöÖröÖröfjärdenStrupöBoskärSnäckedalDetta är en säregen plats med ovanligtmånga och stora fornlämningar inomett mindre område. Här hittar mansåväl gravrösen som skeppssättningar.Skyltat besöksmål.Stora BasthultHär finns gravar och en skålgropsstenvid bymiljö från 1800-talet. Ej skyltat.ÄvröRunt om på hela ön finns stora och smårösen och stensättningar. De ligger ivacker skärgårdsmiljö. Ej skyltat.SkälsjönMisterhultMarsöUpplångöPlittorpHär finns flera monumentala rösenoch stensättningar. Skyltat besöksmål.PlittorpStora BasthultÄvröSimpevarpSimpevarpshalvöns spetsI kustmiljö kan man här se stensättningarpå bergshällar. Ej skyltat.FårboFigeholmE22Figeholmsfjärden0 1 2 3kmUr GSD-Översiktskartan© LantmäterietGävle 2001,Medgivande M2001/526843

LästipsHär följer ett axplock av alla böcker ochpublikationer som givits ut under årenslopp och som berättar om bronsåldernsrösetradition.Göran Burenhult (red) 2000Arkeologi i Norden 1. StockholmGert Magnusson 1988Fornminnen i en kustbygd. OskarshamnPeter Norman 1993Medeltida utskärsfiske: en studie avfornlämningar i kustmiljö. StockholmDag Widholm 1998Rösen, ristningar och riter, LundBjörn Winberg 2003Rösen och rösebyggare längs SmålandskustenSmålandskustens skärgård. Kalmar läns museum44

TackEtt varmt tack till alla ni som har medverkat i arbetet med den här boken.Stort tack till Michael Dahlin, Philip Seward, Anders Kaliff, Håkan Olsson, Peter Norman,Jochen Kühne, Åsa Svedberg, Birgitta Eriksson och Rickard Sohlenius för era värdefullakunskaper som ni delat med er av.Ett särskilt tack till fotograf Curt-Robert Lindqvist för fantastiska bilder.

Sten – ja, Småland är ett landskap där det finns till synes oändliga mängder av sten.Det har format både landskapet och människorna här. Under generationer harsmålänningar flyttat sten, ofta för att göra plats för åkermark eller boplatser. Menockså för att hedra sina förfäder och skapa monument till deras minne.Här möter du några av de mer framstående stenplockarna – nämligen rösebyggarnai Misterhults socken. Överallt i landskapet ser vi resultatet av deras arbete: alltifrånsmå enkla stensättningar till stora skeppsformationer och gigantiska stenrösen.Men vilka var de egentligen? Hur väl känner vi dåtidens rösebyggare? Och vad varskälet till att de begravde sina döda i byggnader av sten?Platsundersökning OskarshamnSimpevarp, 572 95 FigeholmTelefon 0491-76 78 00 www.skb.se/oskarshamn