28. Ödesresan (Himalaya, hösten '97) - fritenkaren.se

28. Ödesresan (Himalaya, hösten '97) - fritenkaren.se 28. Ödesresan (Himalaya, hösten '97) - fritenkaren.se

fritenkaren.se
from fritenkaren.se More from this publisher
11.07.2015 Views

Western Union och SITA, som i Delhi hade sitt kontor vid Connaught Place. Därifrånkunde man ringa ett Collect Call hem och be någon där hemma skicka pengar enligtdetta system, som fungerade på några minuter. Men vem ville man ringa ett CollectCall från Indien och be om lån till att kunna komma hem?Till Aeroflot gick jag som till min avrättning. Kontoret öppnade klockan 10, ochjag förklarade hela min historia i korthet: hur jag blivit av med hela min budget österom Darjeeling, hur jag lyckats komma till Kathmandu och försökt få en tidigareåterresa därifrån, som fallit på att agenten där bett om 100 dollar extra emellan,(varifrån hämta 100 dollar när man just förlorat hela sin förmögenhet på 100 pund?)den krångliga buss- och tågresan till Delhi, där en drastisk tågförsening slutligen letttill att jag missat min konfirmerade återresa. Aeroflots agent i Delhi förbluffade mig:"Det var synd att du inte kunde ringa till flygplatsen när du kom. Ett extra flyghade gått två timmar senare, som du hade fått plats på. Nu går nästa flyg lördagmorgon."Jag behövde alltså bara vänta två dagar i Delhi, och min biljett accepteradesfortfarande. Det var nästan för underbart för att kunna vara sant.Därmed var även den ekonomiska detaljen räddad: mina sista pengar skulleräcka precis, och jag skulle till och med få 100 kronor över.Överlycklig gick jag till SITA för att ringa ett Collect Call hem för att meddelamin nya ankomsttid. SITA sade till mig: "Har din ambassad verkligen sagt att mankan ringa Collect Calls till Sverige från SITA?" Det visade sig vara omöjligt. SITAkunde verkligen ombesörja snabb penningleverans över hela världen, men de drogtydligt en gräns inför Collect Calls. Man kunde få sig pengar tillsända, men mankunde inte ringa och be någon skicka dem.En annan man där ville visa mig ett annat ställe där man kunde ringa CollectCalls. Jag följde med honom, och det stället var en hygglig bokaffär. Men någraCollect Calls kunde inte komma i fråga där heller. "Ingen i Indien tillåter någon attringa Collect Calls," sade föreståndarinnan. När jag då sade, att SITA hänvisat migtill hennes ställe, frågade hon mycket förvånad: "Tillåter verkligen inte SITA att manringer Collect Calls?"Min Svenska Ambassad var alltså felinformerad. Om man blir av med alla sinatillgångar i Indien och vill använda SITA till att få sig tillsänd nya pengar, så tillåterinte SITA att man ringer ett Collect Call hem för att be någon skicka dessa pengar.Man måste betala samtalet själv, även om man blivit av med alla sina pengar.Emellertid var min hemresa räddad, så jag behövde inte bekymra mig mer omsaken. I stället kunde jag ta det lugnt i Delhi, njuta av dess folkliv, uträtta mina sistaärenden som att köpa beedies åt Kenneth, få mina skor putsade, skaffa matsäck införåterresan och tillbringa tiden vid restauranger eller teastalls eller stanna på rummetoch läsa. Det sistnämnda var faktiskt lugnast.Ty livet i Delhi är alltid maximalt och överhettat. Den sista kvällen upplevde jagen fest där på gatan som hundratusentals mänskor tycktes delta i, och ändå var detbara ett firande av en familj. Jag tänkte då på alla andra fester jag varit med omunder resan: det hysteriska Diwalifirandet i Kausani med Tony Michael inkrypandesoch somnandes under sängen, de uppsluppna högtidligheterna i Darjeeling inför teochturistfestivalen med själva landshövdingen närvarande och alla leksakståg i fullverksamhet, varvid strömmen gick i hela staden; ja, egentligen hade hela resan variten enda stor fest - som vanligt. Ändå hade allt som tänkas kunde gått på tok. Detenda som klarat sig var hälsan - allt annat hade slagit fel: åskstormar och ösregn iDharamsala och Garwhal, en fot som blev obrukbar under en vecka, den värstatänkbara tågresa efter Diwalihögtiden under två dygn, stöldkatastrofen vid Teesta,det krångliga kryssandet och långsamma trevandet tillbaka mot väster över Nepal,den förfärliga mardrömsresan från Pokhara till Delhi med missandet av flyget - kortsagt, allt hade varit katastrofalt. Ändå hade det varit en god och lycklig resa, emedan35

jag mot alla odds klarat den ekonomiskt - tack vare stölden blev det min billigasteresa någonsin. Den totala utgiften för fem veckor till och från och inom Indien blevinte mer än 6600 kronor. Pengarna som stals, som aldrig kom till användning, kan judärför inte räknas.del 21 och avslutning.Det återstod några nätter på diverse flygfält. Natten på flygterminalen i Delhiblev tämligen sömnlös, då dess fåtöljer var bekväma att sitta i men inte att sova i.Följande morgon fick man frukost på planet till Moskva och därefter lunch påflygfältet. Sjeremetjevo förblir sig likt. Där hänger vilsna resenärer från hela världenoch sträcker ut sig i drivor på golven precis som i Indien i väntan på ödet. I dettaunderbara sällskap får jag tillbringa min sista natt utomlands. Efter en sådan resa lärdet bli en lätt bagatell att överleva.Summa summarum: det blev min längsta Indienresa hittills, och den hårda mennyttiga erfarenheten blev kanske den perfekta skolan för att nästa år i maj kunna resatill Kashmir och Ladakh. Sedan blir det en ny konventionell Indienresa igen tillhösten inklusive Binsar, Pemayangtse och Shillong. Och då vet man hur man skagöra det hela bättre.Det återstår att dokumentera den sista natten med världsluffargänget i Moskva.Klockan tio drevs alla gäster bort från terassrestaurangen, där det var betydligtvarmare än nere i terminalen med sina stengolv, och restaurangen städades klinisktren och var glänsande fin och exemplarisk sedan den sista gästen drivits ut från dessparadis. Gästerna hänvisades till obekväma fåtöljer nere i den kalla terminalen ellertill stengolvet utanför restaurangen, där redan ett 30-tal negrer slagit läger - derasflyg skulle gå efter fem dagar. Under tiden bjöd Aeroflot dem på gratis frukost, lunchoch middag varje dag, och i princip kunde de stanna så länge de ville. En sådanvacuumexistens på flygfält är det faktiskt många som har satt i system - eller tvingatsfastna på grund av förlust av biljett eller pengar eller bådadera, i väntan på att någonannan utifrån skall åtgärda deras besynnerliga vacuumläge, vilket då naturligtvisingen gör.Men två timmar efter midnatt hade alla restaurangduennorna gått hem, och denena gästen efter den andra vågade smyga sig dit igen, lägga sig i ett hörn i skuggandär de inte syntes, sträcka ut sig på de någorlunda bekväma stolarna som kundeställas i rad och på så sätt utgöra något slags säng, allt ljudlöst och omärkligt.Klockan två var det bara jag och en till som i mörka skuggor vågade befolkarestaurangen och omvandla tre av dess stolar till en säng. Klockan fem var helarestaurangen överbefolkad av sovande resenärsvrak. De låg i drivor på golvetsheltäckande matta, under borden, på stolarna, på borden, och det var flera hundra.Sjeremetjevos övernattande tattargäster från hela världen, från Europa och helaAsien, från Amerika och Sydamerika från Ecuador till Argentina, och från Afrikafrån Marocko till Luanda, var säkert ungefär 300 stycken. Man häpnade när mantillfälligt vaknade vid femsnåret och fann sin öde och döda restaurang full av nyaintensivt med sömnen och tröttheten laborerande människor.Klockan 6 kom duennorna uttågande från köket och bjöd på frukost. LiksomAeroflot sedan 1995 har förnyat sin flygplansflotta och förändrat sin personal från ihuvudsak kvinnliga kommissarier typ olympiska tyngdlyfterskor och kulstöterskortill större anledningar till ögonfröjd för kunderna, har också restaurangpersonalenhär på Sjeremetjevos restaurang moderniserats från skräckinjagande kossor till någotmindre avskräckande och mer behagliga tanter.Den sista frukosten avnjöts tillsammans med ett lag engelsmän. De hade allakommit från Indien. Inför den ryska maten av vattnig soppa och obeskrivliga36

Western Union och SITA, som i Delhi hade sitt kontor vid Connaught Place. Därifrånkunde man ringa ett Collect Call hem och be någon där hemma skicka pengar enligtdetta system, som fungerade på några minuter. Men vem ville man ringa ett CollectCall från Indien och be om lån till att kunna komma hem?Till Aeroflot gick jag som till min avrättning. Kontoret öppnade klockan 10, ochjag förklarade hela min historia i korthet: hur jag blivit av med hela min budget österom Darjeeling, hur jag lyckats komma till Kathmandu och försökt få en tidigareåterresa därifrån, som fallit på att agenten där bett om 100 dollar extra emellan,(varifrån hämta 100 dollar när man just förlorat hela sin förmögenhet på 100 pund?)den krångliga buss- och tågresan till Delhi, där en drastisk tågför<strong>se</strong>ning slutligen letttill att jag missat min konfirmerade återresa. Aeroflots agent i Delhi förbluffade mig:"Det var synd att du inte kunde ringa till flygplat<strong>se</strong>n när du kom. Ett extra flyghade gått två timmar <strong>se</strong>nare, som du hade fått plats på. Nu går nästa flyg lördagmorgon."Jag behövde alltså bara vänta två dagar i Delhi, och min biljett accepteradesfortfarande. Det var nästan för underbart för att kunna vara sant.Därmed var även den ekonomiska detaljen räddad: mina sista pengar skulleräcka precis, och jag skulle till och med få 100 kronor över.Överlycklig gick jag till SITA för att ringa ett Collect Call hem för att meddelamin nya ankomsttid. SITA sade till mig: "Har din ambassad verkligen sagt att mankan ringa Collect Calls till Sverige från SITA?" Det visade sig vara omöjligt. SITAkunde verkligen ombesörja snabb penningleverans över hela världen, men de drogtydligt en gräns inför Collect Calls. Man kunde få sig pengar tillsända, men mankunde inte ringa och be någon skicka dem.En annan man där ville visa mig ett annat ställe där man kunde ringa CollectCalls. Jag följde med honom, och det stället var en hygglig bokaffär. Men någraCollect Calls kunde inte komma i fråga där heller. "Ingen i Indien tillåter någon attringa Collect Calls," sade föreståndarinnan. När jag då sade, att SITA hänvisat migtill hennes ställe, frågade hon mycket förvånad: "Tillåter verkligen inte SITA att manringer Collect Calls?"Min Svenska Ambassad var alltså felinformerad. Om man blir av med alla sinatillgångar i Indien och vill använda SITA till att få sig tillsänd nya pengar, så tillåterinte SITA att man ringer ett Collect Call hem för att be någon skicka dessa pengar.Man måste betala samtalet själv, även om man blivit av med alla sina pengar.Emellertid var min hemresa räddad, så jag behövde inte bekymra mig mer omsaken. I stället kunde jag ta det lugnt i Delhi, njuta av dess folkliv, uträtta mina sistaärenden som att köpa beedies åt Kenneth, få mina skor putsade, skaffa matsäck införåterresan och tillbringa tiden vid restauranger eller teastalls eller stanna på rummetoch läsa. Det sistnämnda var faktiskt lugnast.Ty livet i Delhi är alltid maximalt och överhettat. Den sista kvällen upplevde jagen fest där på gatan som hundratu<strong>se</strong>ntals mänskor tycktes delta i, och ändå var detbara ett firande av en familj. Jag tänkte då på alla andra fester jag varit med omunder resan: det hysteriska Diwalifirandet i Kausani med Tony Michael inkrypandesoch somnandes under sängen, de uppsluppna högtidligheterna i Darjeeling inför teochturistfestivalen med själva landshövdingen närvarande och alla leksakståg i fullverksamhet, varvid strömmen gick i hela staden; ja, egentligen hade hela resan variten enda stor fest - som vanligt. Ändå hade allt som tänkas kunde gått på tok. Detenda som klarat sig var hälsan - allt annat hade slagit fel: åskstormar och ösregn iDharamsala och Garwhal, en fot som blev obrukbar under en vecka, den värstatänkbara tågresa efter Diwalihögtiden under två dygn, stöldkatastrofen vid Teesta,det krångliga kryssandet och långsamma trevandet tillbaka mot väster över Nepal,den förfärliga mardrömsresan från Pokhara till Delhi med missandet av flyget - kortsagt, allt hade varit katastrofalt. Ändå hade det varit en god och lycklig resa, emedan35

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!